Coronaviruset – vågar man resa till Asien nu?

Usch såå hemskt virus ju!!! Känns obehagligt tycker jag!

Trevlig helg

Kram

Vi är alla olika och gör olika riskbedömningar. De flesta väljer att inte oroa sig och tycker att man inte ska drabbas av panik. Jag tycker man ska försöka vara så realistisk det går. Istället för att räkna olika antal ganska låga fall i länder utanför Kina (än så länge) måste man istället se på att WHO nu utlyst situationen som en global hälsofara. Med den snabba och okontrollerade spridnimgstakten vet ingen, säger ingen, hur detta kommer att utveckla sig. Viruset sprider sig exponentiellt – varje smittad beräknas smitta ytterligare tre. Det är lömskt eftersom inkubationstiden är lång och man smittar utan att själv ha fått symptom. Man vet heller inte själv hur allvarligt man drabbas om man blir sjuk. Människor dör bevisligen. Personligen skulle jag inte ge mig ut någonstans i världen just nu om det inte var nödvändigt. Varför utsätta sig för folksamlingar på flygplatser, sitta hopträngd i flygplan där du faktiskt inte vet eller har några som helst garantier för att alla omkring dig inte bär på smittan? Jag skulle inte resa till något land som inte har effektiva möjligheter att begränsa spridning och heller inte har tillräckliga sjukvårdsresurser. Att tro att folk tvättar händerna stup i kvarten och inte tar sig i ansiktet och att det skulle hjälpa är naivt. Detta är kontakt- och luftburen smitta -osynlig! Men detta är jag och mina tankar. Jag tänker i prepper-termer i andra sammanhang också utan att försöka överdriva så min eventuella ”wanderlust” hade jag lagt på hyllan nu. Världen finns kvar trots allt och nog är den roligare att besöka utan människor med munskydd överallt!

Åker till Vietnam 8 februari. Större sannolikhet att råka ut för en olycka till o från jobbet än att träffa en smittad person.

När svininfluensan kom blev det snudd på hysteri vilket aldrig är bra. Jag tycker inte att man ska bli skräckslagen men det kan vara vettigt att agera med sunt förnuft. Just nu skulle jag avstå från en resa till Kina.

Jag vill bara lägga till att mitt tidigare inlägg är baserat på att jag just flyttat tillbaka till Sverige efter tio år i Frankrike. Man har där ett helt annat synsätt och annan beredskap för olika typer av katastrofer – smittor, översvämningar, strejker, bränder. Detta efter två världskrig vilket Sverige inte har någon som helst erfarenhet av. Jag följer därför fortfarande franska och amerikanska/brittiska medier för att få en bättre verklighetsbild plus förstås också de svenska. Och kan konstatera att de svenska är betydligt ”lamare”, hållet i allmänna termer, allt går ut på att tona ner och se till att det inte sprids någon panik. Ur ett internationellt perspektiv ser man helt annorlunda på allt det här. Man rapporterar fullt ut om WHO och deras bedömning, uppdaterar situationen per timme, talar om risker och det faktum att fler och fler länder (utom Sverige) tar hem sina medborgare via specialchartrade plan och sätter dem i 14-dagarskarantän i hemlandet. USA har nu stängt sina gränser för personer som varit i Kina och de flesta flygbolag (nu också SAS) har stoppat sina avgångar till Kina. Utländska medier visar bilder på tomma spökstäder, desinficering, läkare som uttalar sig och på människor som inte är panikslagna men däremot vet vad det handlar om. Den svenska attityden förbryllar mig – det är som om det handlade om att kunna välja fast det inte ens går att ta sig dit längre? Nja, jag har inte någon lust just nu? Nu har äntligen Folkhälsomyndigheten begärt att regeringen ska klassa situationen som samhällsfarlig – kanske det går upp för svenskar också att detta är smittsamt långt utanför Kinas gränser, att man ska se upp med resor, folksamlingar och flygplan i synnerhet, inte enbart till Asien just nu?