Drömlivet har också en baksida - om livet som långseglare

Annons

Text och foto: Anki Palerby Hjelmqwist

Jag hade längtat länge. Inte efter ännu en ny vik, ännu en vacker ö eller ännu en kväll med solnedgång över Medelhavet. Den här gången längtade jag efter någon hemifrån. En av mina vuxna söner hade av olika anledningar aldrig hälsat på oss ombord utomlands. Inte en enda gång. Men så plötsligt verkade stjärnorna stå rätt.

Innehållsförteckning

Ett break från vardagen

Tajmingen kunde dessutom knappast ha varit bättre. Den kroniskt trötta småbarnspappan behövde ett break från vardagen. Några dagar utan måsten, blöjbyten, tider att passa och den där eviga logistiken som följer med småbarnsliv.

Fast precis när allt var bokat och klart slog livet till med sin vanliga förmåga att kasta in en skruv i maskineriet. Han fick hög feber. Fram till avresedagen var det osäkert om han överhuvudtaget skulle orka komma.

Men det gjorde han. Och plötsligt stod vi där på den lilla flygplatsen på Korfu och kramade om varandra. Efterlängtad. Äntligen ombord. På Grodan.

En liten värld på 38,5 fot

Vår båt Lazy 🐸, allmänt kallad Grodan, är en Dufour Grand Large på 38,5 fot från 2005. För oss är hon vårt hem, transportmedel, vardagsrum, sovrum, kök, badplats och ibland arbetsplats.

För en besökare kan hon vara något helt annat. En egen liten flytande värld. Och det är faktiskt rätt fantastiskt att få låna ut sin vardag till någon annan för en stund. Det som blivit fullständigt normalt för oss kan plötsligt bli dagens stora upplevelse för en landkrabba.

Att vakna och dyka rakt ner i det kristallklara vattnet. Att ta jollen in till land när eftermiddagen övergår i kväll och leta upp en mysig restaurang. Att sitta på badbryggan i aktern och mata färgglada fiskar med torrt bröd. Att inte veta exakt var man ska ankra nästa natt. Att låta väder och vind bestämma dagens färdriktning.

För oss är det vardag. För någon annan kan det vara ett magiskt äventyr. Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om att ha besök. Jag får syn på mitt eget liv igen.

Konsten att ha gäster på en båt

Så hur är det då att ha besök ombord? Som så mycket annat i livet handlar det om relationen.

Annons

På en båt kommer man nära varandra. Väldigt nära. Här finns inga riktiga dörrar att stänga om sig, inga långa korridorer att försvinna bort i och ingen möjlighet att gå till sitt eget rum om man blir irriterad. Men om man tycker om varandra kan det vara alldeles underbart.

Jag vill gärna skämma bort den som kommer på besök några dagar. Visa våra favoritvikar. Laga och dricka något gott. Ta ett gemensamt dopp, med lite bus och lek. Hitta den där lilla restaurangen som man aldrig skulle upptäcka från en charterbuss.

Och framför allt vill jag inte stressa. Det är faktiskt en av de viktigaste sakerna när vi får besök. Vi planerar sällan så att vi måste befinna oss på en viss plats en viss tid. Våra gäster får veta vilken ö de ska ta sig till, men ibland inte förrän strax innan avfärd var på ön vi befinner oss.

På så sätt får vädret bestämma. Blåser och regnar det för mycket stannar vi där vi är. Är havet stökigt väntar vi. För ingen ska behöva kasta loss för en riskfylld seglats bara för att hinna möta upp någon på flygplatsen. Att inte behöva skynda är en lyx vi har lärt oss att uppskatta.

Tre dygn som blev så mycket mer än tre dygn

Min son kunde bara stanna i tre dygn. Tre dygn är egentligen ingenting. Men om man fyller dem med nya platser, varmt vatten, båtliv och tid tillsammans kan tre dygn plötsligt kännas ganska stora.

En varm eftermiddag var vi på väg med motor mellan två vikar. Så fick vi idén. En fender åkte i vattnet. Bad efter båt!

Sonen hoppade i efter mig och jag såg hur hans ansikte förändrades. Det där uttrycket som kommer när man plötsligt inser att livet kan vara ganska fantastiskt. Jag tittade på honom. Han tittade på mig. Och våra ögon glittrade ikapp med solreflexerna i vattnet.

Det varade en liten stund. Men det var en sådan där stund som man vet kommer att bli stor i minnet. Jag tror att vi båda förstod det redan då. Vi skapade ett gemensamt minne för livet.

Livet ombord är inte alltid ett vykort

Hur fantastiskt det än är att få dem man älskar ombord finns det en annan sida av långseglarlivet. En sida som sällan syns på bilderna.

Den som tror att långseglarlivet endast består av eviga morgondopp, rosé i solnedgången och bekymmersfria dagar har aldrig behövt hitta en ny och tryggare ankarplats när vinden plötsligt piper i och bestämmer sig för att byta riktning. Eller under färd behövt jaga en ny motordel över halva Europa när någon pryl ”sagt upp sig”.

Erfarna seglare vet att livet ombord kan vara både himmel och helvete. Och ibland kan de båda ligga väldigt nära varandra, ja till och med avlösa varandra samma dag. Innan jag träffade min Kapten och så småningom själv blev långseglare hade jag två seglatser i bagaget. En av varje sort.

