Ok, nu kör vi och det är Peter som skriver igen. Efter 8 månader gifte sig jag och min nya tjej på Ålandsbåten, och vi blev ett sällskap på ca 40 personer med vänner och släkt. Bröllopsdansen på stora dansgolvet med två vakter som bevakade oss var ganska coolt.
Twittra
Dela
Dela
Pin
Dela
DelaEfter det här började hon fråga om vi skulle ha ett barn ihop, GULP. Det var den enda fråga jag inte ville höra, för jag ville bara ha ett barn. Jag hade redan ett barn och hon hade ju två, så vi hade tre små redan och bara det är jobbigt. NOOOOOO!!!
Innehållsförteckning
Sol eller snö
Min frus intuition sa till henne att efter bröllop kommer barn, och då kommer den här killen med sitt ansvarstagande aldrig lämna mig, eller hur!? Nu började övertalningen och efter ett tag så sa jag JA.
Det gick två veckor och jag sa NEJ, och hon började med p-piller igen. Hon fortsatte övertalningen och jag sa JA igen, och när jag skulle säga NEJ igen. Efter ett tag kom det glada beskedet att jag skulle bli pappa igen. Yiiiippiiieee, KÄRLEKSBARN, GULDTIDER, hmmm, FINN FEM FEL.
Tänka efter före
Om en partner tvekar om att ha barn, ska den andra då acceptera eller fortsätta få sin vilja igenom? Om en partner är osäker ska man då ha barn? Att ta sådana frågor när man är trött eller sårbar är väl en kvinnas list, eller? Jag blev pappa för andra gången i mitt liv och vi blev 4 barn i familjen. Min son Robin på halvtid och tre på heltid för min frus ex brydde sig inte alls om barnen, och var nog mest intresserad av annat skit i livet.
Jag behöver skapa och vara för mig själv
Med en fru hemma och 4 barn måste man börja jobba mer, eller hur!? Det saknades pengar hela tiden, så det var bara att ta privata jobb på kvällar. Jag jobbade nu 12- 16 timmar om dygnet och missade väldigt mycket av barnens uppväxt. På helgerna byggde jag om hemma och lärde mig att marmorera och gjuta stuckaturer, för jag hade en egen dröm om att skapa en lägenhet i barockstil.
Jag visste hur jag ville ha det hemma och det var ren avslappning från allt annat, och samtidigt fick jag träffa familjen, men det blev för mycket ändå. När jag var sjuk gick jag och jobbade som vanligt, och ena gången hade jag 40 graders feber i en vecka och tryckte ner det med piller. Jag svimmade på badrumsgolvet en fredagskväll när kroppen sa ifrån och min fru fick slå mig i bröstet och i ansiktet för att få igång mig fick jag höra.
Money, it’s a hit
Vi fick flera förfrågningar om att jobba och den här gången var det kväll och en del natt. En irakisk kille hade köpt upp bion Palladium, som skulle bli ”Heaven” i Stockholm. Idag är det Casino Cosmopol och han skulle lägga många miljoner på projektet.
Vi gick upp 5 på morgonen och arbetade med vårt ordinarie företag till kommunen, och vi var 4 killar som åkte till discot och jobbade mellan 6 på kvällen och 12 på natten i 6 månader. Jag fattar inte att man orkade men pengar skulle in.
Vi skulle få 80 kronor i timmen när vi jobbade där löpande och fakturera resten av timtiden när allt var klart. Det blev klart och jag skickade en faktura på någonstans runt 500 000 exkl moms. Ägaren sa att han inte kunde betala och då sa jag att jag går vidare med fakturan.
Kvällen efter ringde telefonen och det var en kille som hotade hela min familj, om jag inte rev fakturan. Jag tog reda på mer och han hade tydligen gjort så här mot många andra, och han hade två ”Hitmen” som han betalade om någon gick emot honom. Sjukt förbannad blev jag men insåg att jag inte kommer att få en krona. Det här var bara en av tio under årens lopp som lurade oss på stora summor.
Innebandy
Jag fortsatte och byggde hemma på min dröm och jag blev innebandytränare också mellan extrajobben för 20 stycken 13-åringar. Föreningen hade konstiga regler och tänkte bara på att ha kul och vinster inte behövdes.
Ungdomarna var besvikna och tänkte lämna och ”vad gör jag nu?”. Jag, min yngre bror och några kompisar öppnade en egen förening och vi tog alla ungdomar med oss, för här ska spelas innebandy.
Nu går det undan
Kallhäll IF och vi startade också ett tjejlag när vi ändå var i gasen. Nöjer vi oss här? Inte en chans! Här ska vi uppträda snyggt. Gul och blå, självklart! En logga med horn, självklart! Brodyr ska det vara och fasen vad snygga dom var. Design är livet.
