Besöka en bondgård på Sifnos – Loumidis Family Farm

Text och foto: Helena Bergström

Tama kaniner, en sällskaplig åsna, nyfikna getter och en måltid där nästan allt på bordet kommer från gården. Vårt besök på Loumidis Family Farm blev en av de allra charmigaste upplevelserna på Sifnos – och samtidigt en intressant inblick i hur människor har bedrivit jordbruk på den torra grekiska ön i generationer.

Ett bondgårdsbesök på en grekisk ö

Vårt besök på Sifnos genomfördes i samarbete med en PR-byrå och det var genom samarbetet som vi hittade till Loumidis Family Farm. Gården tar även emot andra besökare och det går att boka ett besök direkt.

Vi kom hit vid 14-tiden och möttes av en liten gård med ett pyttelitet stenhus och djuren alldeles intill. Det dröjde inte länge förrän vi insåg att det här skulle bli ett ovanligt personligt gårdsbesök.

Loumidis Family Farm på Sifnos

Loumidis Family Farm ligger i området Vlaha, längs vägen mellan Apollonia och Faros. Här tog Giannis Loumidis emot oss och började med att berätta lite om gården och livet här.

Giannis har själv vuxit upp på gården och berättade att den har funnits i familjen i generationer. På gårdens egen webbplats beskrivs platsens jordbrukshistoria som mer än 300 år gammal. Genom åren har man bland annat odlat spannmål, oliver, vinrankor, frukt och grönsaker och hållit djur för mjölk och ägg.

När Giannis växte upp levde familjen enkelt och fick en stor del av sin mat från gården. Så fungerar det till stor del fortfarande. Djuren ger mjölk och ägg, det finns bikupor och på marken odlas olika grödor.

Däremot är det svårt att försörja sig enbart på en liten gård som denna i dag, berättade Giannis. Själv arbetar han därför även som snickare. Mat behöver de däremot inte köpa särskilt mycket av. ”Coca-Cola och choklad”, skämtade Giannis om vad som behövde inhandlas i mataffären. Sedan var det dags att hälsa på djuren.

Runt på gården bland djuren

Vi började hos gårdens minsta invånare – kaninerna. Här fanns både en kaninmamma och små ungar, och vi fick lyfta upp och hålla dem. De var otroligt tama och lugna, och mamman verkade inte heller särskilt bekymrad över att vi kelade med hennes små.

Nästa stopp blev kycklingarna. En hamnade i min hand och en annan placerade Giannis på min axel. Och ungefär så fortsatte det. Vi har besökt en del gårdar genom åren, men sällan träffat så många lantbruksdjur som varit så tama, nyfikna och angelägna om att umgås.

En åsna som älskar skorpor

När vi fortsatte till de större djuren träffade vi först gårdens åsna. Även den visade sig vara väldigt sällskaplig – och dessutom förtjust i skorpor. Vi fick mata den och hade snart fått en ny fyrbent kompis.

Därefter gick vi vidare till korna och en häst som stod och åt tillsammans med dem. När vi fortsatte in i en liten byggnad följde hästen efter. Inte hela vägen in, förstås. Men huvudet dök upp i den öppna dörren gång på gång.

Hästen som också ville vara med

Inne i byggnaden visade Giannis ett gammalt fotografi på sin pappa och berättade om hur man traditionellt hanterade säd.

En av metoderna var vinning. Efter tröskningen kastades säden upp i luften så att de tyngre kornen föll ner medan vinden hjälpte till att skilja bort lättare agnar och växtdelar. Traditionell tröskning och vinning är något gården fortfarande berättar om för besökare.

Under tiden stod hästen kvar i dörröppningen och tittade på oss. ”Vad gör ni där inne? Får inte jag vara med?” såg den ut att tänka.

Getter, mjölkning och en liten killing

Sedan kom vi till getterna – och här blev vi kvar en bra stund. På gården fanns också ett mycket litet lamm som hade blivit övergivet av sin mamma. Hon hade fått tre ungar och kunde, enligt Giannis, bara ta hand om två av dem. Han såg därför till att den tredje lilla krabaten fick mjölk från getterna.

Jag fick också prova på att mjölka en get. Det där ser betydligt enklare ut när någon som kan gör det. Först hände inte särskilt mycket, men efter några försök började jag förstå tekniken och lyckades faktiskt få ut mjölk. Någon fullfjädrad getmjölkare blev jag kanske inte på kuppen, men lite snits hann jag ändå få in.

Getter som används för mjölkproduktion behöver mjölkas regelbundet för att mjölkproduktionen ska upprätthållas, så detta är förstås en del av vardagsarbetet på gården.

Nyfikna getter överallt

Vi fick också gå omkring inne bland getterna, som visade sig vara minst lika sociala som gårdens övriga djur. En av dem var extra nyfiken och ville gång på gång ”skaka tass” med mig. Den försökte dessutom tugga på mitt armband och gav sig sedan på rosetten på mina shorts. Det gällde med andra ord att hålla koll på både kläder och accessoarer.

Vi promenerade vidare en bit för att slå oss ner och njuta av utsikten. Med oss följde en liten getkilling som även den hade blivit övergiven av sin mamma. Efter en stund reste vi oss och började gå tillbaka. Det märkte inte killingen.

När den plötsligt upptäckte att vi var på väg bort började den ropa och kom springande efter oss. ”Vänta, vänta! Lämna mig inte!” Åtminstone var det vår fria översättning från getspråket.

