Senegal del 2 – Tant Anna och suckarnas hus

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Kaffe i Dakars hamn smakar alldeles utmärkt, om än lite dyrt för det är på en yachtklubb, inget för de snorigas räkning. Färjan lägger ut och överfarten till Ile de Goree tar 20 minuter och frekventeras av allt från turister till öbor som varit i stan.

Mitt boende för de kommande dagarna ligger i en av de många gränderna, ett gammalt renoverat kolonialhus med innegård och en mysig terrass på taket.

Ile de Goree kallas i folkmun för slavön och om man tittar på en flygbild över ön så ser man fortet med sina kanoner, en höjd med bunkrar och skyttevärn och på västra sidan ligger slavarnas hus. En ö som helt klart hade orsaker att skydda sig. Ön är bara 900 meter lång och 350 meter bred.

Många vackra renoverade hus från kolonialtiden tillika andra som helt fått förfalla.

Från utsidan ser det ut som vilket uppfräschat äldre hus som helst, gluttar man på porten och kliver in på gården möts man av inget annat än fasa och sorg. Slavarnas hus. Under nästan 400 år var Ile de Goree den sista utposten för slavar som lämnade Afrika.

Nedre plan av huset innehåller ett system av celler, olika celler för kvinnor, för barn, män och sjuka/mentalt inte friska. Raider gjordes i byarna på fastlandet, barn skildes från sina familjer och sattes här i väntan på utskeppning. Upp till 200 personer kunde dela en cell, många dukade under av sjukdomar och begravdes inte ens, de kastades till hajarna.

På Ile de Goree fanns 28 olika hus för just slavar. Tillsyningsmännen med familjer huserade en trappa upp.

Väggarna gråter av ångest och förtvivlan, i vinden anar jag de plågsamma suckarna.

Port of no return, dörren till slavskeppen. Man tror att mer än 20 miljoner slavar har klivit ut genom denna dörr, till ett liv i slaveri. Efter auktion skeppades männen till Amerika, kvinnorna till Brasilien och barnen till Tahiti. De återsåg aldrig varandra.

I dag är slavarnas hus ett välbesökt turistmål, många kända personer som Obama och Mandela har lämnat skriftliga avtryck. En era som ligger en tid tillbaka i historien men som inte får glömmas.

Vill man besöka slavön hinns det med på en dag, jag valde att stanna tre nätter och insupa den mer positiva atmosfären.

Tillbaka i kaoset i Dakar … En pulserande, rörig och skitig huvudstad som inte kändes hundra säkert att lulla omkring i. En taxi till marknaden förstås, misstänksamma blickar och svårfotograferat.

Dakar är indelat i småkommuner, varje del styrs av en politisk/religiös ledare; marabouth.

En dagstur med en lokal engelsktalande guide kändes betydligt säkrare. Morgonen började med fiskmarknaden i Yoff. De färgglada båtarna är typiska för Senegal.

Vidare till Almadies en kustby som locals besöker på helgerna. Många trevliga restauranger och en och annan skaldjursodling. Almadies är så långt västerut man kan komma i Afrika. Simmar man rätt över havet hamnar man förr eller senare i Brasilien.

Fyren ligger på en av de två brösten, Deux mamelles. På det andra bröstet ståtar 49 meter bronsstaty som tog 4 år att göra och kostade mångmiljonbelopp som enligt min mening kunde lagts på annat.

Sedan 1864 är fyren ledstjärna för båtarna längs kusten, den är 16 meter hög och jag flåsar mej upp till toppen och möts av en hisnande utsikt.

Lampan är en 1000 watts halogenlampa som syns på 60 kilometers avstånd.

En riktig turistfälla var nästa stopp, hantverksmarknaden. Typiska afrikanska blanka ebenholtsfigurer, recyclat, masker och tavlor.

Instrumentmakaren imponerade, han tillverkade allt från den traditionella koran till de talande trummorna. Jag hade ju hoppats att stöta på Yossou N’dour i Dakar, en av mina favoritartister, men har var ute på turné så det sket sig ju.

Konstnärsbyn där många av Senegals bästa konstnärer och hantverkare håller till fick avsluta dagen.

Det var min sista kväll i Dakar, jag tog en sväng i grannskapet och hörde sång och musik, kanske hade N’dour kommit tillbaka efter sin tour? Ser ett stort tält fullt med sjungande och dansande människor, håller mej på avstånd först men så blir jag inbjuden i tältet. Det är ett månadsmöte i stadsdelen, marabouthen vill hälsa på mej och jag tar av mej skorna, faller på knä och pratar med ledaren på ypperlig engelska.

En märklig afton med suggestiv musik o sång avslutar Dakarkapitlet.
På morgonen hämtas jag upp av Adama, min guide från gårdagen, han ska köra mej till flyget via Lac Rose, den rosa sjön som för dagen är mera orange.

Vissa tider på året kan den ha en helt vanlig sjöfärg, det beror på årstid kontra temperatur. Färgen kommer från en speciell sorts alg.

Lac Rose är en saltsjö med 40 procents salthalt, saltet utvinns för hand och läggs på stora högar för torkning.

Att hämta upp saltet är männens arbete, kvinnorna är de som sen bär de 25 kilo tunga ämbaren. Betalning sker per ämbar, jobbet är oerhört slitigt.

Det är nu min mage gör revolution, jag mår illa, kallsvettas och jag ber Adama köra mej direkt till flygplatsen. Det som händer sen … Tuppar av, ambulans till flygplatssjukhuset där jag får ligga hela dan tills nattflyget tar mej hem … Shit happens … again.

Jag bockar av Senegal och summan av det hela är att jag fortfarande tycker bättre om östra sidan av Afrika.