Segla runt Sicilien – östkusten och Vulcano

Gå vidare till FREEDOMtravel

Annons

Annons

Skribent: Anki Palerby Hjelmqwist

Del 1: Om avsked, vänskap, hav – och livets ständiga rörelse.

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Mitten av april. Det var de där dagarna innan avfärd – fyllda av skratt, fix och ett stänk av vemod. Vi åt avskedsmiddagar, bunkrade båten och utsåg “Årets pirat” i hamngänget, efter en padelskada som blivit smått legendarisk. När Jannes son anslöt tog vi en sista sväng på land runt vår vinterhamn i Marina di Ragusa på Sicilen – Scicli, Modica, Punta Secca – och förstås vår favoritpizzeria på torget.

En avfärd med känslor

Men när avresedagen kom och förtöjningarna skulle lossas, blev avskeden tunga. Jag klarade inte ens av att gå runt och säga hej då, tårarna kom redan vid tanken på alla människor vi mött och numera kallar vänner, och som nu skulle stanna kvar på land ett tag till och snart segla vidare mot nya destinationer – och (så småningom) nya vinterhamnar.

Att lämna människor jag förvisso nyss mött, men som redan känns som gamla vänner – det är bland det svåraste med seglarlivet, snäppet efter saknaden av ”mina människor” där hemma.

På kurs mot nya destinationer

En chokladkaka, en bok och ett knippe kramar senare kastade vi loss. Sol, lätta vindar och ett glittrande hav – den perfekta starten, med målet att segla varvet runt Sicilien motsols. Älskade Sicilien; vår ö och Medelhavets största. Första stoppet blev Marzamemi, en lika charmig by som namnet antyder.

Därifrån seglade vi vidare till Syrakusa och la oss för ankare i den stora och väl skyddade viken innanför Ortygiaön, där den gamla stadskärnan är belägen. Vi tog jollen in till staden för en middag på en mysigt upplyst bakgård med italienska 60-talstoner i högtalarna, och seglade nästa dag vidare till Catania. Kvällen avslutades med tacos, film och skratt ombord – och med en växande känsla av att livet stod på tröskeln till något stort.

En ny liten människa – och en ny sorts lycka

Mitt under seglingsdagarna nåddes jag av den största nyheten av alla: jag hade blivit farmor! En liten stjärna, en ny början. Allt kändes plötsligt både stilla och overkligt – som att världen drog ett djupt andetag och log. Livet händer verkligen hela tiden – ibland mitt bland vågor, vindar och saltstänk – och oändligt tacksam var jag över att allt gått bra efter en galet jobbig förlossning, som slutade med att akut kejsarsnitt.

Annons

Möten till havs och vulkaniska vyer

Seglingen fortsatte norrut: från Catania till bedårande vackra Taormina – staden belägen högt uppe på en klippa med en rent obeskrivlig milsvid utsikt över havet. Vi seglade genom strömmarna i Messinasundet och upp till Milazzo. Där mötte vi långseglarfamiljen Häll på båten Emma – ett svenskt möte till havs! Vi delade ankare, vin och skratt i solnedgången.

Nästa dag satte vi gemensamt kurs mot den sagolikt vackra ön Vulcano. Svarta stränder, rykande berg och en stilla känsla av att vara på en annan planet, särskilt som vi var de enda två båtarna i viken.

Annons

Men efter att ha hajkat 255 höjdmeter och med en timmes konstant uppförslut upp mot kratern sa min kropp ifrån. Jag fick vända om, stöttad av Janne och med benen som spaghetti. Ibland vinner inte viljan – ibland är det kroppen som bestämmer – och det får vara okej. Eftermiddagen avslutades med restaurangbesök och skratt med våra nyfunna vänner. Äventyret fortsatte, på ett lite lugnare sätt.

En paus, ett avstamp – och vägen hem

Efteråt låg vi kvar vid Vulcano för att hämta andan. Jag doppade fötterna i det varma, bubblande vulkanvattnet och halkade runt på den vulkaniska botten. Dagarna var stilla och lätta – precis vad kroppen behövde. Sedan tog jag bussen till Catania och flög hem till Stockholm för några intensiva, hjärtevarma dygn. Familj, vänner och det nya lilla livet som jag nu fick träffa för första gången – och jag kände en djup tacksamhet över allt livet bjuder på.

När jag återvände till Grodan låg havet spegelblankt, solen dansade i vattnet och Janne väntade vid kajkanten.

För det är så livet är – en växling mellan stormar och stiltje, mellan farväl och återseenden. Och mitt i allt: tacksamheten över att få vara med på resan.

Slutord

Seglarlivet är aldrig bara en resa mellan eller till platser. Det är en resa inåt – mot människor, minnen och ögonblick som stannar kvar långt efter att seglen halats. Och ibland, mitt ute på ett nytt hav, inser man att man redan är hemma.

LÄS DEL 2: Segla runt Sicilien – Eoliska öarna och nordkusten

LÄS MER: Vad betyder det att ha frihet i sitt resande?

Följ Anki här:

• Instagram
• Webb

Anki Palerby Hjelmqwist

Anki är frilansskribent, författare och digital livscoach som älskar att resa. Hon har bott i olika länder, såsom Libanon, Polen, Egypten och Marocko, och har senare i livet blivit långseglare på heltid (trots sin återkommande sjösjuka!), efter att ha träffat maken Janne. Med båten Lazy Frog har de seglat från Sverige ner efter Atlantkusten, över till Kanarieöarna och Madeira och de befinner sig just nu i Medelhavet, på Sicilien. Häng med henne på äventyr, både på land och till havs!

Du kanske också gillar:

Från landkrabba till långseglare Övervintra med segelbåt på Sicilien – livet i en marina Segla runt Sicilien – västkusten och vägen tillbaka Avresa med Dotche – nu börjar båtluffen på Filippinerna Senegal i Västafrika – Tant Anna och baobabträdet Petra i Jordanien med Tant Anna X 2

Annons