Öl och whisky i Belgien – ett land med envisa, punkiga bryggare

Text och foto: Mauro Rongione

Belgien är litet på kartan men överdimensionerat när det gäller öl och destillat. Här samsas sekelgamla bryggerier med uppstickare, lambic med whisky, genever med gin och medeltida traditioner med producenter som gärna bryter mot reglerna. Vi reser genom Flandern, från Antwerpen och Mechelen till Sint-Truiden, Pajottenland och Gent.

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Tillbaka i minnenas Belgien

Det är märkligt att återvända till en plats där man en gång varit ung, pank och övertygad om att ett Interrailkort och en sliten sovsäck var allt som behövdes för att upptäcka Europa. Antwerpens centralstation var en av de första jag kom till under mina tågluffarår, och här sov jag en gång på golvet, när bekvämlighet var lika med att underlaget var någorlunda plant och nästa tåg kunde gå nästan vart som helst.

Nu står jag på stationen igen, en vacker järnvägskatedral av sten, järn och glas. Jag tänker på tiden då expresstågen rullade genom Belgien och Oostende var en port mot kontinenten, med förbindelser vidare mot Venedig, Balkan och Istanbul. I fantasin ser jag mörkt trä, kristallglas, cigarettrök och aftonklänningar, när tågvagnen kunde vara både salong, restaurang och dåtidens rock’n’roll.

Belgien är svårtolkat. Är detta Tintins och Kapten Haddocks land, Leopold II mörka arv från Kongo eller Bryssel, EU, pommes frites, choklad och en stor mängd olika öl? Men något alpint skidland lär Belgien knappast bli och en belgisk Ingemar Stenmark känns fortfarande avlägsen. När det gäller öl är konkurrensen hård. Dessutom ska landet överraska mig med riktigt bra whisky.

Där historien fortfarande jäser

I Mechelen börjar resan på historiska Brouwerij Het Anker, mitt i stadens gamla beginområde. Guiden Luk Peirlinck berättar att det ännu på 1980-talet fanns omkring trettio bryggerier här. I dag återstår Het Anker, vars historia sträcker sig tillbaka till medeltiden.

Beginerna var kvinnor som levde religiöst utan att bli nunnor och utan livslånga klosterlöften om fattigdom och lydnad, vilket gav dem en ovanlig självständighet för sin tid. De skapade egna små samhällen med sjukvård, hantverk, odlingar och bagerier. Mechelens Groot Begijnhof hade också kyrka, sjukhus och bryggeri. Vid sjukhuset bryggdes öl för de sjuka, och 1471 befriade Karl den djärve denna öl från skatt.

Det är mitt i denna historia Het Anker fortfarande ligger. När Charles Leclef, femte generationens ägare, tog över 1990 valde han specialöl och bryggeriturism framför industrins volymer. Gouden Carolus Imperial Dark, 11%, rör sig mellan dadlar, fikon, kaffe och choklad, medan Gouden Carolus Tripel, 9%, är ljusare med citrus, vitpeppar, koriander och vanilj. Namnet Gouden Carolus, Gyllene Karl, syftar på kejsar Karl V och enligt Luk finns rötterna i ett öl som bryggdes för Gyllene skinnets orden redan 1491.

Annons

Mechelen har dessutom en av Belgiens kända skrönor. En dimmig januarinatt 1687 såg en man ett gulrött sken kring Sint-Rombouts katedralens torn och slog larm. Yrvakna stadsbor rusade dit med vattenhinkar, övertygade om att tornet brann. När dimman lättade visade sig eldskenet vara månen.

Sedan dess kallas Mechelenborna Maneblussers, månsläckarna, och Het Anker har förstås bryggt en blond ale på 5,8 % med samma namn. Drygt trehundra år senare kan staden fortfarande skåla för natten då invånarna försökte släcka månen.

Annons

Här upptäcker jag också Gouden Carolus Single Malt. Destilleringen inleddes 2010 med samma maltbas som används till Tripel. På Stokerij De Molenberg i Blaasveld destilleras vörten i kopparpannor, men utan humle och ölkryddor. Whiskyn får först mogna på first fill bourbonfat och därefter på särskilda Anker-fat. Vid 46 % är den mjuk och fyllig med frukt, malt, vanilj, ek och kola, tydligt besläktad med området den kommer ifrån.

Flamländsk rock’n’roll

Vägen mot Sint-Truiden går genom ett av Västeuropas stora fruktområden. Här ligger Wilderen, där öl och sprit tillverkades fram till 1939 innan verksamheten långt senare väcktes till liv.

