Happy Friday: Här är mitt liv del 9

Ok. Nu kör vi och det är Peter vid tangentbordet. Det har varit lite resor som kom emellan min historia så lite back kick är väl inte fel. Vi hade rest till både Nya Zeeland och åkt Transmongoliska järnvägen.

Min yngste son Billie hade för första gången klarat ett år i skolan utan problem och det var årskurs 6, i en liten klass med sex barn. Vi hade precis ärvt pengar och köpt vår första husbil och min äldste son Robin var 20 år och kär för första gången. Nu kör vi skola och Kenya. Ok, häng med!

Fel beslut

På kommunen sa de att barnen som går i den lilla gruppen i mellanstadiet skickas tillsammans i en fortsatt liten grupp till högstadiet. Utmärkt tänkte vi, MEN det hade ju gått så bra för Billie i 6:an så han klarar högstadiet i stor klass tyckte kommunen. NEJ, så fan heller. Jag och mitt ex kämpade oss blodiga för att det inte skulle ske, men kommunen gav inte med sig för det fanns andra barn som var i större behov. Tänk så fel de hade!

Första dagen i högstadiet gick Billie till ytterdörren, tog i ytterdörren och vände. Tryggheten var borta och tillbaka till ruta ett. Det kallas social fobi eller en osäker tonåring som bara hade sina fem vänner från förra klassen, och kände sig utanför. Hem från jobbet och leta rätt på Billie. Det fanns inte en chans att jag skulle få tillbaka honom till vanlig klass i skolan. Tack för den!

Ny chans

Skolan kunde inte fixa det här direkt och det blev mycket hemma och jag begärde hemuppgifter. Det gick sådär för han vände på dygnet och vi hade inga

fasta tider längre. Efter två månader fick vi en plats till en ny småklass i Kallhäll i Järfälla utanför Stockholm. Småklass betyder när man är tonåring oftast stökiga barn.

Det blev inskolning för en tonåring. Billie fick en ny vän som var en trevlig kille men hade svårt att tygla sig själv när ilska kom upp. Det fanns två killar till som var vänner och en av de hade också svårt att kontrollera sig, så det var hela tiden en vulkan som var redo att explodera.

En eftermiddag på hemvägen hoppade Billies kompis på den andra killen och gav honom ett slag som bröt hans näsben. Ambulans och ett helt galet tumult bröt ut och skolan ringde och kallade till möte dagen efter. Billie har alltid varit strykrädd och hade aldrig slagit någon annan tidigare. Han var inte heller en person som stjäl ens en tia och han talade alltid sanning. Han lider av andra problem men inte av dessa. Han sa att hans vän hade helt plötsligt bara tappat det och slagit på killen. Ok, då löser vi det i skolan tänkte jag.

Ibland hjälper det inte att vara ärlig

Billie och jag kom till skolan dagen efter till möte med lärare och rektor. Han berättade sin historia men killen som hade blivit slagen hade sin kompis, och han sa att både Billie och hans kompis hade gjort det. Avstängning från skolan kom som ett brev på posten, och tillbaka på ruta ett igen.

Hemma på nytt och det var omöjligt att jobba heltid med möten i skolan, och hur vi nu löser allting? Vi pratade med föräldrarna för att försöka få killen att erkänna att Billie inte var med på det, men han vägrade att ta tillbaka vad han sagt. Till och med killen som slog sa att Billie inte var med på någonting, men det var lönlöst.

Kenya

Efter en väldigt jobbig höst bestämde Helena och jag att vi skulle åka utomlands själva och vi valde Kenya. Vi bokade biljetterna men inte ens ett hotell och vi åkte bara med varsin ryggsäck. Vi kom till Nairobi och tog in på ett första hotell men vi fick inte gå ut på gatorna. Hmm inte kul alls.

Vi köpte tågbiljetter till Mombasa i sydöstra Kenya och åkte iväg dagen efter. Vi mötte ett par från Holland som satt mitt emot oss på tågrestaurangen som var otroligt trevliga. Hon jobbade i Kenya som en slags reporter och rapporterade till Holland om vad som hände på plats.

