Skribent: Anki Palerby Hjelmqwist
Frihet kan vara många saker. För vissa handlar den om möjligheten att resa vart som helst, när som helst – en biljett i handen, en ny horisont i sikte och framför allt: ett nytt äventyr. För andra är friheten mer subtil, mer en inre längtan: en känsla av att kunna välja sin egen takt, sina egna vägar och sina egna andrum.
Och kanske är det just det resandet handlar om – att söka de platser, yttre eller inre, där vi fyller på våra energireserver. De där platserna som får oss att andas djupare, känna oss mer levande – och ibland till och med mer hemma än vi någonsin känt oss på platsen vi faktiskt kallar hem.

Innehållsförteckning
Vattnet som fristad
Jag förstod för första gången naturens kraft, och särskilt vattnets, under en kaotisk period i livet. När allt omkring mig stormade, när vardagen kändes för trång, satte jag mig i bilen och körde. Utan mål, men med en känsla av att någonstans skulle jag få landa. Nästan alltid hamnade jag vid vatten.
Där, ensam på en brygga eller på en bänk vid en vik, fann jag något jag inte hittade någon annanstans. Jag kunde ligga på rygg och följa molnens långsamma seglats, lyssna på kluckandet mot bryggan, eller bara låta blicken dröja kvar vid solens glitter i vågorna. De där stunderna gav mig en sorts andrum som ingenting annat kunde ge. Som om vattnet tvättade bort det värsta av oron, och fyllde mig med den energi jag behövde för att orka återvända hem och möta livet igen.

Havet som hem
Några år senare blev havet ännu mer än en fristad – det blev ett hem. Jag upptäckte långseglingen: ett resande där själva färden är målet, där båten blir både transportmedlet, hemmet och tryggheten.
Med en kapten vid min sida, i en relation som byggde på tillit istället för kaos, fann jag en ny sorts frihet. Efter bara några dagar till havs upphörde tidens betydelse. Veckodagar och datum smälte bort, och kvar fanns bara rytmen av vind, vågor och ljus.


Här är det naturen som bestämmer. Vinden avgör när vi kan segla vidare, vädret tvingar oss ibland till väntan – dagar, till och med veckor. Men den väntan är inte en begränsning, utan en del av friheten. En påminnelse om att livet inte alltid behöver vara styrt av klockslag och scheman. Och ibland är det lyxen i det lilla – att kunna säga: ”Vi går in i den här viken istället.”

En lisa för själen
Det är svårt att beskriva känslan av att släppa ner ankaret i en stilla vik. Bara vi, båten och naturen. Några dagar där solen är vår klocka och havet vår dusch. Två steg från frukostbordet i sittbrunnen och vi kan kasta oss i det klara blå.
Det mest påträngande? Ett diskret pling i mobilen varje kväll som påminner om att vattna basilikan på däck.
Och sedan, kontrasten: att efter ensamhetens stillhet styra mot nya hamnar där vänner väntar. Att dela skratt, måltider och minnen. Friheten ligger lika mycket i växlingen som i resan i sig – mellan stillhet och gemenskap, mellan tystnad och röster, mellan det egna och det delade.


Frihetens många ansikten
Men frihet i resandet ser olika ut för oss alla. Några av mina vänner finner sin energi i bergen, under långa vandringar bland stenrösen och fjällbäckar. Andra i en kanot, i skogen, i husbilen eller på hästryggen. Någon känner sig friast på en hundpromenad i gryningen, en annan framför brasan med en bok.
Frihet kan vara stillhet. Den kan vara rörelse. Den kan vara ensamhet eller gemenskap.

Resan som möte
För mig är det allra viktigaste mötet med människor. Att dela ett samtal som går på djupet, att lyssna och öppna sig för det som är annorlunda, både det som utmanar och det som förenar.
För i slutändan är kanske friheten inte bara att kunna resa – utan att våga möta världen, andra människor och sig själv, med öppna ögon och öppet hjärta.














Ditte säger:
Spännande och väldigt intressant läsning. Just att ”skynda långsamt” är jag väldigt förtjust i. Har gärna tiden som vän när jag reser. Alltså gott om tid och att den helst inte begränsar.
02 oktober 2025 — 11:50
Anki Palerby Hjelmqwist säger:
Tack för fina ord! Ja, visst är det en njutning att inte ha bråttom, och att slippa jäkta för att ”hinna se allt”… Jag önskar dig många fina – och stressfria – resor framöver!
Varma hälsningar , Anki
06 oktober 2025 — 10:33
Åsa L säger:
Underbara rader att läsa.
Det är någonting själsligen läkande och livsbejakande med kända eller okända vatten.
Samtidigt kommer friheten och sprider sig som en oas av lugn ☺️ i varandet eller ”varsevarandet” som Björn Nattiko, använde.
Längtan efter att komma ut igen är stor, medan förnuftet vet att det är ett halvår kvar för min del. 🛥️
Båten ska upp på söndag.
Och hemmabryggan gapar tommare, för var dag. Härligt skriven artikel, ser fram emot att läsa mer av Dig i detta forum
Lite mer freedom i vardagen får vi som har lite
mer att pyssla med, innan vi kan ge oss möjlighet att kasta loss. Njuter av läsning och granna 🐸 bilder här under tiden.
🤩🤗😎😘
02 oktober 2025 — 14:21
Anki Palerby Hjelmqwist säger:
Hej o tack för fina ord om min krönika! 😊
Bästa Björn; ”Varsevarandet” är ett sådant underbart uttryck!
Ja, de svenska somrarna skulle jag inte vilja vara utan. Däremot den tomma bryggplatsen i höstmörkret och kylan, känns bra att ha bytt ut.
Hoppas båtupptagningen gick bra!
Allt gott! Stor kram, Anki
06 oktober 2025 — 10:43
Lillan Kind säger:
Så fint och insiktsfullt skrivet. Jag tycker verkligen om det här inlägget. Det här med frihet är så stort och brett, och framförallt är det som du säger personligt vad var och en upplever som frihet. Själv upplever jag den på olika sätt och i många olika situationer. De flesta av dessa har koppling till naturen. Tack för det bästa jag läst på länge:)
04 oktober 2025 — 19:56
Anki Palerby Hjelmqwist säger:
Stort tack Lillian för fina ord, som gör mig glad! Och visst är det så att frihet både är och måste få vara olika för oss alla…
Jag har en vän i Sverige som inför vår avsegling sa att hon hellre dog än seglade med oss en timme! Det är lätt att förstå att hon känner avkoppling och frihet i helt andra sammanhang… 😉
Varm kram, Anki
06 oktober 2025 — 10:51