Visst var det smart av mig att ta på mig ännu mer och hinna allt innan jag dör? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Jag kan inte det där N-ordet bara JAAAA! Jag borde ha ett kvartsantal med en hjärnskrynklare.
Finns ingen utväg
Samtidigt, efter att Billie, min andra son, hade fötts rasade min fru ihop i smärtor mer och mer. Vi gick i många år och undrade vad det var för fel. Hon gick på tyngre
droger från läkarvården och kunde till slut inte gå själv. Hon fick permobil och hemma fick hon rullator. Hennes medicinering blev så tung att hon inte kände igen mig då och då och det var riktigt otäckt. Efter många år till kom hon till specialister i Strängnäs som gjorde en koll på henne.
Bäckenet hade inte gått ihop efter sista födseln, och därav smärtorna som strålade upp i ryggen. Under dom här många åren sov jag nog 5 timmar per natt, jobbade, tog hand om 20 ungdomar flera gånger i veckan, företaget, barnen, hemmet och min fru.
Ge upp är inget alternativ
Under en match med innebandylaget följde laget inte min taktik. Vi låg under med 0-2 och jag skrek under spelets gång, och helt plötsligt tog det stopp. Någonting brast och jag kan idag inte säga vad det var, men jag gick och satte mig bland publiken och var helt tyst.
Alla undrade vad jag höll på med men det måste ha varit någon reaktion från kroppen. Vi vann med 3-2 men jag brydde mig inte. I en vecka var det som att någon satt på mitt bröst och jag kunde knappt andas.
Det var första gången på många år som jag inte arbetade och för det här kunde inga piller hjälpa. Det här var första gången i mitt liv som kroppen sa STOPP! Jag förstår inte än idag hur den kunde protestera för jag ville ju framåt, så du får fan hänga med i 50 år till tänkte jag. Jag tänker likadant än idag. DET SKA GÅ!!!
Jag önskar att jag hade mer foton från den här perioden av mitt liv. Dom finns men inte hos mig men det kommer nya ”Happy Friday”. Det här var mellan 31-42 år (1991-2002) och vad gjorde du då eller berätta gärna om din vecka, för alla behöver positivitet. Kom igen!
Nästa vecka: Mer innebandy, mer jobb och en tjej som heter Helena kom in i mitt liv.
Missade du förra Happy Friday? Läs Här är mitt liv del 5
Du kanske också gillar:
Svenska 
Deutsch 
English (UK) 
Suomi 
Polski
anita wåg agrimanaki säger:
oj, Peter. Jag hoppas att du inte tar på dig för mycket nu och att du har lärt dig att du även måste ta det lugnt. Kram!
04 november 2016 — 6:48
Eva - People in the Street säger:
”Fullt ös, medvetslös” verkade vara lite din grej. Vilket intensivt liv du levt.
Under den perioden sålde jag min (stora, ponnyn hade jag kvar) häst, bodde ett par år i Östersund och åkte Telemark och klättrade i berg varje ledig stund i Sverige och Europa. Bilade med en gammal Saab 99 till Sydfrankrike och Österrike på klätterresor. Bilen kokade så fort vi stannade och fransmännen strejkade mot allt när vi var där. Tog dykcert och dök i Mexico.
Byggde hus i Gammelstad och fick två barn. Började jobba på företaget som försörjer mig än idag.
Ha en fin helg!
04 november 2016 — 7:54
Ninnie säger:
Glöm inte att ta det lugnt nu….
04 november 2016 — 8:28
Lisa - livet från den ljusa sidan säger:
Oj, vilken story..! Och vilket tempo!
Well, jag är i den perioden just nu, men 3 barn, mycket jobbavancemang och en rätt njutningsfull fritid – trots att det är fullt ös – sammanfattar det nog rätt väl. Men mitt fullt ös verkar inte vara samma som ditt fullt ös. Och då tycker folk ofta att mitt är helt galet. 😛
04 november 2016 — 8:34
Lena - gott för själen säger:
Hehe, ditt liv skulle räcka till en hel bok ju!
Under de här åren var jag inne på försök två med 1:an och 2:ans pappa, skilja mig, träffa 3:ans pappa, få 3:an, gifta mig. Jag jobbade, tog hand om tre små barn, hund, hem och makens bokföring och övrig administration, medan han jobbade dygnet runt. Rätt intensivt det också kan jag säga.
Veckans bästa är att jag kunnat jobba hemifrån fyra av fem dagar! Tjohoo!
Ha en fin fredag!
