Ségou i Mali – Tant Anna på kulturella stigar

Skribent: Anna Nilsson Spets

Vi är på väg till Ségou, Malis andra största stad i modern tid men innan vi hamnar där så stannar vi i det gamla Ségou; Ségou-Koro som ligger en halvtimmes bilresa före.

I Ségou-Koro hörs historiens vingslag från 1700-talet som dåvarande huvudstad i Bambaraimperiet. Bychefen leds ut av en av sina fruar, han hälsar och jag presenterar mej.

I Mali är månggifte tillåtet, upp till fyra fruar. Den giftasmogna mannens föräldrar väljer oftast brud till sin son. Ett bröllop tar flera dagar i anspråk och är en mycket kostsam historia. Släkt, vänner och bybor bjuds in, det äts och dansas.

Bambarafolkets första kung Butin Coulibaly ligger här begraven i en krypta.

Vi besöker kungens gamla slott/fort, det byggdes 1712 och har under seklernas gång bevarats och renoverats. Kungen regerade i 43 år.

Den spektakulära moskén lät Kung Butin som själv icke var troende, bygga till sin mor som var muslim. Bygget skedde 1749.

Det nyare Ségou är en sprudlande stad känd för sin breda kultur i form av musik och hantverk. Kruktillverkning och den för Mali så typiska Bogolanbatiken har sina rötter här.

Musik ja, varje år hålls den stora Festival sur le Niger de Ségou, festivalen som lockar människor från hela världen och många kända artister.

Jag checkar in på Hotel independence, alldeles för flott egentligen och jag skäms alltid lite när jag bor lite lyxigt. Enligt svensk standard, eventuellt trestjärnigt. Poolen är tyvärr helt tom, det hade varit skönt med ett dopp.

Hotellet i fransk kolonialstil ligger precis vid Niger, hotellrestaurangen är rakt över gatan och den har en fantastisk terrass med utsikt över floden.

Innan solen går ner tar vi en tur på just Niger som är Afrikas tredje längsta flod. Nigerfloden börjar i Guinea och flyter genom Mali, Niger, Benin och Nigeria där den slutar i Atlanten. 2400 km!

Floden har i alla tider haft en viktig uppgift som transportsträcka, så än idag. Jag blev faktiskt rätt förvånad när jag såg att det faktiskt fanns bebodda öar. Och ja, det finns både krokodiler och flodhästar men de höll sig undan tyvärr.

Naturligtvis är fiske en stor inkomstkälla, man lägger ut nät på kvällen och vittjar i soluppgången. När kommersen drar i gång på närmsta bymarknad finns det färsk fisk!

Längs flodbankarna är odling vanligt förekommande, i detta torra landskap bevattnas grödorna med flodvattnet. Sallad och andra grönsaker lyser illgrönt i kontrast med den röda jorden.

Solen går ner och färgar himlen i alla palettens färger, jag äter middag på terrassen, krossar envisa myggor och ser hundratals flygande större fladdermöss.

Frukost på terrassen satt inte helt fel …

Denna dag blev av det lugnare slaget, njuta av livet vid floden och läsa lite. På eftermiddagen far vi till en by med en specialitet, nämligen kalebasser som arbetsmässigt inkluderar hela byn.

Den här tiden på året är fälten tomma och kalebasserna redan skördade. De torkade kalebasserna holkas ur, sköljs och därefter slipas de silkeslena.

Arbetet utförs av flera generationer, en pojke håller liv i elden som värmer redskapen, mamma och mormor tvättar och slipar och pappa dekorerar!

Hantverket avslutas med dekorationer, dessa bränns in med ett glödande stämjärn. De vackra föremålen används i köket, som förvaring eller som för mej; ett fint minne från Mali.

Resan börjar dra sig mot sitt slut och vi vänder kosan tillbaka till Bamako, trafiken och avgaserna …

Koulikoro ligger 35 kilometer från huvudstaden, vi stannar där. Ser ni den hukande kamelen? Det är den mytiska Niamé Fara dit människor tar sig för att meditera och söka ro. Precis bredvid ligger Faramissirigrottan som faktiskt är en moské som årligen besöks av pilgrimer.

I grottan hålls också koranskola.

Ett pitstopp vid en marknad, lika sprudlande som alla andra.

Ett sista besök blir det hos kooperativet som jobbar med Bogolanteknik, en sorts batik. Bogolan eller mudcloth på engelska är ett sätt att skapa vackra mönster med fermenterad lera och växtextrakt. Traditionen är flera hundra år gammal och härstammar från Bambarafolket.

Tygerna, vävda bomullstyger, färgas först gula med extrakt från ett träd, African birch,därefter soltorkas de för att sedan målas för hand med leran som kan vara upp till ett år i sitt fermenteringskärl.

Detaljerna är symboler för olika saker som krokodiler, krigare mm. Nästa steg är att måla i tomma fält med annat växtavkok, torka och sen sköljas ur.

Bogolan är något väldigt typiskt för Mali även om det nu hittat till världen utanför. Jag köper ett par meter tyg, går till skräddaren och låter sy upp en kjol. Ett fint minne.

Sista dagen tillbringas med vila, korsordslösning och packning på The sleeping camel, mitt plan går mitt i natten och jag unnar mej ett loungebesök á la lågpris i Cassablanca. Trötta förpackade matlådor och torra kakor, men det fanns ett rökrum!

Sålunda har jag nu bockat av ytterligare ett land i Afrika! Ett fantastiskt land med många intressanta kulturella upplevelser, spektakulär natur och framför allt vänliga människor. Utan mina höjdare guiden Amadou och chauffören Aboucabar hade den här resan inte blitt så här bra, tusen tack.

Nästa resa … Gabon!