Sydkoster – som bäst när alla andra åkt hem

Text och foto: Thomas Drakenfors

Det är en plats många längtar till på sommaren. Vilket märks, när ingen del av ön är tom på människor och du möter andra vandrare även på de mer avsides stigarna. Men Sydkoster är en speciell upplevelse, även lite off season.

Resan till Sveriges västligaste ö

Från Göteborg är det en hyfsat mastig resa. Västtrafiks tåg stannar vid varenda avkrok. Men också en vacker tur, som passerar orter som Munkedal och Dingle. Över broar, förbi gröna, drömska ängar och fina vikar.

Väl framme i Strömstad finns det bara ett sätt … för den som inte har försänkningar bland den lokala båtägare-communityn. Eller vill kosta på sig taxi-båt. I så fall är det Västtrafik som gäller även här. Stora, ofta eldrivna katamaraner som går med ett par timmars mellanrum, och som utan vidare tar ett par hundra passagerare, nästan lika många som det finns bofasta på de båda Kosteröarna.


Ett öliv format av havet

Redan 1 500 år före Kristus bodde det människor här, ett folk som genom åren både fiskat och bedrivit jordbruk. Under 1600- och 1700-talen fångades mycket hummer som gick – levande – på export till bland annat Belgien.

På 1900-talet har räkfisket dominerat i den djupa Kosterfjorden, runt 250 meter djup på sina ställen. Men räkfisket har avtagit med åren. Näringen begränsas i dag på olika sätt av naturskyddsträvanden, fjorden är nationalpark och anses skyddsvärd. Så på senare år har turismen blivit en allt viktigare inkomstkälla för de som driver verksamhet på öarna. Ett dygn i juli kan det vara upp mot 8 000 som övernattar på Kosteröarna.

Sydkoster utanför högsäsongen

Själv tycker jag att det är bäst under lågsäsong. Vilket kan vara en mäktig upplevelse, exempelvis när stormarna härjar.

Som på en av mina promenader över ängarna och skogsdungarna på Sydkosters västsida, med sikte på Nordkoster. Då drog regnet in. Jag hade mitt gamla, billiga regnställ i ryggsäcken, grejer som funkar helt okej på cykelturerna i Göteborg. Men på en liten vindpinad ö i Skagerrak duger det inte.

Jag blev blöt, hela vägen in i underkläderna, och det hände redan innan jag hann fram till linfärjan, som på somrarna drivs av Strömstads kommun. Under lågsäsong körs den av boende på ön som fått utbildning och man får helt enkelt vänta tills någon av dem dyker upp och ska åka.

På nordsidan hittade jag en öppen restaurang som erbjöd skydd mot åskan och skyfallen, och som serverade värmande skaldjurssoppa. Där kunde jag torka ett tag. Sedan tog jag Västtrafiks färja tillbaka till Ekenäs, lusten att promenera var över för den dagen. Efteråt, när jag kom hem till Göteborg, gick jag direkt ut på stan och köpte ett regnställ för rutinerade vandrare. Dyrt, men värt sina pengar. 


En promenad från Ekenäs till Bergdalen

Mina turer hit brukar följa ett mönster. Vid elvatiden på fredagar tar jag spårvagnen till Göteborgs Central och sätter mig på Västtrafiks tåg, i den tysta kupén. Sedan tar jag fram min dator och arbetar de två och en halv timmarna till Strömstad.

Därefter en kort promenad ner till Norra hamnen och ombord på färjan. Där blir det en timmes arbete till innan jag är framme vid Ekenäs och lämnar in grejerna på rummet på havshotellet.

Sedan en promenad söderut på Hamnevägen, öns pulsåder. Det finns cyklar att hyra, de står i drivor nere i hamnen, men jag har hittills alltid valt att gå när jag varit här. Längs Hamnevägen passerar man både andelsboendet Solkoster – välordnat med egen tennisbana med mera – och ambitiösa restaurang- och hotellanläggningen Kläpphagen, där det tycks poppa upp en ny byggnad varje år.

Efter en och en halv kilometer tar jag vänster mot Bergdalen. En liten by i skogskanten, något trolsk men med utsikt över en av havsvikarna. I Bergdalen finns Bokhandlarens pub, en restaurang korsad med antikvariat utan försäljning. Skinnsoffor, gammaldags patina och varmt mys på vintern, generös uteservering på sommaren.

– Vi är två boknördar som gillar mat, säger servitören som även är delägare.

Öns viktigaste korsning – Kyrkosund och Långagärde

Bergdalen går också att nå från Ekenäs via en stig längs klipporna vid vattnet. Rutten börjar efter bryggorna bakom informationscentret Naturum. En lite mer krävande promenad, men med fina vyer.

Längre söderut på Hamnvägen finns öns Ica-butik. Öppet året runt, även om tiderna är mer begränsade under lågsäsong. Men sedan 2025 går det att komma in och handla även när det är stängt, tack vare den nya tidens system med Bank-id och självscanning.

Vid Ica ligger även öns viktigaste korsning. Tar man åt höger leder den till Långagärde och linfärjan till Nordkoster, medan gamla fiskebyn Kyrkosund ligger åt vänster, eller sydost.

