Nairobi i Kenya – storstadsliv och kulturkrockar

Skribent: Helena Bergström

Uppdaterad: oktober 2026 | När vi återvände till Kenya 2012 gjorde vi det under helt andra omständigheter än första gången. Nu bodde vi hemma hos kenyanska vänner och hade Nairobi som bas före och efter ett traditionellt bröllop ute på landsbygden. Det gav oss en annorlunda bild av huvudstaden – med trafikkaos, vardagsliv, fest, kulturkrockar och stora kontraster.

Tillbaka i Kenya

Första gången vi reste till Kenya, över jul och nyår 2007/2008, råkade vi hamna mitt i oroligheterna efter det omstridda presidentvalet. Den resan slutade med att vi flydde över gränsen till Tanzania. Fem år senare var det dags för Kenya igen.

Den här gången skulle resan bli helt annorlunda. Vi hade blivit inbjudna till ett traditionellt kenyanskt bröllop och skulle bo hemma hos våra kenyanska vänner. Nairobi blev vår bas både före och efter bröllopet, som ägde rum i en annan del av landet.

Vi såg inga lejon och checkade inte av Nairobis stora sevärdheter. I stället fick vi följa med lite mer i vardagslivet. Och det var minst lika spännande.

En lååång resa till Nairobi

Först skulle vi bara komma dit. Flyget gick som planerat till Schiphol i Amsterdam, men där tog det stopp. Det var fel på motorn och vi fick lämna planet och vänta i flera timmar.

När vi äntligen fick gå ombord igen saknades en passagerare. Då skulle även personens bagage letas upp och lastas av. Ytterligare någon timme gick. När vi till slut landade i Nairobi var det efter midnatt.

Några av vår vän Roses vänner hämtade oss och körde oss hem till Merita, som vi skulle bo hos. Vi fick ett eget rum och blev från första stund väldigt väl omhändertagna.

Hemma hos Merita

Merita bodde i en lägenhet i ett inhägnat bostadsområde. Där fanns vardagsrum med tv och stereo, ett litet kök, enkelt badrum och några mindre rum.

Hon verkade ha det ganska gott ställt. Hon hade en fin bil, som vanligtvis kördes av en manlig chaufför, och en ung kvinnlig släkting från landsbygden hjälpte henne i hemmet. För oss blev det en av flera kulturkrockar under resan.

Merita kunde sitta kvar i soffan och ropa på tjejen när hon behövde något. Om hon inte var hemma kunde hon i stället be mig (Helena= att öppna dörren när det ringde på. Vi var inte riktigt vana vid den typen av hushåll …

Samtidigt såg Merita arrangemanget på ett annat sätt: den unga kvinnan var en släkting från landsbygden och genom att låta henne bo och arbeta hos sig kunde Merita hjälpa henne.

Vi började också fundera över hur olika saker kan signalera välstånd och status i olika miljöer. I Sverige lägger många stora summor på exempelvis kök och badrum. Här upplevde vi att sådant inte nödvändigtvis stod i centrum på samma sätt, medan fina kläder och en bra bil kunde vara viktigare.

Det var förstås våra observationer från just de människor och hem vi mötte – inte någon regel för hur människor i Kenya lever.

Te, Blue Band och mandazi till frukost

Hos Merita fick vi också prova på en helt vanlig kenyansk vardagsfrukost. Ofta blev det te med mjölk och bröd med Blue Band, ett margarin som stod framme i köket i stället för i kylskåpet. Vanligtvis fick vi också stekt ägg, ungefär som en omelett, och ibland små stekta korvar.

Bäst var de morgnar när det dök upp mandazi. Det är friterade, lite söta bröd som är vanliga i Östafrika – och som vi tyckte var fantastiskt goda.

Under resan fick vi över huvud taget lära känna betydligt mer av den kenyanska vardagsmaten än under vår första resa. Hemma hos våra vänner blev det mycket ugali, sukuma wiki och olika grytor.

Trafikkaos i Nairobi

En sak är svår att missa i Nairobi: trafiken. Det kunde vara enorma mängder bilar och ibland stod allt fullständigt still. När köerna tätnade dök försäljarna upp mellan bilarna. Här kunde man köpa lite av varje genom bilrutan – från bananer till bildäck.

Vid ett tillfälle hamnade till och med Peter bakom ratten. Det gällde att vara bestämd. Om man artigt väntade på att alla andra skulle köra först kunde man antagligen bli stående resten av dagen. Plötsligt tycktes vägen bestå av hur många filer som helst, med bilar i bredd åt alla håll. Peter körde. Och vi kom fram.

På egen hand i centrala Nairobi

En dag blev vi avsläppta inne i stan och fick några timmar på egen hand. Den del av centrala Nairobi där vi promenerade kändes lugn och trevlig. Människor skyndade mellan arbetsplatserna, många välklädda i kostym eller andra fina kläder, och vi tittade runt i affärer.

Peter rökte fortfarande på den tiden och tände en cigarett på gatan. Nästan omedelbart kom en affärsinnehavare fram. Det här var en rökfri gata. Peter släckte förstås cigaretten.

Just då kändes det ändå lite komiskt, eftersom stora fordon samtidigt mullrade förbi på gatan och spottade ut svart avgasrök. Men regler är regler.

Sedan började regnet vräka ner. Vi försökte hitta ett café, vilket visade sig vara förvånansvärt svårt. Till slut hittade vi ett – och senare även en bar.