Ägaren Olivier Van den Bogaert arbetar med affärsutveckling, men professionell rebell bryggare hade nästan passat bättre. Deras Betty Ford är uppkallad efter den amerikanska presidenthustrun som öppet berättade om sitt alkoholberoende.

Olivier ser namnet som en hyllning och påpekar att det är bryggeriets alkoholsvagaste öl. Jag tittar på etiketten: 5,2 %. Begreppet svag har uppenbarligen en särskild innebörd i Belgien. Betty Ford är maltig med jordgubbar och rabarber, Wilderen Goud drar åt citrus och banan, medan Tripel Kanunnik, 8,2 %, bryggs med korn, vete, havre och råg.

Wild Weasel Whisky, döpt efter en familj vesslor kring destilleriet, bjuder på nötter, frukt, ek och kola. När en stor återförsäljare ville säkra hela whiskyproduktionen många år framåt tackade Wilderen nej. Friheten var viktigare. Double You Gin görs med 21 växter och kryddor, medan Eau de Bière destilleras av rester från Tripel Kanunnik.

Bowie, Lou Reed och en stenkvarn

Väster om Bryssel tunnas staden ut och Pajottenland tar vid med gårdar, åkrar och böljande fält. Här har lambicen sina djupaste rötter, med spontan jäsning och mikroorganismer från omgivningen som en del av processen.

Här träffar jag Manu De Cort, som tillsammans med hustrun Sofie driver familjedestilleriet De Cort. Fast egentligen kunde allt ha fått ett helt annat namn. Den första verksamheten hette Ground Control, efter David Bowies Space Oddity, och planen var en whisky kallad Major Tom till Bowies 70-årsdag. Bowie avled innan projektet hann förverkligas. Därefter fastnade Manu och Sofie för Perfect Day, efter Lou Reed, men namnet var redan upptaget. Till slut undrade barnen varför de inte använde sitt eget namn. Så blev det De Cort.

Familjen odlar själva potatis och en del av spannmålen. Deras Oude Pajotse Jenever bygger på råg, korn och mältat korn som mals i en gammal stenkvarn, destilleras och smaksätts med bland annat enbär och johannesört innan spriten får tid på ek. Potatisen blir vodka, medan det som inte hamnar i destilleriet kan sluta som traktens pommes frites. Från åker till vodka eller fritös, ibland är belgisk gastronomi mindre komplicerad än man tror.

Manu arbetar med både pot stills och kolonnpannor, men mest fascinerande är mötet mellan whisky och Pajottenlands lambic. Varför försöka skapa en belgisk whisky som påminner om en skotsk när man befinner sig mitt i ett landskap med en alldeles egen dryckesidentitet?

De Corts självständighet har satts på prov. Större företag har flera gånger velat köpa verksamheten och vid det femte erbjudandet var summan så hög att Manu och Sofie diskuterade saken på allvar. Sofie frågade vad han egentligen skulle göra om han sålde.

Antagligen köpa nya pannor och bygga ett nytt destilleri. Då kunde han lika gärna behålla det han redan hade. Och pensionen? Manu ser snarare framför sig en gungstol bland pannorna, tillräckligt nära för att fortfarande kunna kontrollera kvaliteten med ett glas då och då. Det är svårt att tänka sig en bättre plats att öppna det orange kuvertet på än i Pajottenland.

Gent, den vise mannen och Colorado

Gent är staden där medeltidens dramatiska kulisser möter en rebellisk och levande nutid. Mellan ståtliga borgar, speglande kanaler och livliga kajer vävs spårvagnar, cyklister och fotgängare samman i en dynamisk rytm.

På Vrijdagmarkt står statyn av Jacob van Artevelde, 1300-talets köpman, politiker och bryggare, kallad ”den vise mannen”. Han tillhörde Gents inflytelserika bryggarskrå och har blivit en symbol för stadens öltradition.

Ölet Artevelde bryggdes länge av Brouwerij Huyghe i Melle, känt för Delirium Tremens, men 2022 fick namnet ett eget mikrobryggeri i Gent. Deras Artevelde Leute är blond och kryddad med koriander och paradisfrön, medan åttaprocentiga Artevelde Wijze drar åt päron, äpple och banan. Några kvarter senare börjar en helt annan historia, med en amerikan från Colorado, en belgare från Gent och ett möte i Kirgizistan.

På Stroom träffar jag Farrell Styers, som tillsammans med Carl Uytterhaegen byggt ett bryggeri långt från föreställningen om belgisk öl som något vördnadsfullt förvaltat bakom klostermurar. Carl kom från förnybar energi och konst, Farrell från Colorado, och efter mötet i Centralasien sammanstrålade deras vägar igen i Belgien.