Kram Lena
04 november 2016 — 8:36
Kors och Tvärs säger:
Har du gått i väggen en gång är det väldigt lätt att göra det igen, så var rädd om dej även om företaget ska dras igång för fullt med reportage och fotograferingar. Gränsen mellan roligt hårt jobb och press är oftast hårfin. Jag vet…..
04 november 2016 — 8:50
Peter Bergström säger:
Anita Wåg Agrimanaki: Hej! Jag jobbar fortfarande väldigt mycket men jag få sova nuförtiden, så det går framåt.
Eva People in the street: Det där väldigt roliga saker du skriver om med massor av äventyr. Jag tar igen det nu och så jag får min dos av glädje.
Hej lisa- Livet från den ljusa sidan: Jag vet vilken stress det är med flera små barn och det gäller att båda föräldrarna är friska, annars blir det verkligen kaos hemma och i ekonomin. Man blir fruktansvärt härdad med tiden så ingenting blir omöjligt. Ha en bra vecka.
Lena – Gott för själen. Hej Lena! Det här fixandet med barn på olika håll tar enormt mycket på krafter och energi, även allt tjafs med ex. Jag tror att du hade väldigt fullt upp själv under dom här åren. Skönt att se ett ”tjoho” för det kom från hjärtat och ren glädje. Tack för den:-). Trevlig vecka.
Lennart: Helena och jag jobbar nog minst 12 timmar om dagen alla dagar i veckan. Det positiva är att jag får sova hela nätter och det var en lyxvara förr. Människor klarar mer än vad man tror och jag är van att arbeta hårt, så det stör inte mig. Ha en härlig helg Lennart.
04 november 2016 — 9:08
Steve säger:
Ja, hur orkade du? Många brukar skriva att dom som utbildning genomgått ”Livets hårda skola”. Smått patetiskt ibland har jag tyckt. Men, nu har jag sprungit på en som verkligen kan påstå det. Du, om någon, har fullgjort ”Livets hårda skola”. Med toppbetyg dessutom.
Själv jobbade jag oxå som en besatt 1991-2001. Men, jag jobbade bara, hade inte barn, sjuklig fru, extrajobb och innebandylag att ta hand om.
Och aldrig blev jag hotad som du, även fast jag hela tiden jobbade i fängelsemiljö.
1997 skilde jag mig och hittade snart Stora Kärleken D som jag gifte mig med i maj 2001. På dagen 1 månad efter bröllopet fick jag en stroke som kom att förändra vår tillvaro totalt.
Veckan som gått har varit seg då jag är justerad efter ett fall. Att läsa ditt inlägg idag har bara det fått mig att känna mig bättre och jag hoppas snart vara tillbaka i ”gammal god form”.
Så, Tack för en bra start på dagen!
04 november 2016 — 9:09
Peter Bergström säger:
Kors och tvärs: Hej Anette! Det som var mycket mer stressigare förr det var tider som skulle passas överallt. lämna barn till skolor, möten, nästa jobb m.m i köer och allt som hela tiden kom emellan. Vi jobbar mycket idag men på ett helt annat sätt med väldigt lite stress, så jag är på rätt väg. Ha en mysig fredag.
04 november 2016 — 9:18
Peter Bergström säger:
Steve: Jag blir glad över att läsa ditt inlägg, så tack själv. Du har haft en riktigt tuff resa och du har också jobbat och slitit väldigt mycket kan jag läsa mellan raderna. Sen har ditt liv förändrats på ett sätt som ingen vanlig människa kan sätta sig in i. Alla dina funderingar och tankar efter en stroke och hamna i rullstol, puh, nu pratar vi livets hårda skola mentalt. Jag tycker att du är en fantastisk människa och hur du och din fru tar tillvaron. Jag skickar en kram till er båda och önskar er en mysig helg.
04 november 2016 — 9:28
Lennart säger:
Oj Oj Oj. Du är verkligen värd en tillvaro i lugnets tecken nu!
04 november 2016 — 8:43
Geddfish säger:
Ojoj, du har min beundran och du har min förskräckelse!
Jag tror att min i de åren tror man är odödlig. Tack för att du berättar, och att du lugnat ner dig 😉
Jag har också haft svårt för NEJ-ordet. Ibland dövar man vissa saker med att ta på mer jobb.
En gång i tiden jobbade jag heltid (ibland med feber) hade 4 barn, varav 2 sjuka, två somrar sommarbarn, fackligt aktiv, drev Super10 och demonstrerade, bodde på landet med massa djur..
Min kropp sa en dag LEDINFLAMMATION, så penicillin i några månader.
