Byn Siby i Mali – Tant Anna och de magiska maskerna

Skribent: Anna Nilsson Spets

Morgonen börjar chill på The sleeping camel i Malis huvudstad Bamako, frukost bestående av dessa evinnerliga trista baguetterna med honung eller sylt. Kaffet är gott så det krullar sig på tungan och bisapsaften med ingefära läskar. Bisap är gjort på blommorna från rosellhibiskus och innehåller en massa nyttigheter. 

Vi börjar nästla oss ut från stan, det går extremt långsamt med tanke på trafiken, jag fattar liksom inte de lokala trafikreglerna, de måsta vara hemgjorda.

Dagens mål är Siby, ett större samhälle som ligger ungefär 230 kilometer sydväst om Bamako.

När vi väl lyckats ta oss ut från stan är vägarna bra, vägtullar och poliskontroller hör till. Men det är tomt … inga bilköer eller överhuvudtaget någon trafik. Förklaringen är att transport av bränsle till landet är den senaste månaden strikt kontrollerat. Falanger av Al quaida har attackerat transporter så nu sker införseln med stort säkerhetspådrag.

När påfyllning av bensin kommer till en mack växer sig köerna kilometerlånga, en hel dags väntan för att fylla mc:n eller en halv biltank, det är synnerligen kaotiskt.

Vi gör ett bybesök, i det här området är det tradition att dekorera husen med målningar. Nu är det ju i slutet av torrperioden och de flesta målningar har blekts av solen.

Efter regnperioden måste husen bättras på, dvs slammas om med lera för att sedan torka och dekoreras. Byggmaterialet är lera, koskit och växtdelar.

De små runda husen är förvaring, de muras igen helt för att skyddas mot inkräktare och väder.

Jordnötter är något som odlas i stor utsträckning, en fiffig maskin skiljer skalet från nöten, resten av rensandet sker för hand.

Man odlar också en del bomull.

Mangoträden dignar av omogna frukter, säsongen har inte riktigt börjat än. Synd. Jag älskar smaken av solvarm mango.

Vi gör ett stopp vid en skola där en frivilligorganisation delar ut skolmaterial och  ryggor.

I Siby checkar vi in på ett homestay; Auberge de l’arch. Bintou och hennes franska man driver en liten rörelse där turister kan njuta av hemlagad mat i en trevlig familjär och rosam miljö.

Min lilla koja består av en säng med myggnät och takfläkt. Turister ja, det är knappt några över huvud taget nu, bara tant Anna!

Döm i min förvåning när jag får veta att en av Malis största artister har sitt hus granne med mitt. Tiken Jah Fakoly är en av mina favoriter. Synd att han var på turné, jag hade gärna fikat med honom.

I det här området lever man på odling och småskalig djurhållning, familjen har getter, kor, ankor och höns.

Kvällens promenad blir till The Arch of Kamandjan;arken som är en märklig klippformation med många djupa grottor.

Det är en historisk viktig plats då den bland annat användes av krigare på 1300-talet, vilka gömde sig i grottorna under flera år. Arken är också viktig ur kulturell vinkel då den omsjungs och förtäljer historien om Mandinkafolket. Utsikten är fantastisk och snudd på mediterande. 

I dag besöker människor arken för att offra och att lägga en sten på ett röse. Man önskar något och går önskan i uppfyllelse måste man ge en gåva eller göra något godhjärtat. Självklart lägger jag en sten, önskar och lovar en sak.

Den här natten blir jag sjuk, magen protesterar men det var inte mer än väntat. Toaletten ligger avskilt, det är becksvart så med pannlampan på kan jag rusa dit x antal gånger. Nåja jag överlevde magsjukan med hjälp av mina bra och ha piller och dan efter med lätt kost.

Ett bybesök till, även här är dagens aktiviteter i full gång. Sorgligt att se att infrastruktur i form av sophantering inte har nån prioritet.

Det torkas örter och spannmål under den stekande solen. Majskornen skiljs från sina kolvar med en speciell maskin.

Sabadillhibiscusblommor till bisapjuice.

Ett fantastisk stort fint korvträd står i mitten av byn, min chaffis får köpa några frukter. Frukterna kan dels tillagas men också användas i medicinskt syfte. Barken används till medel mot maginfektioner.

Det livsviktiga vattnet kommer inte från nån kran här inte … Genom bistånd har man tillgång till brunn där vattnet hinkas upp.

Några äldre män flätar vackra korgar och på en annan gård tvättas det för hand med tvättbräda och hemkånkat vatten i dunkar.

Det är lunchtid och kvinnor och barn samlas för en paus, det är vanligt med en gryta med kött, fisk eller grönsaker i jordnötssås. Maten lagas på kokeld i kökshyddan.

Seneftermiddagen ägnas åt en speciell upplevelse i form av traditionell dans. Dogonfolket är en stam som lever mycket enkelt vid randen av bergsmassiven, de är ett odlingsfolk som bor i lustiga murade hyddor. Stammen tror på tre gudar; jordens, himlens och vattnets.

Stammen har en mer än tusenårig tradition att genom dans, text och trummor sätta sig i kontakt med förfäderna.

De tror på ett liv efter detta och en av ritualerna sker vid dödsfall för att hjälpa den bortgångne till andra sidan. Vissa ceremonier kan hållas i dagar och upprepas efter ett antal år. Vid ritualer bjuds också på det typiska hemgjorda ölet, ”det flytande brödet” som bryggs av sorghum, jäst och andra sädesslag.

Trummarna förbereder sina instrument genom att värma och torka dem med levande eld, yrket går i arv på faderssidan.

Att vara maskmakare är ett ärofullt uppdrag och dessa är högt aktade i bygemenskapet, även här går yrket från generation till generation. Det finns mer än 70 olika masker, alla med sina egna betydelser.

Dansen och rytmerna är suggestiva, för Dogons är det en viktig del som uppmanar harmoni mellan livet o döden. Det tar många år innan man är en fullärd dansare, det ingår också att kunna texter utantill.

Kvällens dans är dock en uppvisning och inte i samband med nån ritual. Vi tillbringar en natt till hos Bintou och morgonen efter skriver jag en lapp till Tiken Jah Fakoly och sen skumpar vi vidare mellan mangoträden.

Byskolan vi besöker är proppfull med ungar, barnen är nyfikna och ropar hej på sitt hemspråk, jag får komma in i klassrummet och tackar för att jag får besöka dom. Skolan i Mali är obligatorisk till nionde klass, har man råd så går man i privatskola för bättre undervisning, många barn slutar dock i förtid för att hjälpa sina föräldrar.

Vi lämnar bergen bakom oss och rullar vidare mot Segou där nästkommande två dagar kommer att fyllas med nya kunskaper och intryck.