Marlon och Linda från Holland var på väg till ett pensionat i Mombasa för att ha lite semester. De skulle fråga ägarinnan om det fanns plats för oss men vi fick bo på ett hotell i Mombasa den första natten. Valet hade precis avslutats i Kenya och det räknades röster, och jämt var det också.

Odinga som hade flest röster var han som utmanade den sittande presidenten Kibaki och skulle vinna enligt alla prognoser. Helt plötsligt slocknade alla tv-apparater, och för oss var det väl något vanligt fel i Kenya trodde vi. Vi kände oss lite ensamma som vita på hotellet och det var en hel del coola rasta-människor där, och lite tuffare stämning.

Man vet aldrig

Vi åt vår mat och när vi hade ätit upp frågade en stor svart kille på ren svenska, Hej jag är från Stockholm, vad gör ni här? Helt chockade frågade vi samma sak. Hans pappa hade dött och han hade gift sig några månader tidigare, så de kom överens att åka till Kenya och begrava hans pappa. Han skulle också möta sin bror på hotellet för första gången, och han var skitnervös.

Han berättade att först åkte de till Uganda där de hade släkt, och de gamlas tradition var att tugga tuggtobak och spotta på brudparet. De hade klätt upp sig och fick sina fina kläder förstörda, och hejdade de gamla från byn. De sa att det här går inte och finns det inget annat sätt. Då sa de helt lugnt att vi kan massera era fötter istället, så det löste sig till det bättre, haha.

Svensk utlänning

Inför begravningen av pappan fick den svensk-kenyanska killen veta att han skulle köpa en get och skära halsen av den och sprida ut blodet över kistan. Han tänkte uhhhh! Det hade han ingen lust till och frågade om det fanns något annat sätt. De sa att han kunde köpa godis och ge till barnen på gatan, yipppe, det gör jag sa han som en uppväxt svensk.

Medan vi pratade kom en hal kille invaggande med rastaflätor och två brudar också med rastaflätor, solbriller och hela gänget såg ut som de kom från en video från YouTube. Han sa att det här måste vara hans bror och att han måste springa på toaletten, haha. Vilket öde.

Oväntad vändning

Våra nya vänner ringde oss och sa att det fanns ett rum på pensionatet, så vi tog en taxi dit. När tv-apparaterna kom igång hade den sittande Kibaki från

stammen Kikuyu vunnit över den ledande utmanaren Odinga som skulle ha vunnit från stammen Luo, och det är samma stam som Obamas far kom ifrån. Om någon vinner och blir president så ger man jobben till sin egen stam i första hand, och det här var valfusk på hög nivå.

Vägar, järnvägar och färjor stängdes och till slut flögs charter-resenärer hem. Vi backpackade och satt fast på ett pensionat med två par till och den charmerande franska ägarinnan och hennes personal. Vi kände oss ganska trygga för det var höga murar och taggtråd högst upp. Innan det bröt ut ordentligt provade vi att gå till affären, men överallt var det militär med kpistar så det var bara att vända om.

Rädd

Nu började stamkrigen och man brände bilar, affärer, hus och började hugga ihjäl människor med machete. Barn och vuxna brändes inne i en kyrka som man låst från utsidan under gudstjänst. En reporter från England höggs ihjäl och 300 000 drevs på flykt på väldigt kort tid, och nu var jag rädd för första gången i mitt liv.

Jag pratade med den svenska ambassaden och de sa att det var lugnt för de hade pratat med polisen. SKÄMTAR DU? Vem äger polisen? Jo, presidenten! Och de vill absolut inte sprida oroligheter till omvärlden. VAD GÖR VI NU?

Alla vi diskuterade hur vi skulle ta oss därifrån, och ett förslag var att vi skulle hyra en båt och ta oss till Tanzania, men vi visste inte om de hade bevakning på sjön, så vi släppte tanken. Det blev nyårsafton och ägarinnan bjöd på en fantastisk 6-rätters meny i fransk kokkonst för att det var så jobbigt. Vi diskuterade runt bordet att om vi kommer levande härifrån, vad ska vi göra då? Helt sjukt!