När yngsta dotterns värden rasade, då kunde jag uttala ordet NEJ. En vändpunkt i allt.
Ha en Happy Friday, du Peter och din Helena och alla som läser 😀
04 november 2016 — 9:44
Ama de casa säger:
Jösses… Inte konstigt att din kropp sa stopp! Väldigt läskigt med dom där hoten också…
91 – 02 satt jag fast i ekorrhjulet, varvat med resor som lyste upp tillvaron. I och för sig trivdes jag på jobbet som programmerare också men till slut kändes det som man bara stod och stampade…
Ha en fantastisk fredag!
04 november 2016 — 9:54
Peter Bergström säger:
Geddfish: Oj vad vi alla sliter, och man tar livet som självklart och sjuk blir man först när man är riktigt gammal, NOT. Ibland så kastas vi in i att få ihop vardagen och räkningar, och måste nästan jobba ihjäl oss. När det sen händer en tragedi så tänker vi efter om det inte är försent. Det är därför vi måste uppskatta det bra i livet så mycket mer, för att väga upp det jobbiga. Tack för att du delar med dig och jag önskar dig en mysig kväll. Kramar
04 november 2016 — 10:10
Peter Bergström säger:
Ama De Casa: Jag har träffat en hel del läskiga typer i mitt liv, men att hota min familj tog priset. Mycket pengar var det och jag önskar honom ett litet helvete i livet, så är det! Vissa är kvar i hjulet hela livet och jag förstår dom, Det blir faktiskt ett lugnare liv och man har tid över till annat Jag vill fortfarande göra så mycket och jag vill framåt. Framtiden och digitaliseringen är så spännande och jag vill vara med. Jag kommer att skriva om den nya tiden och vad som kommer efter att min story har tagit slut. Jag ser din bild i poolen och längtar redan efter värmen. Trevlig helg:-)
04 november 2016 — 10:25
Ann-Sofie och Lennart säger:
Intressant läsning varje fredag. Du har haft ett händelserikt liv Peter…..det skulle kunna bli en bok.
04 november 2016 — 10:59
Anonym säger:
Man slutar inte att förvånas över oss människor, varför ska det vara så svårt att säga nej? Blir väldigt berörd av din story Peter, vet hur det är med mycket jobb, flera barn och någon som är sjuk. Vi fick ju vår tredje kille 97 och när han två år gammal börjar på förskolan visar det sig att han är ju inte som andra barn…alla våra söner har varit sena med att prata , men här berodde det på autism, vi visste ju ingenting om detta, lägg sedan till att han har adhd oxå, och att vi jobbade heltid om inte mer, så höll vi på några år, givetvis sprack det, och som vanligt är det i en familj de andra barnen som blir lidande, eller som i vårt fall utåtagerande , med skolproblem som följd! Då gick jag ner i tid och maken fick en kompanjon till, det började ljusna…men såren sitter djupt, och hade vi vetat då vad vi vet idag, så hade vi kanske haft en lyckligare familj, men man kan ju inte göra mer än man mäktar med! Ser fram mot nästa fredag? Idag är vi glada för att yngsta sonen trivs bra på sin folkhögskola, mellansonen backpackar i Vietnam och den stores hus med förråd och allt annat börjar bli färdigt! Själv har jag ett förhållande med arbetsförmedlingen och det går ju sådär…men som tur är, är det ju fredag och nog ska det rullande motorhemmet ut på en tur? Hoppas Freedom blir lagad snart! Kram till er båda, ta det lugnt!
04 november 2016 — 11:24
Peter Bergström säger:
Ninnis: Tack! Vi stressar långsamt mot vad vi har haft, så det är bättre idag. Jag önskar dig en härlig helg.
Ann-Sofie och Lennart: Det är väldigt mycket som jag lämnar ute, men i det stora hela så såg det ut så här. Jag vet att jag har jobbat för mycket i stress, men jag har faktiskt klarat mig bra tycker jag själv. Jag har väldigt mycket erfarenhet med mig i ryggsäcken, så det finns inte så mycket som chockar mig idag. Ha en trevlig helg ni två:-)
04 november 2016 — 11:37
Peter Bergström säger:
Anonym: Ojoj, vilka tuffa år och tack för att du berättar. Vilka slitningar i familjen och vilken energi det tar varje dag för att få ihop vardagen. Det är dom här åren som man nästan har glömt bort, för det var fullt upp att hjälpa andra. Idag så är man så glad för minsta lilla när det kommer till barnen och om dom får jobb, barn, ja alla saker som man kämpade med förr blir till lycka. Jag kommer till allt som hände med min yngsta son senare i ”Happy Friday”. Jag önskar er en härlig helg i husis.
