Tant Anna bland bikupor och rastafaris i Etiopien

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Jeepen segar sig fram uppåt genom cederskogen i Gugebergen, temperaturen sjunker och det är snudd på kyligt, dimma och fukt. 

Dorzefolket bor i byar i närheten av Arba minch, folkgruppen är stor, 30 000. 

Från att ha varit ett fruktat krigarfolk ägnar man sig nu åt mer fredliga sysselsättningar som odling, hushållsdjur och vävning. 

Den animistiska tron har ersatts av koptisk kristendom även om vissa äldre traditionella riter förekommer vid t.ex. bröllop och begravning. 

Deras byggnadsstil är rätt kul och speciell, husen ser ut som höga bikupor, de är stabilt byggda av bambu, vävt gräs och blad från enseteplantan. En hydda kan vara upp till 12 meter hög och det fina i kråksången är att de lätt kan flyttas. Ibland invaderas hyddan av termiter, hyddan flyttas men blir då lägre och lägre för varje flytt. 

Hyddan är indelad i olika sektioner, del för att sova, matlagning, förråd och stall. Varje familj har en huvudhydda och två mindre vid sidan om. 

Att ha djuren inomhus har två syften, dels för att skydda dem mot fiender men också för att djuren avger värme under kalla nätter. 

Runt hyddorna har man en köksträdgård där man odlar kaffe, ensete och bomull. Säd och andra grödor odlas på närliggande fält. 

Dorzes kvinnor har många uppgifter på sitt dagsprogram, barn och hem, spinna bomull, samla ved och förbereda enseten som är huvudingrediensen i matlagning. 

Ensete, etiopisk banan aka falsk banan används på många sätt. Bladen brukas som takmaterial men också till att svepa in maträtter med. 

Växten är mycket större än den vanliga bananen. Frukten är inte ätbar och efter blomning dör plantan. 

Genom en ganska omständig procedur utvinner man pulpan, innanmätet av bladet, packar in det och lägger det för jäsning/fermentering i jorden minst två månader. Sen används det som ett slags mjöl som man bakar med. 

Brödet, pannkaksliknande, äts med honung och en superhot chilipasta. 

Restprodukten, fibrerna från de stora bladen, gör man starka rep av. 

Männen väver de färgstarka bomullsbonaderna som kallas för sharma, sitter de inte vid sina vävstolar så är det odling och hyddbygge för deras del. 

Naturligtvis köper jag med mej en vepa hem, kaffebönor med, det blir kalas! 

Resan börjar lida mot sitt slut, stannar i Awassa som är en modernare stad. Besöker fiskmarknaden som myllrar av liv och rörelse. Kvällstid paddlar fiskarna ut i sina träbåtar och återvänder morgonen efter med tilapia och catfish, aborrliknande fiskar. 

Streetfood 

Råkar sen hamna i vad som tydligen var ett slags nyårsfirande, folk precis överallt, finklädda, traditionella dresser och pyntade hästar. Sång, dans och spjut. 

Jag är sen ungdomen ett stort reggaefan så ett hastigt stopp görs i Shashmane, en ganska typisk etiopisk stad, men delar av staden innehåller en stor community för rastafaris.  

Under 40-talets slut gav dåvarande ledaren och kejsar Haile Selasse bort en bit land för ett världens rastafaris skulle bygga en fristad och ett samhälle utefter sin tro, rastafarismen. Till rastakulturen hör ju ganja, cannabis, det är en helig ört och även om den är förbjuden i Etiopien så ses det mellan fingrarna här. 

I rastafarisamhället bor idag endast ett par hundra medlemmar som har sin egna tro, kyrka och sociala/religiösa regler. I Shashmane kretsar mycket kring reggae och Bob Marley som tillhörde communityn, varje år hålls en stor reggeafestival.  

Besöker Banana art gallery och konstnären som gör bilder av bananblad.  

Sista kvällen äts det injera igen, men i mera lyxig turistform till tonerna av folkmusik och dans och det var den där sista injeran jag blev så sjuk av och för övrigt den sista injeran jag ätit för resten av livet. 

Etiopien levererar, massor att se och lära. Minuspunkt är dock de stammar som spökar ut sig enbart för turister.