Mali i Västafrika – Tant Anna bland myror och motorer

Skribent: Anna Nilsson Spets

Resevarningen står skrivet i ilsket rött på UD: reseavrådan veckorna innan jag ska resa till Mali. Svenskar uppmanas att lämna landet, varning för kidnappningar och beväpnade attacker. Jag ser landet som stått högst upp på min bucketlist försvinna ut i periferin.

Min lokala guide på målet uppdaterar mej titt som tätt emedan vänner och familj försöker övertala mej att åka till ett normalt land, typ Mallis eller nåt.

Jag fyller i min visumansökan online, en omständig fransk historia med x antal bifogade dokument. Några veckor senare tar jag tåget till Bryssel och hämtar visumet.

Hos husdoktorn får jag malariapiller och diverse annat bra att ha. Medicinväskan växer med åldern onekligen.

Så en söndag med snö och kyla tar jag tåget till Bryssel, det sedvanliga Starbuckskaffet och ciggen i isande vind. Från -3 till +33.

Casablanca är första stoppet, sen vidare till Bamako där jag landar mitt i natten och upptäcker att mitt bagage inte är med, skit också. Värmen slår till med en käftsmäll.

En chaufför väntar på mej, kör mej till mitt boende där det visar sig att min bokning har missuppfattats och alla rum är fulla. Chauffören kör kors o tvärs i ett nattsvart Bamako och väcker upp en nattvakt vid ett mindre familjehotell. Klockan är tre på natten och lakanen efter den förra gästen byts ut till nåt med Valentintema. Att rummet är rent är en stark överdrift.

Generatorn har lagt av och fläkten funkar inte och jag somnar av ren utmattning.

Morgonen efter vidare till rätt boende; The sleeping camel som lyckligtvis har en liten shop där jag kan inhandla en klänning i stället för mina varma reskläder. Kamelen är en chill möteplats för expats och locals. 

Tisdagen kommer och med den min lokala guide Amadou, vi ska göra huvudstaden denna dag. Amadou är en freelansande guide som samarbetar med internationella resebolag tillika gör sina egna turer. Vi klickar direkt !

Bamako är extremt stort, det ligger mellan 3 broar och trafiken är hemsk, hade inte kört en meter här.

6 miljoner innevånare och 1 miljon motorcyklar.

Chauffören; Aboucabar, har is magen och vi tar oss sakta men säkert framåt.

Marknaderna ligger utspridda, vi börjar med en med blandat innehåll. I mitt stilla sinne undrar jag VAR kommer alla dessa människor ifrån? Det är som myllret i en myrstack med dess osynliga gångar.

Det mest intressanta här är området där nödvändigheter för traditionell folkmedicin och ritualer säljs. Torkade aphuvuden, vildhundar, ormar, you name it …

Det är ett sammelsurium av stånd, försäljare och kunder, hade jag inte haft min guide med mej hade jag aldrig hittat ut igen.

Hantverksmarknaden bjuder på sånt som vi turister släpar med oss hem, dessa evinnerliga snidade träfigurer förstås.

Vackra trämasker, trummor och den typiska lustiga hatten som bärs av Fulanifolket.

Recycling på hög nivå ser vi på nästa marknad, olika metaller demonteras, smälts ner och blir till nåt annat. Ässjorna brinner och svetten lackar.

Återvinning i en annan form, en gammal tisha från Stockholm …

Barnarbete förekommer frekvent, mammahjärtat värker när jag ser småkillar sliter hår i smedjorna när de i stället borde sitta i skolbänken.

Jag har rest i ganska många afrikanska länder men tror inte att jag sett så mycket sopor som i Mali, framför allt plast. Det ser förskräckligt ut och till det dammet från de kruttorra icke asfalterade vägarna. Snart börjar regnperioden och allt blir en lervälling i stället.

Försäljning pågår precis överallt, vägarna kantas med enkla stånd där man kan köpa sej en säng eller friterade bollar. 

Det sorgliga är refugerna där kvinnorna med ett antal små barn vandrar fram och tillbaka för att tigga ihop till ett mål mat. Fattigdomen är svidande. Jag undrar var de bor och hur de överlever.

Boskapsmarknaden, den skulle nog få en svensk djurskyddsinpektör att svimma, men djuren ser någorlunda friska ut och inte allt för magra. Ett nötdjur från 450 euro och en get minst 60 euro. 

Vid den gamla järnvägsstationen går sedan många år inga tåg längre men byggnaden är vacker i sin ödslighet. En design som vittnar om en tidigare kolonial era.

Längs vägen går pojkar och försöker kränga pappersnäsdukar eller tvätta bilrutor för ett par korvören.

Vi far vidare till utkanten av huvudstaden där floden Niger flyter och där båtbyggarna håller till.

En båt tar runt två månader att bygga, man tätar den med uppvärmd plast. Återvinning igen. Barnen samlar träspill som tas hem och eldas med.

Båtar kopplade med varandra som ett tåg anländer från andra sidan Niger. Fulla med sand som lastas på lastbilsflak för vidare transport. Unga tjejer bär stora ämbar med sand på huvudena, det ser oerhört tungt ut.

Mitt bagage då … efter en sväng till flygplatsen lyckades jag hitta den mellan hundratals andra förlorade väskor, halleluja.

Min andra dag i Mali är till ända, många, många intryck och tankar snurrar runt i min hjärna när jag lägger mej på kvällen. Jag känner tacksamhet över att jag är född i en annan del av världen, en del med andra förutsättningar.

AC:n surrar och kyler skönt i den 30 gradiga värmen till strömmen går och allt blir becksvart och tyst.