15 saker man gjorde på resan innan mobilen tog över

Vilket kul inlägg! Även om jag inte varit utomlands speciellt många gånger så minns jag och vissa av dessa ”svårigheter” upplevde man väl vid resor i Sverige och i grannländerna också vill jag minnas. Bara detta med att stå i en lång kö utanför en telefonkiosk på en större campingplats. 36 bilders diarulle, jodå den var dyr med framkallning så där slösade man inte på bilderna. Haha… och diabildkvällarna, dem har man varit med om hos andra och en hos en själv. Visst satt man i tält eller husvagn och plitade ned ett antal vykort, det var ju liksom ett måste att skicka.
Minnena kom tillbaka, kul!

Tågluffade 1989/1990 då använde jag både resecheckar och köade för att kunna ringa hem på vissa ställen. Inget man gjorde ofta för det var så komplicerat. Minns en gång då jag kom fram till Grekland sent en kväll och hade glömt växla in till rätt valuta. Blev bjuden på mat av en man jag aldrig sett varken förr eller senare. Det var både en knökig tid och samtidigt full med möten man knappt får nu.
Bara det där med att gå in på resebyrån. Är du från Skåne?

Jag minns det mesta som du räknat upp,. Visst är det praktiskt att man har internet så tillgängligt, och att det är lätt att ringa. Det jag tycker är tråkigt i modern tid är att så många är så uppslukade av sina telefoner. Jag tyckte också att det var roligare med pappersfoton. För jag kan fortfarande bläddra i mina fotoalbum, medan många reseminnen gått förlorade i telefoner som inte finns kvar.

Känner väl igen mig i detta. Och nog kan jag sakna denna tid och inte minst att inte alltid vara nåbar. ”Collect call” från runt om i världen . Gick riktigt bra. Tågluffade i Europa när jag var 15 år och visst var det en härlig frihet. Och många resor blev det ju innan internet och mobiler kom. Och det gick riktigt bra. Fanns ju inget annat.
Kul inlägg! Och minnena från denna tid finns ju kvar. Så även en del diabilder och svart-vita forton.

KÄNNER igen RUBBET!! Vilket kul inlägg.
Japp, köpte biljetter på resebyrå. Absolut. Hämtade dem där. EN gång tappade jag en sådan pappersbiljett. Trodde jag skulle bli galen av ångest, en tappad flygbiljett liksom. MEN min bror hittade den i trapphuset där vi bodde. VILKEN lättnad. Som du säger, idag är rubbet digitalt och ligger i telefonen. PUST. Eller bara i passet, det är sällan jag visar upp ngn biljett övh taget vid incheck till och från Europa, det räcker med passet. Men de bakom disken brukar skriva ut boarding pass där och då. Fast nej, ingen ångest över ev tappade biljetter längre. Vykort, alltid förr i världen. Det var så roligt att skriva dem, och att FÅ!! Händer aldrig längre. Resecheckar, japp. När jag for till US ffg hade jag en hel bunt såna. Det funkade bra. Filmrullarna ja, absolut. En 36-rulle var lyx. Och vi kunde inte fota i tid och otid som idag. Vi valde våra objekt med omsorg.
Collect call, har ringt många sådana. ”Do you accept the charges?” hördes när de kopplade ihop mig med mina föräldrar .
PÅ ett sätt var vi friare, på ett annat inte.
Skulle jag vilja gå tillbaka till det gamla? nej. Men det gick utmärkt bra då med. Superkul inlägg, Helena!!!

Blir full i skratt då det är stor igenkänning på så gott som allt.
Resebyrå, ja dit gick man och plockade med sig kataloger hem som sedan studerades ordentligt innan det var dags för beställning och pappersbiljetten. Jag tillhör den skaran som fortfarande vill ha en biljett i handen, om utifall att haha. Vi var på teater och det blev något fel på digitala biljetterna lätt kaos uppstod, medans vi med pappersbiljetter kunde lugnt gå in och sätta oss.
Vykort, det är svårt att hitta märkte jag så sent som här om dagen. Brukar skicka till min mor via postnord, bara att ladda upp sina egna bilder och skicka via deras hemsida.
Internetkafe har vi också hängt på. Tjocka tunga Lonely-planet böcker som man hade med sig och gjorde anteckningar i är numera ett minne blott, kastade.
Faxapparaten, minns en gång på jobbet ett dokument skulle skickas iväg. Min kollega skulle göra det och hon blev så arg, det visade sig att hon trodde själva papperet skulle försvinna ut i etern. Vi hade roligt åt det sedan.
Kartor, vissa har vi fortfarande med oss, roligt att veckla ut o få helheten. Alltid kartbok med som fylls i var vi åker hahaha.
Resecheckar har vi aldrig använt, däremot de olika valutorna som man släpade runt på i olika påsar. Collect call, ringde jag aldrig men tog emot. Lokalsamtalen i kiosken kostade några tioöringar som man fick fylla på medans samtalet pågick, och andra stod i kö utanför och väntade. I dessa kiosker så stod man på en trätrall och i bästa fall kunde man hitta tioöringar som ramlat ner när man lyfte upp trallen, pengar som gick till godis.
Hahaha tror vi tillhör de lantliga busshållplatserna för här har vi tidtabeller uppsatt.
Filmrullarna som man även kunde välja färg eller svartvitt. Värst var väl när rullen blev fel isatt och inga bilder vid framkallningen. Hände min fd svärmor när hon hälsade på mig i Afrika, det var riktigt tråkigt för henne.
Det var en annan tid att minnas tillbaka till och det var många år sedan, inte känner jag mig såå gammal hahaha
Kul inlägg Kram

Haha, MYCKET HÖG igenkänning på punkt efterpunkt! Visst är det annorlunda nu! Men det har hänt att jag efter frenetiskt googlande uppsökt ett Ticket-kontor och köpt resa. På något märkvärdigt sätt lyckas de som jobbar där klicka sig fram till hotell/platser som jag inte lyckats hitta …
Har sparat en hel del papperskartor. Hög nostalgi-faktor!

Jättebra text. Har länkat hit från min blogg.

P.S.
Jag köpte ofta vykort, billigare och bättre än mina egna framkallade foton.

När jag liftade runt i Europa i mitten på 60-talet, var min budget på 20 kr/dag, och ja hade inte ont om pengar, utifrån mina behov. Jag hade med ett litet fotoalbum med foton på min familj, huset där jag bodde, foton på snön, kyrkan m.m. Detta uppskattades av lokalbefolkningen i de länder och orter jag besökte, och skapade många kontakter.

Haha, underbart inlägg! Och som du säger, inte särskilt länge sen egentligen. Jag kan sätta check på alla punkter utom en. Jag har aldrig varit på ett internetcafé. Och jag tillhör de som själv kört mycket med diabilder, men jag tror inte jag plågat släktingar speciellt mycket med visningar i timmar. Nån enstaka gång har jag visat mina föräldrar, som jag vet uppskattar att få titta. Vilket årtionde som helst ska jag ta tag i att digitalisera alla dessa bilder…

Kram Lena