Den ena av öns två kyrkor är placerad längs vägen mot Långagärde. En fin träkyrka, som under 2026 blir underkastad omfattande underhåll och är inramad i byggnadsställningar. På andra sidan vägen från kyrkan finns den typiska byggnaden som de flesta lantliga kyrkor har, skjulet där de förvarar katafalken. Bredvid går en enkel trätrappa upp till öns mäktiga utkiksplats. Där kan man se både till Strömstad och delar av Norge.

En av de närmaste öarna, Ursholmen, utmärker sig med två fyrtorn som sticker upp som horn på klippans hjässa. Dit går det att åka på så kallad sälsafari som erbjuds på anslagstavlan i Ekenäs hamn. På de turerna blir man varse att de sociala och lättdresserade sälarna, som verkar ganska orädda i säldammen i Slottsskogen i Göteborg, är betydligt mer skygga i vilt tillstånd.

När jag själv åkte på sälsafari för ett par år sedan kunde vi inte komma närmare än cirka hundra meter till de kobbar där sälarna hängde i klungor. Båten hann knappt vända stäven mot dem förrän de snabbt försvann ner i vattnet.

Vid Långagärde i sydväst finns både kafé och restaurang. Dessutom en butik där några entusiaster säljer hemstickade ylletröjor av sjöbjörnsmodell, till priser som knappast kan motsvara mer än garnkostnaden.

Av en naturens nyck är Kosteröarna fria från ormar. De är även bilfria, förutom något enstaka arbetsfordon. I stället har de bofasta satsat på klassiska flakmoppar och små eldrivna fordon av typen golfbilar. Och det går undan på grusvägarna, fotgängare gör bäst i att hålla sig nära dikeskanterna.

Den pittoreska fiskebyn Brevik

Mest pittoreskt på Sydkoster är den lilla fiskebyn Brevik. En plats där tiden ser ut att ha stannat i slutet av 1800-talet. Brevik är som hämtat från en roman av Emelie Flygare Carlén. Fiskebodarna ligger på rad längs den lilla hamnbassängen. Vyn störs bara – här som vid alla andra tilläggsplatser runt Kosteröarna – av medelstora moderna yachter, oftast med norsk flagg.

Långt in i september brukar det vara skönt att bada, exempelvis på stranden vid Kilesand på östsidan. Eller från någon av klippsidorna. På många ställen runt ön går det att hitta väl placerade badstegar. De leder rakt ner i vattnet, som är glasklart på ett sätt som man sällan ser längre ner längs kusten. 


Sydkoster är litet, omkretsen är inte mer än en och en halv mil. Att gå runt kustlinjen är dock en utmaning, en del partier är täckta av svårforcerade stenbumlingar, andra är klippiga och fulla av snåriga buskar. Men för den som håller sig till allfarvägarna och mer upparbetade stigar går det att hinna med rätt mycket på en dag.

Kvällar vid hamnen i Ekenäs

Sedan, med trötta fötter, är det en bra avslutning att hänga vid hamnen i Ekenäs, kanske en öl eller en bit mat på restaurang Röken. Eller på Ekenäs havshotell, som förutom en fin gammaldags matsal även har en enorm veranda med servering. Senare på kvällarna är havshotellets bakficka rätta stället, med en generös bar, hög stämning och robust ö-atmosfär.

Nedanför havshotellet ligger en småbåtshamn, mest befolkad av seglare som verkar rustade för att när som helst lägga ut med kurs över till New Foundland. Där nere på bryggorna går det också att uppleva en fantastisk solnedgång, med färgtoner från orange och rosa till blå. Är du där i augusti eller september? Kasta då en sten ner i vattnet och se marelden. Mystiskt.

Nordkoster – en utflykt över sundet

Den här artikeln fokuserar på Sydkoster, men för den som stannar ett par dagar är även Nordkoster ett måste. Hit tar man sig med linfärja från Långagärde.

Även Västtrafiks katamaraner som kör från Strömstad lägger till vid färjeläget Västra bryggan på Nordkoster. Linfärjan är bemannad hela dagar under sommaren, men under lågsäsong får man vänta tills någon i lokalbefolkningen, med utbildning på att köra den, dyker upp. Det brukar dock inte ta alltför lång tid, en viss – om än gles trafik – pågår hela tiden.

Vid västra bryggan ligger några restauranger, som det lite större Galejen med stor uteservering, och Strandkanten som serverar enklare mat och även har försäljning av kläder och souvenirer. Kosterhavets Ekobod ligger ett par hundra meter in på ön. Här går det att få både fika och enklare mat.

Vid färjeläget längst upp i nordost på Nordkoster finns restaurang Ventuno och hotell Kosterbaden för den som vill både äta och sova. För den mindre bekväme är Lyths stugor och camping rätt ställe, och då framför allt campingen. Den är väl ordnad med disk- och grillmöjligheter, även en enkel vedugn nere vid stranden som är fri att använda. Stugorna är fullt utrustade.

Ring innan du åker

Möjligheterna att bo och äta på Kosteröarna skiftar starkt när högsäsong går över i lågsäsong. Från oktober till slutet av april har hotell- och restaurangfolket som regel semester korsat med förberedelser för nästa intensiva sommarsäsong. Då är mycket stängt. Dock kan det gå att hitta restauranger som erbjuder julbord. Ring och kolla om det är öppet innan du åker. Eller ta med spritköket och laga maten utomhus.