Omodalen i Etiopien – Tant Anna på ”zoo”

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Omodalen ligger i en isolerad del av sydvästra Etiopien, det är platsen där flera minoritetsgrupper lever sitt dagliga liv runt floderna Omo, Mara och Mago. Området är finns med på UNESCOlistan, civilisationens vagga finns att beskåda i form av mänskliga lämningar daterade till för 2,5 miljoner år sen.   

Det är en extremt fattig del och att ta emot turister hjälper upp den obefintliga ekonomin. Några byar är öppna för besök, frågan är om man ska kalla de öppna byarna för ett mänskligt zoo. 

Några av stammarna har en lång historia med konflikter med andra stammar och klaner och vissa byar är inte lämpliga att besöka. 

Dammolnet ligger som ett lock över jeepen, det är hett som i helvetet och vi rullar in mot en öppen mursiby. Redan innan vi kommer fram står barn längs vägen och skriker PHOTO PHOTO ! 

Mursi, eller Mun som de kallar sig själva, håller sig runt floderna, flyttar vartefter väder och vind tillåter dem att odla och hålla boskap. I dagsläget finns runt 10 000 mursis, fördelade i 18 klaner. 

Man håller boskap för mjölken och blodet, köttet äts vid speciella tillfällen. Boskap används också som bytesvara. Främst odlar man sorghum/durrah, en sädesväxt som klarar torka. Majs och kikärter är andra grödor. 

Stammen är mest känd för sina läpplattor som används både till vardag och fest. När en flicka börjar nå vuxenåldern, runt 15, piercas hon av sin mamma eller annan kvinna, hålet vidgas vart eftersom. Plattorna bärs av giftasvuxna flickor och kvinnor med barn. Öronpiercing är också vanligt. 

Pojkar piercar sig också, men bara öronen, pluggen byts ut då och då för att tänja ut huden. 

Kroppsmålningar är hos kvinnorna ett sätt att dels dekorera sig, speciellt inför en ceremoni, men den vita kalkleran skyddar också huden mot insektsbett. Sjukdomsbärande insekter som malariamyggor och tsetseflugor är ett stort problem. 

Giftassugna pojkar målar sig och det med dynga blandad med aska från bränd djuravföring, deras boskap målas också, allt för att visa att de är kapabla till att hålla djur och bilda familj. Andra utsmyckningar i form av horn, växter och bär förekommer inte i vardagslivet, det här är all for the money och man går all in. 

Vad som väl hör till är att man skär sig, detta börjar när pojkar och flickor har vuxit färdigt. Under läkningen strös såren med jord så att ärret blir upphöjt.  

Unga flickor bär ett tunt getskinn runt höfterna, när de fött sitt första barn byts höftskynket ceremoniellt ut. Brösten täcks inte i vardagslivet, men i officiella möten, ja. 

Stammen har ett otal regler och ceremonier, hur man klär sig, inträde i vuxenåldern, giftermål och liknande, dessa ceremonier är inget en besökande turist tar del av. De viktigaste rollerna i varje klan har prästen och helaren.  

Mursistammen har en animistisk tro, att det finns något som är större än de själva, Tumwi. Tumwi existerar i himlen och tar sig form av en regnbåge eller fågel.  

Det här med turister och foton … Ja mursis vill helst inte alls låta sig fotograferas alls, det har med spirituella tankegångar att göra. Att låta sig fotograferas ger en inkomst, porträttfotograferingspengarna går till det egna hushållet.  

Mursi lever under mycket svåra förhållanden, efter det stora dammbygget 2016 hindrades vattenflödet till floderna och det dagliga livet försvårades extremt. Att man tar emot turister är en inkomst även om jag mest kände att det var ett mänskligt zoo och jag var den som tittade på djuren i buren.  

På gott och ont. 

Rullar vidare i halvöknen, dammet ligger som ett klibbigt lager på hela kroppen. Naturen är knastertorr och karg, termiterna bygger höga torn mellan de blommande ökenrosorna.  

Från ingenstans dyker en kamel upp, tecknet på att det är nära en boplats.   

Daasanach lever även dom under extrema förhållanden, torka långa perioder men också översvämningar vid de stora regnen. De är som de flesta andra stammarna, boskapsskötare.  

Antalet djur är en statusfråga, att förlora sin boskap genom sjukdom, torka eller stöld får fatala konsekvenser. Händer det, blir man nedgraderad till den lägsta samhällsklassen och får då leva i kanten av Turkanasjön. Försörjningen sker då genom fiske och krokodiljakt. Fångsten kan bytas mot kött och andra produkter. 

Daasanach är en grupp som tillåter giftermål med medlemmar ur andra stammar, dock måste alla acceptera att genomgå omskärelse. Precis som i andra delar av östra Afrika handlar det om klitorisborttagning, flickor och kvinnor som inte är omskurna skymfas och får ej heller gifta sig eller bära kläder. Själva ritualen sker tillsammans med andra flickor i samma ålder, det är en ritual som är svår för oss att förstå och den är både smärtsam och farlig.  

Det finns runt 60 000 Daasanacher, många bor i Kenya. Tyvärr är det känt att Daasanach ofta och sedan länge har konflikter med andra stammar. 

Att sätta upp och montera ner hyddan är kvinnans arbete, hon har också rätt att kräva den högra delen som sin egen. Tar sig mannen ytterligare en eller flera fruar, bygger den första frun en ny hydda, maken flyttar emellan.  

Vattnet kommer från bistånd, men det är långt till brunnen för vissa. Delar med mej av mitt flaskvatten och rensar väskan på pennor innan jag hoppar in i bilen som far i väg mot nya upptäckter.