Vår mest dramatiska resa – Kenya under valet 2007

Skribent: Helena Bergström

Uppdaterad: oktober 2026 | När vi bokade en resa till Kenya över jul och nyår 2007 hade vi inte ens uppmärksammat att det skulle hållas presidentval. Några dagar senare satt vi fast på ett litet pensionat i Mombasa medan våldet eskalerade utanför. Till slut insåg vi att vi måste försöka ta oss ut ur landet. Det här är berättelsen om vår mest dramatiska resa.

Vi hade inte ens tänkt på valet

På den tiden hade vi båda vanliga jobb och försökte, som så många andra, utnyttja jul- och nyårsledigheten till att komma iväg på en lite längre resa. Den här gången köpte vi flygbiljetter till Nairobi i Kenya. Någon detaljerad resplan hade vi inte. Vi hade inte ens bokat något boende. Det löser sig, tänkte vi.

Först senare uppmärksammade vi att Kenya skulle hålla presidentval medan vi var där. Vi kollade UD:s information och liknande källor. Det varnades bland annat för folksamlingar. Jaha. Då fick vi väl undvika folksamlingar. Så här i efterhand kan man konstatera att vi inte riktigt förstod vad vi var på väg till.

Tre timmar på Nairobis flygplats – det var ”tea time”

Vi flög till Nairobi och landade utan att ha en aning om var vi skulle sova den kommande natten. Först skulle vi bara få våra väskor. Det tog ungefär tre timmar. Det kom massor av bagage, men inte vårt. När vi undrade vad som hände fick vi förklaringen att personalen hade ”tea time”.

Till slut dök väskorna i alla fall upp och på flygplatsen fick vi tips om ett hotell. Det lät bra, så dit åkte vi. På hotellet fick vi ett råd: Vi borde helst inte gå ut. Det började kanske dyka upp några små varningssignaler.

Dagen därpå lämnade vi Nairobi. Vi tänkte att det var bättre att inte befinna sig i huvudstaden under själva valet och tog tåget till Mombasa vid kusten.

Med tåget från Nairobi till Mombasa

Tågresan genom Kenya blev en upplevelse i sig. Utanför fönstren passerade vackra landskap och natur, men också mycket fattiga bostadsområden.

På tåget träffade vi Linda och Marlon från Nederländerna. Linda var journalist och var i Kenya för att bevaka valet. Hon hade betydligt bättre koll på situationen än vi och var redan orolig för hur det hela skulle kunna utveckla sig.

De tipsade oss om ett hotell inne i Mombasa, men berättade också att de själva skulle bo på ett litet pensionat som hette Le Petit Paris.

Vi bestämde oss först för hotellet inne i stan. Här var tv-apparaterna igång och alla följde valet intensivt. Vi satte oss för att äta och försökte samtidigt förstå vad som hände. Och så inträffade ett av resans mer oväntade möten.

”Jag kommer från Aspudden”

När vi hade ätit färdigt kom en ung man fram till oss. Och pratade svenska. ”Jag ville inte störa er när ni åt. Jag kommer från Aspudden.” Aspudden? Här? I Mombasa?

Det visade sig att han bodde i Sverige men hade kenyansk bakgrund och nu var på plats för att delta i sin pappas begravning. Vi blev sittande länge och pratade och han berättade om kulturkrockarna som uppstått under besöket.

Bland annat hade släktingarna frågat om han kunde tänka sig att skära halsen av en get för att hedra sin pappa. Det kunde han helst inte tänka sig. Fanns det möjligen något annat han kunde göra? Jo, han kunde dela ut kex till barnen. Det gjorde han mycket hellre.

Han berättade också om andra situationer där han och hans svenska flickvän hade försökt navigera mellan olika traditioner och förväntningar. Trots sina kenyanska rötter hade han upptäckt hur svensk han blivit på många sätt.

Efter en stund dök en av hans släktingar upp, coolt släntrande tillsammans med några snygga tjejer. ”Jag måste gå”, sa vår nyfunne bekant. Och så försvann han. Vi hade ingen aning om att vi skulle få höra svenska på ett ännu mer oväntat ställe senare under resan.

En idyll bakom murarna

Efter tiden inne i Mombasa tog vi oss vidare till Le Petit Paris i Nyali, pensionatet som Linda och Marlon hade berättat om.

Det var en liten idyll. Ett ljust hus, lummig trädgård, pool och havet på promenadavstånd. Pensionatet drevs av en fransk kvinna som hette Isabelle och som dessutom lagade väldigt god mat. Här bodde nu tre par.

Det var vi och Linda och Marlon. Dessutom bodde där ett nyzeeländskt-italienskt par som arbetade med bistånd och var vana vid betydligt oroligare delar av världen. De hade erfarenhet av platser där väpnade konflikter och attackhelikoptrar hörde till verkligheten.