Den första var när jag som ung mamma, med barn på fyra och fem år, hälsade på mina dåvarande svärföräldrar på deras segelbåt i Italien. De hade blivit seglare på äldre dagar och tagit sin 30-fotare genom Europas kanaler ner till Medelhavet. Tyvärr blev det alls den härliga seglingsupplevelse jag hade föreställt mig. Jag räknade dagar – sedan timmar och minuter – tills vi skulle få kliva av.

Min andra seglats var raka motsatsen. En spontanresa i en privat hyrbåt tillsammans med tre andra levnadsglada kvinnor. Vi prickade in den sommarens varmaste vecka i Stockholms skärgård och hade 22 grader i vattnet.

När vi gled in mot bryggan i Sandhamn började övriga besättningar spana efter vår kapten. Vi förklarade med eftertryck att sjömanskapet inte satt i könet. Sedan dess har jag hunnit förstå att det inte heller sitter i att alltid veta vart man är på väg.

Det finns en baksida av medaljen

För hur ljuvligt det än är att vakna i värmen när höstmörkret sänker sig över Sverige, finns saknaden alltid där någonstans. Den ligger längst ner i en mental låda och skramlar lite försiktigt. Tills någon hemma behöver en. Då kommer den fram. Vänner. Familj. Barn. Barnbarn.

Människor man älskar och som fortsätter leva sina liv i ett annat land, medan man själv sitter i en ankarvik och tittar på turkost vatten.

Och när någon där hemma har det svårt, när man egentligen skulle vilja kunna dyka upp med en kram, hjälpa till, avlasta eller bara finnas där, då känns avståndet plötsligt mycket längre än på sjökortet.

Det är den delen av drömlivet som sällan syns på Instagram. Man kan ha valt precis det liv man drömt om och samtidigt sakna någon så att det gör ont.

Och så kom barnbarnet

När vi flyttade ombord hade vi inga barnbarn. Jag brukade säga att jag var ganska glad över det. Inte för att jag inte ville ha barnbarn. Tvärtom.

Men jag visste att beslutet att lämna Sverige hade blivit mycket svårare om det samtidigt funnits en liten människa där hemma som man längtade efter med hela kroppen.

Nu finns hon. Mitt första barnbarn. Och jag ska villigt erkänna att hon förändrade någonting i mig som jag inte riktigt hade förutsett. Plötsligt känns tiden hemma ännu viktigare. Den behöver inte nödvändigtvis bli längre, men den är viktigare. För jag tror fortfarande på kvalitet framför kvantitet. Det har jag gjort länge.

Redan innan vi flyttade ombord valde vi att segla vår och höst och tillbringa somrarna i Sverige. Dels för att Medelhavet kan bli väl hett under högsommaren, dels för att vi inte vill missa den svenska sommaren. Men framför allt för att det är då människorna vi älskar har tid. Då kan vi vara tillsammans och umgås, inte bara via en skärm.

Kanske är det det här som är frihet

Jag har ibland tänkt att frihet handlar om att kunna lämna allt. Nu tror jag snarare att frihet handlar om att kunna välja vad man vill återvända till. Vi har valt havet. Värmen. Vindarna. Alla nya människor vi möter längs vägen, där många är tidsmiljonärer, precis som vi.

Vi har valt alla morgnar då vi inte vet exakt vad dagen kommer att innehålla. Men vi har också valt Sverige. Familjen. Vännerna. Sommarkvällarna. Barnbarnet. Att fira jul och nyår hemma.

Och kanske är det just därför jag inte längre ser dem som två motsatser. Vi behöver inte välja mellan livet här och livet där. Vi kan försöka väva ihop dem.

Ibland blir väven lite ojämn. Ibland går trådarna nästan av. Ibland längtar jag efter dem där hemma så mycket att Medelhavets vackraste solnedgång känns futtig. Men så kommer någon ombord. En son. En vän. En familjemedlem. Och plötsligt möts världarna.

Tre dygn på 38,5 fot kan då bli en bro mellan olika liv. Och när planet lyfter och jag står kvar och vinkar tänker jag inte längre lika mycket på avståndet. Jag tänker på morgondoppet. På skratten. På solglittret i vattnet. På det där fenderbadet bakom båten. Och på att vi faktiskt kunde ses.

För kanske är det det finaste med att leva sitt drömliv: Att förstå att drömmen inte är en plats. Det är människorna man vill dela den med. Och när vi skiljs åt försöker jag därför att inte tänka ”hej då”. Jag tänker: Vi ses!

Följ Anki här:

Anki Palerby Hjelmqwist

Anki är frilansskribent, författare och digital livscoach som älskar att resa. Hon har bott i olika länder, såsom Libanon, Polen, Egypten och Marocko, och har senare i livet blivit långseglare på heltid (trots sin återkommande sjösjuka!), efter att ha träffat maken Janne. Med båten Lazy Frog har de seglat från Sverige ner efter Atlantkusten, över till Kanarieöarna och Madeira och de befinner sig just nu i Medelhavet, på Sicilien. Häng med henne på äventyr, både på land och till havs!