Kenyas landsbygd – från Nairobi till Rangala

Skribent: Helena Bergström

Uppdaterad: oktober 2026 | Efter ett traditionellt kenyanskt bröllop reste vi tillsammans med några av våra kenyanska vänner och deras släktingar från Nairobi till Rangala i västra Kenya. Där hade vår vän Rose vuxit upp och där bodde hennes mamma fortfarande kvar. Det blev en lång bilresa med vägbyggen, bananer, levande höns och grillade getinälvor – och några dagar på en grön och välskött gård utan el och rinnande vatten.

Från Nairobi till västra Kenya

Vi befann oss i Kenya 2012 eftersom vi blivit inbjudna till ett traditionellt kenyanskt bröllop. Efter bröllopet var det dags för nästa del av resan. Tillsammans med några släktingar skulle vi åka från Nairobiområdet till Roses mamma, som bodde i Rangala i Siaya County i västra Kenya, nära den lilla marknadsorten Ugunja och drygt sju mil från Kisumu.

Roses kusin Tom var vår chaufför och bilen fylldes med människor och packning. Framför oss hade vi en resa som på kartan kanske inte såg alldeles orimlig ut, men som skulle ta större delen av dagen. När vi till slut kom fram hade vi varit på väg i ungefär tolv timmar.

En roadtrip där allt tar sin tid

Vägstandarden varierade rejält. Ibland susade vi fram på fin asfalt, medan vi på andra ställen möttes av stora vägbyggen. Nya vägar höll på att anläggas och under tiden fick trafiken helt enkelt köra bredvid den blivande vägen, på betydligt långsammare och skumpigare underlag.

Men det var inte bara vägarna som gjorde resan lång. Det skulle handlas också. Färden västerut blev lite av en inköpsresa där vi stannade på olika platser för att köpa sådant som fanns att få tag på längs vägen. På ett ställe köptes stora mängder bananer. På ett annat lastades burar med levande, kacklande höns.

Vi hade ingen brådska enligt kenyanska måttstockar. En resa fick helt enkelt ta den tid den tog.

Lunchpaus med grillade inälvor

Någonstans längs vägen blev det förstås dags för lunch. Vi stannade vid ett mycket enkelt matställe där det grillades get – inklusive delar som vi kanske inte själva skulle ha valt först på menyn.

Vi brukar inte vara särskilt kräsna när vi reser och provar gärna lokal mat. Men den här gången sattes äventyrslusten på prov. Vi fick bland annat bitar av tarm och lever, och tarmarna var… tja, ganska sega.

Våra kenyanska vänner åt glatt, men insåg så småningom att svenskarna hade det lite kämpigt. De förbarmade sig över oss och lät oss koncentrera oss på leverbitarna, som vi tyckte var betydligt godare. Det finns gränser även för två nyfikna resenärer.

LÄS MER: Kenyansk mat – 25 klassiska rätter du måste testa

Framme i Rangala

Efter en hel dag på vägarna kom vi till slut fram till Rangala. Här hade Rose vuxit upp och här bodde hennes mamma fortfarande kvar på familjens gård.

Kontrasten mot Nairobi var stor. Det var grönt, lugnt och lantligt, med flera byggnader utspridda över ett stort område. Här fanns djur, odlingar och människor som arbetade på gården. Vi blev varmt mottagna av Roses mamma och de andra släktingarna och fick installera oss i ett eget litet hus, där det fanns sängar åt oss men inte särskilt mycket mer. Men först skulle vi äta.

Fisk till middag – medan alla tittar på

Vi var trötta och hungriga efter den långa resan och blev bjudna på fisk när vi kom fram. Fisk har en stark ställning i matkulturen bland luo i västra Kenya och området kring Victoriasjön, så på det sättet var middagen väl på sin plats.

Själva måltiden blev däremot lite ovan för oss. Som gäster skulle vi äta först – medan de andra väntade och tittade på. Det var säkert tänkt som ett sätt att visa oss respekt och gästfrihet, men för oss kändes det nästan lite obekvämt. Vi hade mycket hellre satt oss ner och ätit tillsammans med alla andra.