De var inte särskilt imponerade av dramatiken i Kenya. Det här? Det var väl ingenting. Vi andra var inte riktigt lika övertygade. För Le Petit Paris var en idyll – men det var en idyll innanför murar. Och utanför började det bli mörkare.

Valet – och plötsligt försvann rapporteringen

Presidentvalet hölls den 27 december 2007. De två främsta kandidaterna var den sittande presidenten Mwai Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga.

Vi följde utvecklingen på tv och uppfattade det som att Odinga låg bra till. Sedan minns vi det som att tv-rapporteringen försvann. Vi förstod inte riktigt vad som hände. I efterhand vet vi att regeringen den 30 december införde ett förbud mot direktsändningar i radio och tv.

När resultatet stod klart hade Kibaki utropats till vinnare och svurits in som president.

Valresultatet blev omedelbart starkt ifrågasatt. EU:s valobservatörer konstaterade senare allvarliga problem med bland annat sammanräkningen av röster och bedömde att valprocessen inte nådde upp till centrala internationella och regionala standarder.

Men allt detta visste vi förstås inte då. Vi satt på ett litet pensionat i Mombasa och försökte förstå vad som hände.

Utanför blev det mörkare

Situationen försämrades snabbt. Butiker stängde. Restauranger stängde. Transporterna slutade fungera som vanligt. Vi uppfattade det också som att flyget inte längre var någon realistisk väg därifrån. Och rapporterna om våld blev allt värre.

Samtidigt började maten på Le Petit Paris sina. Det blev en märklig kontrast mellan de stora och fruktansvärda händelserna ute i landet och våra högst vardagliga problem innanför murarna. Isabelle kunde till exempel skicka iväg oss för att försöka hitta ägg. Så där gick vi omkring och letade efter matvaror medan Mombasa runt omkring oss höll på att stänga ner.

Linda fick samtidigt information genom sina kontakter och försökte i sin roll som journalist få uppgifter om det som hände vidare till medier utanför Kenya. Ingen visste hur långt våldet skulle gå. Rwanda nämndes i samtalen.

”If I survive …”

Och så blev det nyårsafton. Vi befann oss fortfarande på Le Petit Paris. Vi hade mat och dryck och var tillsammans, men det blev förstås inte någon vanlig nyårsafton. Stämningen var speciell. Under kvällen började vi prata om framtiden.

”If I survive …” Om jag överlever det här – vad vill jag då göra med mitt liv? Vi berättade för varandra. Det kan kanske låta dramatiskt så här nästan två decennier senare, men just där och då visste vi faktiskt inte hur situationen skulle utvecklas. Utanför pensionatets murar fortsatte våldet.

Rapporterna blev allt värre

En av de mest skrämmande uppgifterna vi fick handlade om människor som hade sökt skydd i en kyrka och sedan blivit attackerade. Det visade sig senare vara sant.

På nyårsdagen den 1 januari 2008 attackerades en kyrka i Kiambaa nära Eldoret, där människor hade sökt skydd undan våldet. Kyrkan sattes i brand och ett stort antal människor dödades. Attacken blev en av de mest uppmärksammade händelserna under våldet efter valet.

Linda försökte få information om det som hände vidare till omvärlden. För oss blev känslan allt starkare: Vi måste härifrån.

Men hur tar man sig härifrån?

Det var lättare sagt än gjort. Vi diskuterade olika möjligheter. Kunde vi kanske ta oss med någon sorts båt söderut och över gränsen till Tanzania?

Det mest rimliga alternativet verkade ändå vara taxi. Linda och Marlon hade kontakter och försökte hitta någon som kunde köra oss. Ingen ville komma. Eller kunde komma. Vi försökte igen. Och igen. Till slut fick vi napp.

En taxichaufför hade själv kontrollerat sträckan och sa att han kunde köra oss till gränsen mot Tanzania. Men det skulle kosta. Han ville ha motsvarande ungefär två kenyanska månadslöner. Det var inget att diskutera. Vi betalade.

Vi och Linda och Marlon bestämde oss för att åka. Det nyzeeländsk-italienska paret stannade kvar. De tyckte fortfarande att läget var ganska lugnt.

Till slut kom Stevie

Chauffören hette Stevie. Och till slut stod hans bil faktiskt utanför Le Petit Paris. Vi packade in våra saker, lämnade pensionatet och började resan söderut.

För att ta oss från Mombasa vidare mot Tanzania behövde vi passera över till Likoni och fortsätta söderut längs kusten. Så körde vi ombord på Likoni-färjan.

