Att stödja på resan – en hjälpande hand med Tant Anna

Skribent: Anna Nilsson Spets

Att resa i tredje världen är allt annat än poolhäng och färgglada paraplydrinkar.

Fattigdom och nöd

Jag ser nöden, jag ser fattigdomen och sopbergen där barn går och petar med en käpp för att hitta nåt att sälja eller äta … Det går inte att blunda.

Jag ser kvinnor tyngda av sina vattendunkar, med en unge hängande på ryggen och ett par i släptåg, smutsiga och undernärda.

En sån självklarhet för oss att ha rent vatten är en lyxvara för andra.

Tiggarna … de riktiga tiggarna som verkligen inte har nånting. Flyktingarna som driver omkring utan mål.

Skjulen utan vare sig el och vatten och där avloppsvattnet rinner utmed gatan, råttorna; fy f-n för råttorna.

Jag kan inte rädda världen, ej heller stoppa fattigdomen men något litet kan jag göra.

Det finns många sätt att bidra utan att ha en skattkista att ösa ur.

På resa

När jag reser så bokar jag alltid lokalt, aldrig någonsin med en stor resebyrå eller på ett flott internationellt hotell. Mitt bidrag hamnar då hos en lokal företagare, människor få ett jobb som de kan försörja sej på.

Bokar jag en rundtur eller en guide, samma sak där, och ja, jag dricksar. En slant till den som städar mitt rum, en slant till den som förser mej med käk, det uppskattas alltid.

Äter jag ute blir det på små lokala restauranger eller längs med gatan. Handlar jag blir det på marknaden eller i mindre butiker.

Ska man besöka en skola eller ett barnhem, kolla vad som behövs. Kanske glasögon, mediciner, vitaminer, tandborstar och hygienartiklar. Så, när jag packar, är det viktigt att det är rätt saker. Ofta är det billigare att köpa skolmaterial på plats.

Kläder och skor, hmmm, inget jag släpar med, men kan lämna kvar av mina egna. Reser man i tex Afrika är dessa saker billigt att köpa på den lokala marknaden.

Godis … alla barn gillar godis, men från mej blir det ingenting, köper hellre ett paket kex eller nåt nyttigt.

Jag vet att tandläkare har ingen av dessa ungars föräldrar någonsin pengar till.

Att stödja under längre tid

Jag har två fadderbarn i Afrika, skulle jag ha råd hade jag en hel hop. Mitt första fadderbarn har jag haft i många år, en flicka som bor långt ut på landsbygden i Tanzania. Fadderskapet sker via PLAN international, det finns olika projekt och avgifter. Jag får två uppdateringar per år, med foto och status.

Genom organisationen 7M har jag börjat supportra en flicka i Kibera, det extremt stora slumområdet i Nairobi, Kenya.

Arafa är 9 år, bor med sin mamma, mormor och ett syskon i ett rum, mamman försörjer sig genom tillfälliga hushållsarbeten. De har inget rinnande vatten utan får hämta vid gemensam vattenstation, toalettbesök görs också vid allmänna toaletter.

7M har många strängar på sin lyra och leds av Peter Löfqvist, fotografen med det stora hjärtat och mängder av projekt i Kenya och Ghana. Stolparna i verksamheten är VATTEN, UTBILDNING OCH HEM TILL FÖRÄLDRALÖSA.

För 150 euro per år kan Arafa gå i skolan vilket för mej är mycket viktigt. Jag kan också hålla en levande kontakt med henne via en kontaktperson på plats.

Volontär

Det finns en oändlig mängd volontärorgansationer inom alla områden och världen över. Att volontära är en nyttig erfarenhet där man får en bra inblick i det dagliga livet samtidigt som man gör en insats.

Man betalar för mat och husrum, arbetar x antal timmar och bor och lever enkelt.

Under Balkankriget volontärade jag med en svensk organisation som arbetade med flyktingar i Kroatien, det var under all kritik att skicka unga volontärer att arbeta och bo med svårt traumatiserade människor utan vare sig kunskap eller back up. Det var extremt skitigt i kombination med diverse sjukdomar som TBC. Jag råder därför att syna organistionen ordentligt.

Stödperson/lokal fadder

Under många år i Sverige ledde jag en lokal fadderverksamhet för nyanlända flyktingar, ett mycket tacksamt arbete där jag fick flerfaldigt tillbaka i form av glädje, kunskap och insikt.

Många kommuner har säkert denna form av frivilligarbete, ett par timmar i veckan kan man sätta av.

En slant

Om man nu inte vill hjälpa på plats, så finns det ju många behjärtansvärda organisationer att skänka en slant till. Mina egna favoriter är Läkare utan gränser och Kvinna till kvinna.

Min mamma sa alltid -”Ät upp maten, tänk på barnen i Biafra …” Då visste jag inte ens var Biafra låg, det vet jag nu för jag har faktiskt varit där. I Nigeria alltså.  

I mitt hjärta finns en stor plats för flyktingar och människor i nöd, kan jag göra något så gör jag det.