När presenten från NK plötsligt kändes helt fel

Vi hade också ett ärende att uträtta. Hemma i Sverige hade vi köpt en fin present på NK till Roses mamma, som vi skulle träffa i samband med bröllopet. Vi hade valt fina saker till köket. Det hade känts som en utmärkt present i Stockholm. Efter några dagar i Kenya började vi tvivla.

I de hem vi besökte hade vi märkt att de som hade ekonomisk möjlighet ofta kunde ha hjälp i hushållet. Köket hade därför inte riktigt den roll som statussymbol som vi själva var vana vid från Sverige. Oj då.

Vår genomtänkta NK-present kändes plötsligt inte alls lika genomtänkt. Så vi gav oss ut i Nairobi för att hitta en bättre present. Resor är lärorika på många sätt. Ibland lär man sig att man har köpt helt fel sak på NK.

När bildörrarna skulle vara låsta

Vi fick också se väldigt olika delar av Nairobi när vi åkte runt med våra vänner. I vissa områden var de plötsligt mycket noga med en sak: Är alla dörrar låsta?

Vi visste inte alltid exakt var vi befann oss eller varför ett visst område betraktades som mer riskfyllt än ett annat. Våra vänner bodde i staden och hade betydligt bättre koll än vi, så vi gjorde som de sa.

Det blev ännu en av kontrasterna vi förknippar med Nairobi. I ena stunden promenerade vi själva omkring bland butiker och kontor. I nästa satt vi i en bil där våra kenyanska vänner kontrollerade en extra gång att dörrarna verkligen var låsta.

En middag blev en hel fest

En kväll skulle våra vänner hämta oss för att vi skulle äta middag hos några släktingar. Men trafiken i Nairobi hade andra planer. Tiden gick. Och gick.

Tid verkade dessutom inte alltid vara riktigt lika exakt som vi var vana vid hemifrån. Till slut fick vi ta oss dit på annat sätt och när vi väl kom fram visade sig den där ”middagen” vara betydligt mer än en middag.

Lägenheten var full av människor. Det var mat, prat och härlig stämning, och alla verkade tycka att det var roligt att det hade dykt upp gäster ända från Sverige. Det blev en liten förfest inför det som egentligen var anledningen till hela vår resa: det kenyanska bröllopet.

Ut och dansa i Nairobi

En annan kväll tog våra vänner med oss ut på nattklubb. Det var ingen turistklubb. Såvitt vi kunde se var vi de enda vita gästerna på stället.

En del av musiken lät ungefär som den musik som spelades på klubbar hemma i Sverige vid den här tiden. Men däremellan kom kenyansk musik. Och då hade vi faktiskt ett litet försprång.

Våra vänner var luo och hade redan spelat en hel del av sin favoritmusik för oss. En av låtarna som fastnat var Otieno Alokas ”Kanungo Eteko”. Så när liknande musik dök upp på nattklubben var den inte längre främmande. Vi kände igen oss. Och dansade med.

Gigiri – en helt annan sida av Nairobi

På bröllopet hade vi träffat Marta från Serbien, som studerade tillsammans med Rose i Sverige och nu gjorde praktik i Kenya. Dagen efter bjöd hon hem oss till Gigiri.

Plötsligt befann vi oss i ännu en version av Nairobi. Här såg vi stora villor bakom murar och grindar, ambassader, mycket grönska och betydligt fler utlänningar. Vi skämtade själva om att vi hade hamnat i ”mzungu area”.

Det finns en ganska naturlig förklaring till den internationella prägeln. Gigiri är Nairobis stora diplomatiska och internationella område, och här ligger bland annat United Nations Office at Nairobi, UNON. FN beskriver själv Gigiri som ett lummigt diplomatiskt, affärs- och shoppingområde. UNON är dessutom FN:s enda högkvarterskontor i Afrika och det globala syd.

Vi tog en långpromenad i de gröna omgivningarna, besökte Artcaffé och följde sedan med Marta hem.

I dag vet vi att stora Karura Forest ligger alldeles intill Gigiri och FN-området. Skogen omfattar över 1 000 hektar och har bland annat promenad- och cykelleder. Vi vet däremot inte om det var just där vi promenerade den där dagen 2012.

Hemma hos Marta lagade vi mat tillsammans i ett gemensamt kök som hon delade med ett femtontal andra personer. Ännu ett boende. Ännu en miljö. Ännu en sida av Nairobi.

Vårt Nairobi

Det här är förstås ingen komplett guide till Nairobi. Vi besökte inte alla de stora sevärdheterna och försökte aldrig beta av någon lista över saker man ”måste” se.

I stället fick vi uppleva staden genom människor som bodde där. Vi åt frukost hemma hos Merita. Satt fast i trafiken. Handlade present. Dansade med våra kenyanska vänner. Hamnade på fest i en lägenhet. Promenerade bland villorna i Gigiri. Såg hur människor levde och pratade med dem om sådant som vi själva reagerade på.

Och kanske var det just därför Nairobi blev intressant för oss. Staden kunde förändras totalt på kort tid – från hektiskt trafikkaos till välklädda människor på väg till jobbet, från områden där våra vänner ville ha bildörrarna låsta till lummiga Gigiri med stora villor och internationell prägel.

Framför allt blev den här resan något helt annat än vårt första dramatiska möte med Kenya. Den här gången fick vi komma närmare vardagen. Och det är nog den sida av Nairobi som vi minns allra bäst.