Flykten

Dagarna och tankarna gick och efter sex dagar öppnade färjan i Mombasa och det var den vi behövde för att ta oss till Tanzania. Vi pratade med en av taxichaufförerna som körde mycket till det här pensionatet och det gick och köra till gränsen. Han begärde två månadslöner men hans fru ville ändå inte att han skulle åka, men sagt och gjort och vi åkte med paret från Holland.

Vi fick inte lämna bilen och alla mörka rutor skulle vara uppe. Vita var ett hett villebråd för vi har pengar. När vi körde av färjan var vi tvungna att åka genom gettot och här stod brinnande bilar mitt på vägen. Alla butiker, bensinstationer, ja allt var nerbränt. Det satt mörka män överallt runt vägarna för att hitta någonting att göra härnäst.

Vår taxichaufför körde som en galning mellan bilarna för att inte bli stoppad av någon mobb, för då skulle det vara kört sa han. Vi kom till gränsen och han sa att vi skulle be för honom att han kom hem igen. Vi fick hans mobilnummer för att vi ville veta och han sms:ade några timmar senare att han kommit hem, puh.

Säker mark

Det skulle kosta 50 dollar styck att ta oss över gränsen och vi fyllde i våra papper på en gammal träbänk som stod utanför kontoret. Medan vi fyllde i våra papper stod en kvinna helt i svart burka med bara ett streck som öppning för ögonen och fem små barn som sprang runt hennes ben. Hon lutar sig framåt och frågade på svenska hur man ska fylla i rutorna. Haha, vilken chock!

Hon hade också flytt från Kenya och skulle också till Tanzania. Vi gick och betalade och jag sa till Helena att om kvinnan inte har tillräckligt med pengar så måste vi hjälpa till. Vad fick mig att tro att hon skulle vara fattig? Idiot! Hon drog upp sitt skynke till låren och där var det fäst hur mycket pengar som helst i dragband runt låren, så henne gick det ingen nöd på.

Tanga

Vi gick på en lokalbuss som gick till Dar es Salaam och vi fyra var de enda vita och det hade de andra väldigt kul åt. Det gick ett skratt genom bussen och vi fick höra ”mzungu” (vita) hela tiden, haha. Vi åkte i en timme, sen sa vi att vi går av i ett ställe som hette Tanga i ingenstans.

En liten by som faktiskt hade en taxi och vi frågade om det fanns någon övernattning någonstans. Han körde oss i svår terräng rakt ut i djungeln i 45 minuter och vi hamnade på ett ställe som var för overlanders, ni vet människor som kör tvärs över Afrika i terrängbilar. Här mötte vi också forskare och hjälparbetare som ville ha några dagars vila.

En engelsman kom och mötte oss i djungelhatt, kakibyxor, långa strumpor och sandaler. De hade en bungalow kvar av sex och ett tält, så vi tog tältet. Vi var tvungna att stänga det ordentligt hela tiden för man vet inte i djungeln vad som kan komma in, gulp. Vi hade sagt att när vi kommer fram någonstans ska vi fira livet, men alla var så mentalt slut så vi behövde inte ens vaggas till sömn.

Lugn och ro

Tältet låg tio meter från det turkosa havet. Naturen var helt orörd och vi gick i en timme längst den vita stranden och inte ett hus, inte en själ utan bara ren natur. Helt fantastiskt att det finns fortfarande! Vi hyrde en båttur med några lokala fiskare och seglade i en handsnidad segelbåt och handgjorda segel. Vi var tillbaka 2000 år och de tog oss till sanddyner och vi snorklade och inte en båt syntes till.

På stället där vi bodde hade de gemensam middag under ett skynke och vi kunde äta dagens fångst från sjön och dricka öl och sprit. Det var väl en 20 personer där och vi började prata med en grodforskare som letade nya arter och kröp omkring i djungeln och hans tjej som var där och hälsade på i en vecka och hon var hjärndoktor från Irland. Efter ett gäng öl började hon sjunga pubsånger från Irland. Jag satt i ingenstans i Afrika och tänkte ”finns det här på riktigt eller drömmer jag”?

