Tant Anna och döden – Alla helgons dag och kyrkogårdar i världen

Gå vidare till FREEDOMtravel

Annons

Annons

Skribent: Anna Nilsson Spets

Sålunda är Alla helgons dag till sin ända, i Sverige en av de finaste högtider vi har. Trots mörkret och saknaden är det det en dag fylld med värme, ljus och minnen.

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Alla helgons dag

Här i Belgien är Alla helgona stort, jättestort och det pyntas både högt och lågt. Prio ett är en stor bollkrysantemum, ju större desto bättre.

Sen ska det var ett snittblomsarrangemang, kanske tänder man ett votivljus också.

På mitt jobb har det varit full fart, floristerna tillverkar mer än 1000 arrangemang.

Det där med krysantemum och snittblommor skulle ju inte funka i Sverige, det skulle frysa på nolltid.

Kyrkogårdar i världen

En omskriven kyrkogård ligger i Doel utanför Antwerpen. Samhället som lades ner och tvångsinlöstes för en utbyggnad av hamnen som aldrig blev av.

Gravarna står fortfarande kvar i väntan på flytt eller inte.

Annons

Intressant är ju att veta hur man begraver sina anhöriga på olika platser i världen.

På Madagaskar bygger man en viloplats där kvarlevorna läggs in, för att vart sjunde år tas ut och svepas om. Famadihana kallas ritualen och betyder typ ”vända benen”, man sveper om med nytt kläde och det firas under pompa och ståt med mat och liveorkester. För många år sen på just Madagaskar besökte jag en speciell gravplats, för PIRATER!

Annons

På en liten holme dit man tog sig mej en urholkad trädstam och paddel, låg resterna av ett antal mer eller mindre kända pirater som hade sitt tillhåll just kring Madagaskar. Annorlunda och fantasieggande.

Under ett besök i Senegal gjorde jag en alldeles för lång avstickare till Joal Fathidou, enbart för att se den mycket annorlunda gravplatsen som ligger på en liten ö som i princip består av musselskal.

Här ligger muslimer och kristna på samma ö. En mängd urgamla baobabträd utgör dekorationerna. Ett mycket märkligt ställe.

På Moheli i Komerna kan man besöka de spetälskas ö, där har benen liksom införlivats i naturens väggar. En pytteliten ö som man kom till men aldrig från.

Eller som på Grand Comoros där en liten moské uppstod under en natt, ingen vet hur? Legender som berättas generation efter generation.

Att besöka en kyrkogård eller en gravplats är för mej en kulturell upplevelse, det hör till i mitt resande liksom.

Om man flåsar sig uppför backen vid gamla stan i Sarajevo kommer man till den otroligt sorgliga viloplatsen för alla offer från krigsåren på 1990-talet. Långa rader med de vitaste marmorstenar, en hedersvakt som blickstilla gör sin plikt.

Det gör ont i hjärtat att läsa på stoderna hur unga de var.

Sarajevo har flera andra intressanta gravplatser, den judiska med sina urgamla gravstenar är värt ett besök. Reser man till Bosnien och vill försöka förstå den etniska rensningen under kriget ska man naturligtvis besöka Srebrenica. Här har tusentals sin sista viloplats. Det är så sorgligt så att änglarna gråter.

Om vi nu ska prata judiska kyrkogårdar så varför inte den i Krakow med sina mossbelupna grönklädda stenar. Remuh cemetery ligger i de judiska kvarteren Kazimierz, de första gravarna är så gamla som snart 500 år.

Den definitivt mest imponerande kyrkogård måste nog vara Pere lachaise i Paris. Ska man ta sig igenom den krävs nästan en heldag, så enormt stor är den.

Det är liksom som tiden stått still här, i många sekler. Gravarna är övertäckta med mossa och dekorerade med dammiga konstgjorda blommor.

Pere lachaise är en stor turistattraktion, många kändisar är lagda till den sista vilan här. Jim Morrison, Piaf och Chopin är några av dom.

Lite utanför centrum finns också en djurkyrkogård som tyvärr inte var öppen vid tillfället jag besökte Paris.

På min bucketlist över kyrkogårdar finns en som jag verkligen vill besöka, Den glada kyrkogården i byn Săpânța, Rumänien. Gravarna berättar personens historia genom färgstarka bilder och finurliga texter.

I Mexiko är döden en stor grej, De dödas dag firas 1-2 november, familjemedlemmarna samlas för att ära den bortgångne. De bygger altare som dekoreras med blommor, ljus, mat och foton, sådant som den avlidne tyckte om. Parader med skelettutklädda är en vanlig företeelse.

Döden, gravplatser, seder och bruk berättar mycket om traditioner och levnadssätt, man kan lära sig mycket intressant … oavsett om det är en viloplats i ett ihåligt baobabträd i Afrika eller i ett mausoleum i USA.

Så döden, döden, döden kan te sig på många vis.

Döden döden döden som den älskade Astrid Lindgren började många av sina samtal med.

Följ Anna här:

• Webb
• Facebook

Anna Nilsson Spets

60+ årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Julklappsrim – 25 tips på julklappar med rim Fira nyår utomlands – 10 minnesvärda nyår på resor

Personliga julhälsningar – att göra egna fotokort 9 platser som är förknippade med Lucia Julgranen genom tiderna – Tant Anna och julträden Lucia förr, nu och i framtiden – en tradition i ständig förändring

Annons