04 november 2016 — 11:47
Znogge säger:
Barn eller inte barn är nog en fråga som man ska vara helt överens om innan man slår sig ihop. Om inte är nog risken stor att en får ge sig och det är en för viktig fråga för det. Tuffa är är bara förnamnet…
Ha en bra helg!
04 november 2016 — 12:35
åsa i åsele säger:
Tack för Din berättelse,
det är inte klokt så mycket Du hunnit med i Ditt liv.
Jag tackar för att Du vill dela med Dig.
Jag hoppas Du numera tar det lite lugnare å kommer ihåg både att vila å att andas, mycket viktigt för måendet.
04 november 2016 — 12:52
Emma, Sol som sol? säger:
Mitt liv känns rätt tråkigt och ”Svensson” när man läser ditt inlägg. Men nu börjar jag fundera och tror nog att Svensson i Sverige alltför ofta har det som det du skrivit men på andra sätt. För mycket jobb, för många åtaganden, för lite tid till familj och oftast är orsaken att det är för lite pengar. Pengar till vaddå? Nya prylar? Självförverkligande?
Vad gjorde jag under denna perioden av mitt liv? Klassikerna jobbade, köpte hus, skaffade barn, gifte mig – i den ordningen.
04 november 2016 — 13:40
Emma, Sol som sol? säger:
Äsch, nu reagerar jag på att jag skriver ”skaffade barn”. Det är ju en gåva så det bör stå ”fick barn”.
04 november 2016 — 13:41
Annika säger:
Peter, vilket liv du levt. Inte konstigt att kroppen sa ifrån med besked. Jag blir helt matt av att läsa om allt du gjorde, och det faktum att DU orkade!!
Jag tycker att det är jätteintressant att läsa om ditt liv på fredagarna. Tack för att du berättar så öppet.
OCH ja, jag är glad att en tjej som heter Helena kom in i ditt liv. Det kanske var då det lugnade sig lite? Jag hoppas det.
Tack för inlägget och trevlig helg
04 november 2016 — 13:51
Peter Bergström säger:
Znogge: Om man har fått barn så är man alltid förälder hela livet ut. Många skaffar barn för dom är söta och älskar småbarnslivet. Jag har sett många exempel på föräldrar som ger upp när barnen är tonåringar, för att dom inte orkar. jag har sagt åt mina barn att det ska vara väldigt genomtänkt om hur många dom vill ha livet ut. Det är fantastiskt men också det största beslutet vi tar i livet och båda ska ta det tillsammans. Trevlig helg.
Åsa i Åsele: Hej Åsa! Jag är fortfarande lika hungrig och vetgirig på allt nytt. Med erfarenheter av livet så går jag fram på ett smartare sätt, så det blir mer lugnare. Tack för att du läser och ha en härlig vecka.
Emma, sol som sol? Visst får alla arbeta mycket under dom här åren med barn och pengar saknas alltid. På en lön och en sjukpeng med många barn så finns det alltid hål att stoppa i. Jag levde ett hektiskt liv och sprang genom åren för fort och jag är glad att jag överlevde det. Och sen kan jag hålla med dig att få barn är en gåva och ibland en jobbig gåva, haha. Trevlig helg.
Annika: Haha det lugnade sig inte när jag träffade henne men det kommer. Tack för att du följer mitt galna liv. Ha en supermysig fredag Annika.
04 november 2016 — 15:08
Rico säger:
Halloj Peter,
Jag gör något av det bästa jag någonsin gjort just nu, du vet vad.
Resa med husbil!
Jag känner igen en hel del av det du skriver om på dina fredagar, men inte på din nivå, tack o lov.
Jag fick möjligheten att göra denna fantastiska resa som jag gör nu. Så jag vill bara säga tack till dig och Helenas inspirationen som gjorde så att jag kom iväg.
Det är skönt och höra att det du gör idag trivs du med och att du kan ta det smartare så du får vara med om ännu mer roliga saker.
Ha en skön Happy friday så hörs vi framåt! / Rico
04 november 2016 — 16:07
Deciree säger:
Säger också…har man gått i väggen vet man hur det känns. Det har jag provat…så du får akta dej så det inte blir så för dej nu. Men ni kanske har lärt er hur ni jobbar nu. Kul att läsa om ditt liv Peter….trots det inte alltid är en dans på rosor. Men livet är så…lite upp och ner. Trevlig helg på er 2 🙂
04 november 2016 — 16:57
BP säger:
Alltså när jag läser det här inlägget så slår det mig att din ex-fru fick betala ett ohyggligt högt pris för att få barn med dig. Höll på att skriva rätt åt henne, men det är nog alldeles för hemskt.