När det blir kalas bland getterna

Under besöket fick vi också se vad som händer när maten kommer. En av männen som arbetade på gården dök upp med stora mängder gröna kvistar och plötsligt var getterna betydligt mer intresserade av honom än av oss. Det blev rena kalaset.

Odling utan bekämpningsmedel – och utan konstbevattning

Djuren är bara en del av verksamheten. På Loumidis Family Farm odlas också olika grödor och Giannis berättade att de inte använder kemiska bekämpningsmedel. Ännu mer fascinerande tyckte vi att det var att höra om hur vissa grödor odlas utan konstbevattning.

Det låter nästan omöjligt på en ö som kan vara så torr som Sifnos, men metoden bygger på att ta vara på den fukt som finns lagrad längre ner i jorden efter vinterns regn. Gården uppger att bland annat tomater, potatis, aubergine och kikärter kan odlas på detta sätt. Man använder dessutom gödsel från gårdens egna djur.

Det här brukar kallas torrjordbruk, eller dry farming, och är ett sätt att anpassa odlingen till platser där tillgången på vatten är begränsad.

När vi var på gården var det inte rätt tid på året för att Giannis skulle kunna visa oss särskilt mycket av själva odlingen, så den delen av besöket blev ganska kort. Men vi tyckte att det var fascinerande att höra om hur gamla metoder fortfarande används för att producera mat i Sifnos torra klimat.

En fest av mat från gården

Efter rundturen bland djur och odlingar var det dags för nästa höjdpunkt. Mat! Vi gick tillbaka till det lilla huset där en hel fest stod uppdukad.

Huset är en traditionell themonia, en typ av lantbrukshus som hör till Sifnos jordbrukshistoria. Gårdens gamla byggnader är uppförda av lokala material och uppges vara omkring 300 år gamla. Det var trångt, rustikt och otroligt charmigt.

Framför oss stod fyllda paprikor, vinbladsdolmar, fava och andra röror, oliver, olika ostar, vindruvor och bröd. Vi fick också lite vitt vin. Nästan allt vi åt hade producerats på gården, berättade Giannis.

Ostarna görs av gårdens egen mjölk och eftersom det handlar om små mängder kan mjölk från olika djur blandas beroende på vad som finns tillgängligt. Getter, får och kor kan alltså alla bidra till samma ost. Och gott var det.

Det är förstås alltid trevligt med lokalproducerad mat, men det blir något extra när man precis har gått runt på platsen där råvarorna produceras och träffat djuren som är en del av kretsloppet.

Yoghurt och honung till efterrätt

Till sist kom yoghurt med honung. Och naturligtvis fanns även bina på gården. Efter alla små rätter var den krämiga yoghurten och söta honungen en perfekt avslutning på måltiden.

Det var en sådan lunch där själva maten bara är ena halvan av upplevelsen. Den andra halvan är platsen, människorna och berättelsen bakom det som ligger på tallriken.

Ett sätt att hålla gården levande

Det är lätt att romantisera livet på en liten grekisk gård. Djur, egenodlade grönsaker, honung från bikuporna och utsikt över Sifnos låter onekligen idylliskt.

Men Giannis berättade också om en annan verklighet. Att driva en liten traditionell gård innebär mycket arbete och ger inte nödvändigtvis tillräckliga inkomster för dagens utgifter. Därför arbetar han som snickare vid sidan av jordbruket.

Att ta emot besökare blir ytterligare ett sätt att skapa inkomster från gården och samtidigt visa upp kunskaper och traditioner som annars riskerar att bli mindre synliga.

För oss gjorde det besöket ännu mer intressant. Loumidis Family Farm kändes inte som en turistattraktion där några djur placerats ut för besökarnas skull. Det här är en liten fungerande familjegård där besökare får komma nära en vardag som fortfarande pågår.

Besöka Loumidis Family Farm – praktisk information

Loumidis Family Farm ligger i området Vlaha på Sifnos, längs vägen mellan Apollonia och Faros. Besök bokas i förväg och aktuell information om upplägg, tider och priser finns hos gården. På deras egen webbplats finns kontaktuppgifter till Giannis och möjlighet att ta kontakt via bland annat WhatsApp.

Gården finns också på Instagram på @loumidis_family_farm, vilket var den kanal Giannis själv tipsade oss om när vi frågade hur besökare enklast kunde hitta dem.

Ett besök kan passa både vuxna och barn. För barn som gillar djur kan vi tänka oss att det är rena drömmen, men vi kan intyga att man inte behöver vara barn för att uppskatta att hålla en kaninunge, mata en åsna eller bli förföljd av en social get.

Våra intryck av Loumidis Family Farm

Det som kanske gjorde allra störst intryck på oss var djuren. De var så otroligt tama och sällskapliga.

Kaninerna gick att hålla i famnen, åsnan ville umgås, hästen ville veta vad vi gjorde och getterna kom fram för att hälsa – eller tugga på våra tillhörigheter. Och så den lilla killingen som plötsligt upptäckte att vi hade gått och kom springande efter oss.

Men besöket blev mer än bara ett möte med charmiga djur. Vi fick också en liten inblick i hur människor har levt och producerat mat på Sifnos i generationer: med djuren nära, med de resurser som finns på ön och med odlingsmetoder anpassade till ett torrt klimat.

Och som avslutning fick vi sitta i det lilla gamla huset och äta en hel måltid med råvaror som till största delen kom från platsen omkring oss. Ett otroligt charmigt besök som vi sent kommer att glömma. Och ja – en och annan killing hade vi gärna stoppat ner i resväskan …