Tant Anna hos Karo och Konsostammen i Etiopien

Till FREEDOMtravel

Annons

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Karotriben är till antal den allra minsta stammen, runt 1000-3000 personer. De lever i närheten av flodbankarna vid de östra delarna av Omo och Magofloden.  

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Stammen höll tidigare större antal boskap, men pga tsetseflugans fatala framfarter är man idag en fattig stam som lever på odling, först och främst sorghum.  

Karo/Kara betyder fisk och visst fiskas det i floden, med långa träspjut. Så länge det nu varar … 

Stammen drabbas svårt av det kinesiska dammbygget som gör att vattennivån sjunker, de får gå långa sträckor för sina odlingar på flodbäddarna.  

Varje familj äger två hyddor, ONO, huset där man äter och sover samt GAPPA för hushållsgöromål.  

De har också ett så kallat manshus, chifo, där männen vilar. Ceremonihuset, marmar, är platsen där männen pratar om viktiga saker. De små husen används till spannmålsförvaring. 

Precis som i de andra stammarna i Omodalen är olika ceremonier en del av livscykeln. Manbarhetsceremonin går till på samma vis som hos Hamer, en bulljumping.  

Flickor i 10-12 årsåldern kallas skämtsamt för vilda djur innan de är omskurna och räknas som vuxna. Till ceremonin slaktas 10 större och 30 mindre djur, man byter också till sig kaffe. Byns medlemmar klär sig i djurhudar och dekorerar sig, byns ledare välsignar flickan. Efter denna händelse får flickan bära kläder och anses som vuxen nog att bilda familj. Fadern byter också status till äldste. 

Vad det gäller giftermål, Karo vill hålla blodslinjen ren, man gifter sig inte med någon ur samma blodslinje.  

Skaparen av allt, Barriyo, har en betydande roll i Karos liv. Bitti, en slags religiös ledare lotsar sitt folk genom vardag och fest. Förfäderna och magi spelar också en betydande roll. 

Kroppsdekorering är viktigt. Både män och kvinnor använder krita, färgad ockra och gul mineralsand att måla sig med. Målningarna kan te sig olika från dag till dag och ha olika betydelser. 

Karas piercar sig i underläppen och smycket kan vara en blommar eller en trästicka. 

Att skära sig är också ett sätt att göra sig mer attraktiv. Kvinnor gör det för att attrahera det motsatta könet, männens ärr deklarerar mod och sexappeal. Man använder kniv eller rakblad och strör jord i såren för att ärrbildningen ska synas. 

Hårstilar kan variera, männen gör tjocka flätor som de smetar in med fett och färgad mineraljord, dekorerar med fjädrar och blommor. Kvinnorna ungefär lika men använder ockra. 

Vapen, oftast AK47 bär pojkar och män alltid med sig, i verkligheten är det mest en statussymbol. Naturligtvis är det en fjäder i hatten om en fiende skjuts, speciellt för de yngre som snart ska gifta sig.  

För mej som är betraktaren slås jag än en gång av dessa människors förmåga att ha en vardag här. 

Nästa mål är Konsostammen, kända för sin odlingskunnande, vävande och terrassbyggande. Byn ligger på en bergssluttning och den är helt annorlunda byggd än andra byar. In i byn kommer man genom en port, sen är det ett virrvarr av labyrinter. Man byggde så här för att skydda sig mot inkräktare.  

Varje familj har sin egen omgärdade gård, med hus för familjen, spannmål och boskap. 

Gemensamma utrymmen för bysammankomster finns. I mitten av byn finns en öppen plats, ett slags torg, där saker säljs, ceremonier sker och viktiga saker beslutas.  

Generationspålen, Olahita  har en viktig innebörd, för varje generation som tillkommer sätts en ny påle, vart 18onde år. Man kan på det viset se hur många generationer som bott här. 

Den viktiga stenbumlingen som varje pojke som genomgår manbarhetsriten måste lyfta och kasta bakom sig.  Stenen används också i rättegångar, den kastas då man bedyrar sin oskuld. 

I Konsobyn använder folk mer vanliga kläder, inte som i de andra byarna jag besökt.  

Konsostammen är bofast, de odlar mycket, jorden är bördig och förutom sorghum odlas kaffe, majs och bomull. 

Efter att ha irrar runt i gångarna hittar jag till slut ut igen och min resa fortsätter upp i bergen och den svala luften.  

Följ Anna här:

• Webb

Anna Nilsson Spets

60 årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Tant Anna bland kaffe och pannkakor i Etiopien Södra Etiopien – Tant Anna dammar vidare Omodalen i Etiopien – Tant Anna på ”zoo” Tant Anna bland bikupor och rastafaris i Etiopien Vidinge gård och ställplats – hundvänligt boende i Småland Tysklands längsta hängbro – Titan RT i Harz