Sedan tänker jag också att jag är otroligt tacksam över att min man och jag valde bort barn. Vi tyckte helt enkelt inte att vi var mogna att ta ansvar utöver jobb. Dessutom ville vi resa och vara fria. Det har vi aldrig ångrat. Ja, du kan säga att vi är egoister och borde skämmas;-)
Att bli blåst på en halv miljon kronor – det måste ha svidit ordentligt så som ni hade sluggat. Det gör ont att läsa, det också.
Med tanke på allt du varit med om så har du verkligen gjort skäl för uttrycket ”man lär sig bara den hårda vägen”. Tycker precis som några andra att du borde skriva en bok om ditt liv.
Vad gjorde jag/vi 1991-2002 då? Jo, dessa år var det roligaste i mitt lilla Svensson-liv. Säger bara – 1994: VM i USA irl; 1998 VM i Frankrike irl. 2000 EM i Holand/Belgien irl; å en massa resor till, bland annat till Barbados. Du ser egoist-Svensson njöt av livet. Å det gör jag än, fast på ett helt annat sätt.
PS. Hade velat kommentera längre, men då blir det en roman. Gillar verkligen ditt sätt att skriva, speciellt om man läser mellan raderna… DS.
04 november 2016 — 17:36
Ditte säger:
Här är verkligen ditt liv! Vilka erfarenheter och visst blir man präglad av dem på olika sätt.
Och ditt liv har innehållit mycket och kommer säkert att göra det framöver men nu på kanske ett lugnare sätt. Möjligheten att välja är ju större och du har dina erfarenheter med dig.
Väldigt intressant och spännande läsning.
När jag var mellan 31 och 41 så hände mycket. Jag bodde i New York i ett år och i ”Hells Kitchen” då ett verkligt slumområde. vågade knappast vara hemma ensam.
Vi reste runt USA med flyg, bil och tält. Jag gifte mig. vi böev föräldrar och reste till Sri Lanka för att hämta hem våra döttrar. Jobb, många resor, plugg, mycket utförsåkning, kedjehus och senare villa.
Flera svåra operationer men trivdes med livet och hade det bra.
Och resorna som vi gjorde hela familjen fortsatte. Minnesvärda tider.
04 november 2016 — 18:55
Rosita säger:
Phu Peter … Åren 1991-2002 var jag 15 till 26 år – en yngre årgång än du alltså. Livets hårda skola drabbade mig mycket tidigare än så, som dotter till en kringflackande cirkusartist. Men DET är en tidigare och annan historia. Åter till 1991. 15 år gammal såg jag min 17-åriga bror dö i cancer hemma i vårt vardagsrum. Sena tonår och ha åldrats på tok för tidigt i hjärta och huvud. Som för de flesta andra så bestod också livet av plugg, kompisar och mixen av stora, svindlande kärlekar och något krossat hjärta. Också mitt första samboskap. Började frilansa och sommarjobba på lokaltidning (15 år gammal!). Kärleken till skrivandet finns kvar ännu i dag, och ingår även i mitt arbete. Flyttade utomlands strax innan 21 år fyllda (sprucket samboskap på mitt initiativ). FAB Life utomlands både känslomässigt och karriärmässigt – erfarenheter som jag fortfarande har nytta av liksom vänner, kärlek och jobb fortfarande finns kvar i mitt liv, nästan 20 år senare (nåja, arbetsgivare bytte jag ”nyligen”). PS, flyttade till Sthlm hösten 2000 (samma arbetsgivare som utomlands). Från småortstjej till storstadstjej. Det var en invänjningsperiod 😉 Avslutningsvis år 2002 – höggravid och jag blir mamma för första gången i mars 2003.
Spännande att höra om ditt liv Peter! Kram och trevlig helg, hälsa Helena!
04 november 2016 — 18:14
Matts Torebring säger:
Nog har jag varit med om mycket, men ditt liv slår det mesta. Jag gläds över, att du kunnat resa dig upp och kunna gå vidare. Hur många skulle klara sig, att resa sig upp som du har gjort. Fira och ha en trevlig helg,
04 november 2016 — 20:53
Ruth i Virginia säger:
Var 31 år gammal 1959. Levde ett gott förortsliv med en man jag
älskade och två gulliga små flickor, 5 och 3. 1960 var ett stort år för
mej, för jag kunde då resa till Sverige för första gången sen jag
reste till Amerika 1951. Nio år!!! Orsaken till att vi kunde klara av
resan finansiellt, var att maken skulle vara med på ett internationellt
geologmöte i Skandinavien, men vi fick trots det lov att låna en summa från hans livförsäkring. Det var dyrt att flyga ”på den tiden”.