Farrell visar ett fotografi från dagen då de fick nycklarna till lokalen. Den liknar mest ett övergivet garage. Sedan kom pandemin, Rysslands invasion av Ukraina, stigande energi- och råvarupriser och finansieringsproblem.
Ändå står Stroom kvar.

Konsten hamnar på burkarna och konstnärerna får del av försäljningen. När vild humle växte utanför bryggeriet samlade Farrell och Carl grannarna, plockade den, bryggde öl och avslutade allt med gemensam fest. Det blev till ett kvartersbryggeri med skön grannkänsla.

Jag frågar Farrell hur det känns att komma från USA och börja brygga professionellt i Belgien. – Ungefär som att flytta till Italien och öppna pastarestaurang.

Han skrattar. Visst har han ibland känt sig lite punkig inför traditionen, men svaret är enkelt: ölet måste vara bra. Yak låter Belgien möta Norge och Kina genom norsk kveikjäst och sichuanpeppar, medan nästan svarta The House går åt kaffe, choklad, havre och rostat korn. Öl med mångkulturell smak och inspirerad av reslust från två människor vars gemensamma historia trots allt började i Kirgizistan.

Fem generationer senare

Efter Stroom går resan till en helt annan del av den belgiska dryckeshistorien. Filliers har destillerat sedan 1880 och fem generationer av familjen har följt varandra, med genever som bas.

År 2007 kom Goldlys, belgisk whisky lagrad bland annat på amerikansk ek, och 2019 Filliers Single Malt, där russin och fikon möter sherry, apelsin, karamell, nötter och örter.

Efter Het Anker, Wilderen, De Cort och Filliers känns belgisk whisky knappast längre som en kuriositet. Ordet whisky må vara ungt i landets dryckesvokabulär, men inte hantverket. Belgien har arbetat med spannmål, malt, jäsning, pannor och fat långt innan någon började fundera på om whiskyn kunde mäta sig med den skotska.

Betydligt intressantare är hur whiskyn smakar när belgiska destillatörer slutar blicka mot Skottland och börjar experimenterar där de själva står.

Mot Nordsjön

Efter några dagar bland bryggerier och destillerier kör vi mot De Haan och Nordsjön. För första gången på flera dagar har jag inget provningsglas framför mig och tankarna går tillbaka till Antwerpens centralstation och den slitna sovsäcken, när jag fortfarande trodde att ett land gick att förstå bara man hann kliva av tåget, gå några kvarter och beställa någonting att dricka.

Belgien visade sig mer komplicerat än så. Här kan medeltida bryggeritradition bli modern whisky, en geneverproducent göra single malt och en amerikan från Colorado brygga öl med norsk gårdsjäst och sichuanpeppar, samtidigt som lambicen i Pajottenland fortfarande bär på smaker tätt förbundna med platsen där den bryggs.

Kanske finns den gemensamma belgiska nämnaren därför inte i malt, humle eller jäst utan i envisheten, nyfikenheten, humorn och viljan att göra saker på sitt eget sätt.

Och den belgiska envisheten har fortfarande långt kvar innan den jäst färdigt.
Ännu längre lär vi få vänta på en belgisk ”Ingemaar Van Der Steenmarck” och hans första medalj i ett vinter-OS.

Följ Mauro här:

• Webb

Mauro Rongione

Mauro är en professionell fotograf, filmare och skribent. Efter studier i konst- och filmvetenskap i Rom utbildade sig Mauro till fotograf på International Centre of Photography i New York, där han också arbetat på Crain's New York Business Magazine. Några decennier senare har Mauro foto- och filmuppdrag runtom i världen med fokus på människor, arkitektur, resor, design, konst, mat och natur. Bland hans kunder märks bland annat Intellecta, OTW, Aller, HSB, Svenska Dagbladet, Gourmet, Lantliv, Plaza Deco, Vagabond, Gods & Gårdar, Vasakronan mm.

Du kanske också gillar:

Mässorna för dig som vill veta mer om de senaste dryckestrenderna Öl och vin i Tallinn – ölbarer, tysk ölhall och ukrainsk mat Att besöka High Coast Whisky – guidning, provning, mat, ställplats Fredagsbloggen: Husbåtsliv, uzbekiskt möte och indisk whisky Fakta om champagne – 25 saker du (kanske) inte visste I skuggan av tidvattnet – en smakresa genom norra Tyskland

Annons