Dar es Salaam

Två dagar senare bestämde Helena och jag att vi ska se mer innan vi åker hem och vi hade två veckor kvar. Vi var också tvungna att ta oss till Dar es Salaam för att boka om flyget, för tillbaka till Kenya ville vi inte. Här skildes våra vägar med våra vänner från Holland och vi for iväg själva. Vår tanke var att fortsätta den där lokalbussen och sen ta oss ut till Zanzibar som alla talade så varmt om.

Vi köpte biljetter och åkte med bussen i fem timmar bara med lokala afrikaner. Efter halva tiden stannade bussen och alla sprang ut i djungeln och pinkade. Av vad vi såg så kan kvinnorna inte använda trosor för de satte sig bara rakt ner och gjorde vad de behövde göra, haha. Man lär så länge man lever.

Jag har blivit lurad igen!

Vi bokade om flyget och tog en taxi till hamnen som båten skulle gå ifrån för att ta oss till Zanzibar. Afrikaner är väldigt uppfinningsrika och hittar på allt möjligt för att tjäna pengar. Jag hade betalat för mycket flera gånger så nu tänkte jag att vi ska skärpa oss. När vi kom fram till hamnen stormade det fram fyra afrikaner som ville sälja biljetter till båten och jag sa bara NEJ.

Vi gick till hamnkontoret som vi såg från taxin och köpte våra biljetter och de frågade dessutom om vi ville ha första klass. Vi undrade vad det kunde vara för sorts båt så vi tog den säkra vägen och köpte första klass. När vi gick till båten passerade vi det riktiga hamnkontoret. BLÅSTA! Japp, och när vi klev på båten så fanns ingen första klass, BLÅSTA IGEN, haha. Jag kan skratta nu men jag var jäkligt irriterad då.

Zanzibar

Vi kom ut till Zanzibar och det här var verkligen en paradisö. Vi åkte runt och träffade ännu mer galna människor, som en fransyska som hade två veckors semester och jobbade i Sudan. Hon jobbade som volontär i Sudan och bodde med 20 personer i en villa som släcktes klockan åtta varje kväll och alla var hela tiden oroliga för sina liv.

Den här fransyskan hade också bott på en liten ö norr om Australien med 100 invånare och det gick en båt dit en gång i halvåret, helt galet. Efter sex månader i Sudan och krig festade hon rejält och började spela pingis med julgranskulorna på restaurangen där vi var. Jag tror att hon behövde lätta på trycket.

Slutet på resan

Vi åkte runt på ön och hittade ett nytt ställe och där fanns även privata båtar för att åka ut till liten en ö, där det var massor av sköldpaddor, speciella fladdermöss som bor i träd och krabbor i massor. Vi frågade ägaren på stället om  det var möjligt att åka dit. Han bara tittade på oss och sa helt lugnt, ”it’s my island”, haha. En vild och vacker liten ö ute i ingenstans fick vi också se på resan.

Freddie Mercury från Queen kommer från Zanzibar och de har självklart en bar med massor av foton och musik. Vi kom hem efter ett riktigt äventyr. Marlon och Linda kom och hälsade på oss året efter till jul i en vecka, så vi fick visa hur lite hur Stockholm såg ut och det var väldigt roligt att träffas igen.

Upprättelse

Till våren kom rättegången med killarna som hade slagits. Killen som skulle vittna för sin kompis bröt ihop och sa att Billie inte var med, men han var för rädd för att inte hålla med sin vän tidigare, men så var det. Vad säger man om en sådan sak?

Han togs ifrån en plats i en liten klass till högstadiet. Vi hittade en lucka och mot alla odds fann han trygghet i en ny liten klass, som han sen blev oskyldigt dömd av skolan och blev avstängd ifrån. Nu var hans förtroende för skola helt i botten. Skolan försökte ha ensamundervisningar med honom fyra timmar om dagen i 7:an. Det var miljoner möten, han stack från skolan flera gånger och jag fick åka från jobbet hela tiden. Jag undrar vad ödesgudinnan har för planer för honom?

Husbilen FREEDOM föds får vi ta nästa gång och mer om mitt liv igen. Hur har din vecka varit?

Missade du förra Happy Friday? Läs Här är mitt liv del 8