1961 anlände vår efterlängtade son, och 1962 kom min Mor på besök.
Jag var nöjd med mitt liv som hemmafru (”lyxhustru” retades min bror).
Om man inte var svart, var den perioden den bästa i USA. Det fanns
jobb för alla, skolorna var bra, lärare och föräldrar samarbetade,
familjen var det viktigaste i livet. Extra bonus för mej: min make
älskade sitt geologjobb. En man som gillar sitt jobb, är oftast en
bättre make och fader. Bara min uppfattning.
Jag läser om dit liv och nästan ryser. Att så mycket kan hända EN
människa. En hel del drog du ju på dej själv, men sjuka barn och en
svårt skadad fru var nåt du inte hade valt. Förvånansvärt och
beundransvärt att du har kommit igenom allt utan att bli totalskadad.
Det är så fint av dej att skriva om det som hänt dej på ett sätt, som
inte gör en pessimistisk. Rena motsatsen. man blir optimistisk, när
man ser hur du har handskats med vad livet bringat. Som det sägs:
”You play the cards you´ve been dealt.”
04 november 2016 — 21:20
Peter Bergström säger:
Hej Rico: kul att höra av dig och nu är jag avundsjuk på dig. KOM IHÅG DET och njut varje minut för helt plötsligt sitter man och fryser igen. Vi har stora planer för framtiden för det börjar en helt ny tidsepok nu. Många börjar tänka på pensionen vid min ålder men jag vill öka igen och skapa, och jag har har ingen ADHD men jäkligt nyfiken på allt. Jag följer dig via Helena och njuuuuuut. Ha en bra vecka Rico.
Deciree: Lite galet var det och visst har man lärt sig en del, men inte allt, haha. Jag vill gasa på men vet inte riktigt vart vi tar vägen av alla avfarter, men jag ska vara rädd om mig, och tack för att du bryr dig. För det så kommer du till himlen:-). Ha en bra helg.
Hej BP: Jag vet att vi känner varandra på något konstigt sätt bara genom att skriva. Det som fastnade mest i vad du skrev är lyckokänslan VM 94. Bara jag hör låten så får jag tårar i ögonen, så den känslan är något magisk. Sen har du helt rätt i att jag ville inte ha barn och att ni ALDRIG ska känna er dumma för att ni har valt bort barn. Helena har gjort samma sak och tyckte det var perfekt att jag hade äldre barn. Alla är olika. jag talar om en hemlis här, att Helena har precis skrivit klart en bok som jag har läst, men den är inte inskickad ännu. Vi får se hur det går och så länge gräver vi guld i USA. Trevlig helg.
Hej Rosita: Tjejen med det vackra namnet och vad trevligt att du skriver, och delar med dig av dina år. Jag vet att du har haft upp och ned gångar som många av oss, men din traumatiska upplevelse med din storebror får mig att värdera livet en gång till, och i så unga år. Du har också en fantastisk story att berätta om ditt liv, och jag är glad att du har tagit dig vidare på ett otroligt sätt. Boken om ”att resa med barn” och tv med dina döttrar är verkligen kul. Tack för att du delar med dig och ha en skön familjehelg. Kramar.
Haha Ditte: Om det är någon här som platsar i en bok så är du topp tre. Fasen vad mycket du har gjort och varit med om. Du fortsätter än idag så du måste också vara en JA sägare? För dom som inte vet, så när vi var på vår Europaresa 2015 så försökte vi hitta ställen som Ditte inte hade varit på. Det vart ett mission, helt galet, haha. och varje gång hon skriver så dyker det upp nya platser i hela världen. Hon är en vandrande reseblogg, haha. Ha en trevlig helg ditte.
Hej matts Torebring: Jag fick bara ett liv och jag var inte nöjd så måste leva dubbelt. Jag tycker själv att det vart för mycket men jag hade inte tid att göra någonting åt det heller. När man är i ekorrhjulet så hinner man inte tänka. Det tråkiga är att jag har tappat bort 10 år av mitt liv som jag inte hann njuta av. Livet är för kort för att offra 10 år tycker jag, så nu måste jag bli 90 år för att hinna allt, haha och i god hälsa, och det är inte lätt. Ha en trevlig helg Matts.
