Uganda – Tant Anna och den fula fågeln

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Till mina topptrebästa resor hör absolut Uganda, ett land jag absolut skulle kunna resa tillbaka till. 

Det här var ingen ensamresa, den gjordes med dotter Emma och sväris Erik, vi flög in från olika länder och möttes upp i Entebbe. Att se bergsgorillorna var en dröm som jag tidigare fått avboka pga oroligheter, nu skulle det ske … 

Träskonäbben, finns knappt en fulare fågel och denna anskrämliga pippi finns att skåda i Lake Victoria. Vi tar bodaboda, taximoppe dit, klamrar mej fast bakom en snubbe som kör så det ryker. 

 I Port Alice väntar båten som tar oss ut på Victoriasjön, världens näst största sötvattenssjö.  

Efter en timme byter vi till en mindre båt som stakar sig igenom grönskan. 

 Och vi ser många olika hägrar, skarvar och kungsfiskare. 

Utan guidens hjälp hade vi aldrig hittat den, en ganska skygg fågel den där träskonäbben. 

Ful som stryk, som en birdie från urtiden. Den räknas som sårbar art, dvs det finns inte så värst många. Träskonäbben lever på fisk, grodor och en och annan orm. Den lägger två ägg per år varav det ena ägget fungerar som reserv. 

Sålunda kunde det stora äventyret börja, vi ger oss av riktning gorillaland tillsammans med Jackson, ägare av den lokala turfirman Bwindi mountaingorillas. Jackson är en superentusiastisk kille, pratar strålande engelska och han gillar svenska köttbullar. Han har vuxit upp i kanten av Bwindi och började sin bana som skolpojke med att bära turisterna ryggor under gorillatrekkingar. 

Stopp för typiska turistfoton vid ekvatorn. En helt klart självlärd taxidermist visar stolt några stendöda tufsiga höns och konstiga stenar som ska skydda mot allt, speciellt ormar. 

Dagens arbete utförs, skörd av sockerrör och marknadsbestyr. Nyfikna barn som spanar in muzungi, vitingarna. 

Vid kvällningen checkar vi in på det supercoola Kibale forestcamp, apor av alla slag klänger och klättrar i träden och vi äter kvällsmat innan vi kojar i de fasta tälten. Det är kolsvart, onekligen och nattens alla vakna djur vyssjar mej till sömn. 

Morgonen kan inte börja bättre, en stor balja lokalodlat kaffe och som den kaffefreak jag ju är får kaffet hög poäng. 

Jeepen startklar och vi rullar genom hisnande landskap. 

Bigodi träskmark ligger i Kibale NP, ett område med rikt fågelliv, vi blir guidade på spångar och stigar och ser väl inte alla 200 arter men väldigt roligt att spotta den blå turakon.  

Växtligheten är frodig och epifyter klamrar sig fast på stammarna. 

Dagen därpå är det tajm för schimpanstrekking, kängorna på och ut i bushen, snårskog och klafsigt och familjen schimpans har förskansat sig inne i snåret och vill absolut inte hälsa på oss. Till slut kommer unge herr schimpans klivande inom synfältet, han tar ingen större notis om besökarna, sätter sig i ett träd och äter bär. 

Kibale NP har existerat som nationalpark och skyddat område sedan 30-talet.  

Här kan man kolla in olika primater, 13 stycken, bland annat den utrotningshotade röda colobusapan och den väldigt ovanliga svartmössmarkattan. Aporna konverserar genom att trumma på stammarna. 

Det finns naturligtvis andra innevånare i skogen, uttrar, vildsvin och olika hjortdjur, mängder med fåglar och spännande insekter. Tyvärr såg vi vare sig cervaler eller leoparder. För att besöka Kibales schimpanser söker man tillstånd i förhand, tillstånden kostar för närvarande 150 dollar. 

Queen Elizabeth NP visar upp savannens djur, ett lejon spejar från en grenklyka, elefanterna gör sin morgonbajsning och krontranan fixar frissan.  

Nationalparken är 2000 km2 stor, naturtyp savann, man kan göra en sk game drive, men vi fortsatte vidare på denna dagslånga bilresa. 

Vägarna blir sämre och sämre och leran slirar under däcken, jeepen skakar och kränger. I skymningen checkar vi in på hotellet med utsikt över de dimhöljda bergen och förhoppningsvis dess gorillor. Rushaga gorilla camp har budgetrum tillika flottare boenden, mat och service finemang. 

I nästa reportage om Uganda får du läsa om gorillorna …