Över Likoni-färjan med låsta dörrar

På färjan var stämningen uppjagad. Vi upplevde den som spänd och obehaglig. Men det som framför allt gjorde intryck var Stevie. Han var kenyan. Han kände Mombasa och området. Och han var nervös.

Han låste bildörrarna. Sedan mörklade han bilen. Vi satt kvar och väntade på att färjan skulle nå andra sidan. När vi körde av satte Stevie fart.

Mellan brinnande bilvrak

Han körde fort. Så fort han kunde. Längs vägen såg vi brinnande och utbrända bilvrak. Stevie kryssade mellan dem och fortsatte söderut.

Vi pratade inte särskilt mycket. Det fanns egentligen inte så mycket att säga. Vi skulle bara fram. Till slut nådde vi gränsen mot Tanzania.

”Pray for me that I get back”

För oss var bilresan över. För Stevie återstod den värsta delen. Han skulle tillbaka. Samma väg. Innan han lämnade oss sa han: ”Pray for me that I get back.” Det kändes allvarligt. Sedan åkte han. Vi fick senare ett meddelande från honom. Stevie hade kommit tillbaka.

Till fots över gränsen

Där stod vi nu med vårt bagage vid gränsen till Tanzania. Det kändes minst sagt märkligt. Tanzania hade inte ingått i resplanen över huvud taget. Vi hade inget boende bokat och egentligen ingen plan för vad vi skulle göra när vi kom över.

Vi gick helt enkelt över gränsen till fots. På andra sidan fick vi fylla i papper. Och då vände sig en kvinna med barn till oss. ”Vad ska jag fylla i här?” På svenska. Igen! För andra gången under samma resa befann vi oss i Östafrika och blev plötsligt tilltalade på svenska.

Först blev vi lite oroliga för hur kvinnan och hennes barn skulle klara sig. Sedan visade det sig att hon hade bott både i Stockholm och London, hade gott om egna resurser och sannolikt hade betydligt bättre koll på situationen än vi. Man vet tydligen aldrig vem som pratar svenska.

Vi trodde att vi skulle fira

På den tanzaniska sidan hoppade vi på en buss. Nu var vi ute ur Kenya. Man skulle kunna tänka sig att vi skulle vara euforiska. Fira. Jubla. Känna en enorm lättnad. Men vi var bara sååå trötta. Helt slut.

Vi åkte vidare och hoppade av vid första kustorten där vi kunde hitta ett hotell. Där fick vi stanna. Resten fick lösa sig senare.

Vad var det vi hade hamnat mitt i?

Det var först efteråt som vi fullt ut kunde förstå omfattningen av det som pågick omkring oss.

Presidentvalet den 27 december 2007 slutade i ett starkt omstritt resultat. Internationella valobservatörer konstaterade allvarliga problem i valprocessen, inte minst kring sammanräkningen av presidentrösterna.

Våldet som följde var samtidigt betydligt mer komplicerat än vi förstod medan vi befann oss mitt i det. Människor attackerades utifrån både etnisk och politisk tillhörighet, det förekom vedergällningsattacker och även säkerhetsstyrkor dödade människor.

Enligt den kenyanska Waki-kommissionens sammanställning dödades 1 133 människor och omkring 600 000 människor tvingades lämna sina hem.

Krisen fortsatte långt efter att vi lämnat landet. Efter internationell medling, ledd av bland andra FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, nådde Kibaki och Odinga i februari 2008 en överenskommelse om maktdelning.

Vi hade alltså råkat hamna i Kenya precis när en av de allvarligaste politiska kriserna i landets moderna historia bröt ut.

Vi återvände till Kenya

Det är samtidigt viktigt för oss att den här resan inte blir hela berättelsen om Kenya. Vi återvände senare till landet under helt andra omständigheter.

Den gången bodde vi hemma hos kenyanska vänner. Vi åt ugali och sukuma wiki, reste genom landet tillsammans med dem och blev inbjudna till ett traditionellt kenyanskt bröllop ute i en by.

Det blev en helt annan resa och gav oss möjlighet att komma betydligt närmare både vardagslivet, människorna och kulturen.

Kenya förknippar vi därför med så mycket mer än de dramatiska dagarna kring årsskiftet 2007/2008.

Men den första resan glömmer vi aldrig. När vi köpte flygbiljetterna till Nairobi hade Tanzania inte ens funnits i våra tankar. Nu befann vi oss plötsligt där, utan någon egentlig plan. Så småningom skulle resan ta oss vidare genom Tanzania och till Zanzibar.

Men det är en annan historia.

Läs mer om Kenya

Här hittar du fler reportage om Kenya, från våra två resor till landet:

• Nairobi – storstadsliv och kulturkrockar
• Kenyas landsbygd – från Nairobi till Rangala
• Kenyansk mat – 25 klassiska rätter
• Bröllop i Kenya – med 400 gäster