04 november 2016 — 21:51
Peter Bergström säger:
Ruth i Virginia: Du satte det igen med små ord som blir stora när du skriver dom. Jag har fått mina kort och just jag fick dom gener som tog mig vidare och ser ändå livet från den ljusa sidan. Många gör inte det och faller. Jag tycker att 1960 som du skrev om är ett fantastiskt år för då är jag född:-), nu är jag egoistisk. Jag vet vad du menar om att USA blomstrade då, och vi hade samma sak i Sverige 1975 och framåt, (alltid 15 år efter US). Jag kunde få vilket jobb som helst och det fanns en positivitet överallt i Sverige och alla sögs med och var glada och lyckliga. Självklart så om man är nöjd och lycklig på sitt jobb så är man en bättre förälder, helt klart. Tack för att du skriver Ruth och jag uppskattar det verkligen, och var rädd om dig för vi har många år framför oss. Kramar.
04 november 2016 — 22:14
Cari säger:
Vilken berättelse. Vilket liv.
Så glad för att du berättar.
Mitt liv den tiden innebar bröllop 1991, första dottern föds 1992, andra dottern 1996. Vi bor i radhus och flyttar till lite större radhus som vi renoverar. Men lever ändå så lugnt då jag jämför.
Önskar er en trevlig helg.
04 november 2016 — 22:52
Marina säger:
Jisses! Bara att läsa ditt inlägg gjorde att det blev en svettig morgon!! Inte konstigt alls att din kropp sa ifrån så småningom! För egen del var det egentligen en väldigt lugn period. Vi bodde i England under några år, våra tjejer började skolan där och vi hade några härliga år fyllda med nya intryck och bekantskaper. Flyttade tillbaka till Sverige och jag började läsa för att göra ”något helt annorlunda” med mitt liv. Kom dock inte så långt, Jag flyttade bara några snäpp uppåt i skolans stadievärld, gick från fritidspedagog till högstadielärare och insåg att det var väl det jag tyckte var kul 🙂
För övrigt är det väldigt kul att läsa dina mycket personliga fredagsinlägg! Ha en riktigt bra helg!!
05 november 2016 — 4:06
Peter Bergström säger:
Hej cari: Den väg du gick är väl den mest vanliga. Jag hade kunnat gå den vägen om inte mitt första ex hade varit så intresserad av andra män. Undra hur mitt liv hade sett ut då? Mitt liv känns förutbestämt så det är bara att följa med. Ha en trevlig helg.
Marina: Tack Marina för att du tycker om det jag skriver. Jag fick den här lotten i livet och jag gör det bästa av situationen. Finns det ingen lycka så söker jag upp den för det är en stor kraftkälla för mig. Du har själv tagit dig till att ha ett jobb som du trivs med, och det är inte alla som gör. Som Ruth skrev ”är man lycklig på jobbet så är det lättare att vara lycklig mamma och fru hemma”. Ha en rolig vecka och njut.
05 november 2016 — 10:33
nils-åke säger:
Mellan 31-42 var det familjeliv och jobb. Du har hunnit med så mycket men otrolig intressant att läsa
05 november 2016 — 10:36
Inga säger:
Tack Peter att du delar med dig. Man blir så upprörd på folk, ofta i byggbranchen, som gör sig rika på folks ryggar. Din berättelse satte verkligen perspektiv på mitt stressade liv, hur orkade du? Ser framemot nästa fredag redan, särskillt då vi är tillbaka ”hemma” i Vietnam från Kambodjaresan!
05 november 2016 — 19:29
Marias Memoarer säger:
Oj oj! Hoppas du iaf nu har bättre koll på vad som är för mycket. Jag är nog tvärtom som person, klarar absolut inte att ha massor av bollar i luften samtidigt. Vill uppleva saker i livet, men i ett avslappnat tempo 😉
06 november 2016 — 3:20
Lina - The world according to AdrenaLina säger:
Fascinerande! Otroligt intressant att läsa om allt du varit med om och det har verkligen varit en hel del! Älskar liv som är innehållsrika men som många andra sagt, var rädd om dig bara 🙂
07 november 2016 — 15:15
Anna, Travel on a Cloud säger:
Oj, så intensivt! Jag läser med blandade känslor. Jag lider med dig i motgångarna men beundrar dig samtidigt för din kämparanda. Så ser jag ju humorn mellan raderna. Kanske är det den positiva grundinställningen som burit dig? Ja, förhoppningsvis blir man visare och starkare av de flesta motgångar (men inte alla, så klart). ”What doesn’t kill you makes you stronger.” 😉
Mellan 1991 och 2002? Ja, kort: År 1991 blev jag tillsammans med den kille som skulle bli min man. Vi hade några år med resande, sedan köp av torp och villa med renoveringar. År 1995 gifte vi oss och sedan kom tre grabbar i rask följd: 1996, 1999 och 2000. Intensiva år här med!
Ser fram emot att höra om hur du träffade Helena.
08 november 2016 — 20:59