Någon berättade dessutom för oss att det betydde tur att äta fiskens öga. Om detta var en lokal tradition, ett familjeskämt eller något helt annat vet vi fortfarande inte. Men när man sitter på den kenyanska landsbygden och någon säger att fiskögat ger tur känns det förstås dumt att inte åtminstone överväga saken.

Roses barndomshem på Kenyas landsbygd

Med svenska ögon var livet på gården enkelt. Här fanns varken el eller rinnande vatten, och vårt lilla hus var mycket sparsamt inrett. Samtidigt blir ordet ”enkelt” lite missvisande om man bara låter det betyda fattigt eller torftigt.

Gården var stor, grön och välskött, med flera byggnader, boskap och människor som arbetade på gården. Vi såg korna mjölkas och kunde följa vardagslivet runt omkring oss. Det här var ingen liten övergiven plats utan en levande gård där människor bodde och arbetade.

Byggnaderna såg dessutom väldigt olika ut. Här fanns rektangulära hus med plåttak, men också ett runt hus med jord- eller lerputsade väggar och halmtak. Den runda formen och det koniska halmtaket har använts i traditionell luoarkitektur, och på gården stod alltså äldre byggnadstradition sida vid sida med modernare hus.

För oss blev det ännu en påminnelse om hur lätt det är att komma med sina egna måttstockar när man reser – och hur verkligheten nästan alltid är mer komplicerad.

Peter duschar – med hink och cigarett

Något badrum med varm dusch var förstås inte att tänka på när det inte fanns rinnande vatten. Men tvätta sig behöver man ändå göra.

Peter fick en hink med vatten och satte sig på verandan för att sköta morgontoaletten. Och eftersom detta var 2012, när Peter fortfarande rökte, lyckades han förstås kombinera duschen med en cigarett.

Där satt han naken på huk med en gul vattenhink framför sig och cigaretten i mungipan. Som tur är finns det bildbevis.

”Jag kan gå barfota här – men inte ni”

För Rose var det här inte bara en gård på Kenyas landsbygd. Det var platsen där hon själv hade vuxit upp, och ibland verkade barndomsminnena sitta kvar starkare än de praktiska färdigheterna.

”Jag kan gå barfota här, men inte ni”, förklarade hon självsäkert för oss. Hon hade ju sprungit barfota här som barn och visste hur man gjorde.

Det visade sig snart att många år med skor hade satt sina spår även på Roses fötter. Hon kunde inte längre gå omkring barfota riktigt lika obehindrat som hon mindes. Vi kunde inte låta bli att reta henne lite.

En tur till Ugunja

En kort bilresa från Rangala ligger Ugunja, en liten marknadsort längs vägen mellan Kisumu och Busia. Dit åkte vi för att titta runt, handla lite och så småningom slå oss ner på en enkel bar för en öl.

Vi minns Ugunja som sandigt och ganska enkelt, men också som ytterligare en plats där våra egna föreställningar ställdes på ända. Mitt bland sandiga vägar och enkla byggnader kunde människor komma gående elegant uppklädda. Fina dräkter, välpressade kläder och ibland högklackade skor – även när underlaget inte direkt såg ut att vara konstruerat med stilettklackar i åtanke.

Det var en kontrast vi lade märke till på flera håll under resan. Sådant som vi själva kanske kopplade samman – en viss miljö med en viss klädstil eller levnadsstandard – hörde inte alls nödvändigtvis ihop på samma sätt här.

Några dagar långt från Nairobi

Vårt besök i Rangala handlade inte om att se några berömda sevärdheter. Vi kom hit av en mycket enklare anledning: vår väns mamma bodde här. Just därför blev besöket speciellt.

Efter storstadslivet i Nairobi, bröllopet och den långa bilresan fick vi plötsligt några lugna dagar på Roses barndomsmarker. Vi såg korna mjölkas, promenerade runt bland husen, träffade släktingar, besökte Ugunja och fick en liten inblick i ett vardagsliv som låg långt från både Nairobi och den bild av Kenya som man möter i safaribroschyrerna.

Och kanske är det ofta just sådana resor man minns bäst. Inte de där man prickar av flest sevärdheter, utan de där man får möjlighet att följa med hem till någon.