Komorerna – de okända öarna

Till FREEDOMtravel

Annons

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

Handen på hjärtat, vet Du var Komorerna ligger? Eller Parfymöarna? Månöarna?

Twittra

Dela

Dela

Pin

Dela

Dela

Jag visste det inte heller innan jag lät Google maps maxa förstoringen längs Afrikas östra kust, där låg dom, de fyra fluglortsstora öarna, in the middle of nowhere mellan Madagaskar och Seychellerna. Let’s go!

Komorerna består av fyra öar; Grand Comoros/Ngazidja, Moheli/Mwali, Anjouan/Nzwani samt Mayotte/Maore. Mayotte styrs dock från Frankrike. Till ögruppen hör också ett antal småöar, mer eller mindre bebodda. Ögruppen kallas också för Parfymöarna då man odlar ylang ylang, de doftande blommorna som är basnot i många parfymer. Namnet månöarna härstammar från det arabiska ordet qamar  = måne.

Det är 32 timmar sedan jag lämnade hemmet (Bryssel-Amsterdam-Nairobi-GC) när planet flyger in över Grand Comoros. Kusten kantas av vindpinade stenhus, inlandet tropiskt knallgrönt och havet är vykortsturkost. Den internationella flygplatsen är kaotisk, det ska kollas papper och stämplas, här existerar inga datorer eller appar. Allt ska vara i pappersform och kopior behålls. Det är 32 grader varmt och svetten rinner utmed ryggen

Taxin till huvudstaden Moroni tar 30 minuter kustvägen, passerar öns enda lyxhotell och jag fejsar det dagliga livet med sten och kolbrytning mitt emot.

Mitt boende Jardin de la Paix har vare sig min bokning eller en dator. Min hotellbekräftelse har de heller aldrig sett, det hela löser sig när den så kallade managern efter x antal timmar dyker upp. Det var liksom direkt Welcome to Africa och landet utan infrastruktur…

Hotellet visar sig vara enkelt men riktigt trevligt, god mat och både internet och aircon när inte elen svajade.

Moroni, Komorernas huvudstad vaknar och somnar med minaretutropen. Den gamla Fredagsmoskén har anor från 1400-talet, en vacker arkitektur som jag tyvärr bara kunde se från utsidan. Även om jag hade kunnat täcka håret och tagit av mej skorna var det no-go-zone, det fick jag påtalat både en och två gånger. Bara att respektera men trist att inte få se då det för tillfället var tomt.

Volo volomarknaden sjuder av kommers, det är oerhört svårfotograferat och jag försöker gömma mej bakom hörn och zooma in det dagliga livet. Dofterna från nyskördad papaya och mango blandar sig med den tunga blodlukten från slaktarens varor. Avgaser ligger som ett lock över allt, taxibilar tutar och motorcyklar snirklar sig mellan stånden. Gränder och dörrar påminner en smula om Stone town på Zanzibar.

Cigarettförsäljerskan säljer lösa cig och skickar iväg dottern till grannboden då dagens storkund (jag), ska ha tre paket. Bensin slangas ner i petflaskor och säljs per liter.

Hamnen är stökig, soporna kantar gatan och här kommer dagens fångst i land. Stora svärdfiskar vägs, säljs och lastas på skottkärror och försvinner i väg. Några kvinnor plockar havssniglar i vattenbrynet och barn simmar mellan skräpet i vattnet.

Turism är inte någon stor grej på Komorerna, ögruppen besöks av ett par tusen per år, boendena är få och att få en guidad tur runt ön görs av ett enda företag, Adore Comoros, inriktat på ekoturism. Min guide och chaufför för dagens rundtur heter Omar, han har två fruar och sex barn berättar han på en alldeles ypperligt god engelska. På Komorerna är annars franska, komoriska och arabiska de gångbara språken.

Vägarna är inte mycket att hurra för, bitvis asfalt med stora hål, dammigt efter torkan. Jag undrar i mitt stilla sinne hur vägarna ser ut efter de stora regnen som inte riktigt börjat än. Getter blockerar vägen, vi passerar byar där barnen ropar Mzungu när de ser mitt vita ansikte i bilen.

Dimman ligger tät runt Mount Karthala, den fortfarande aktiva vulkanen. Med sina 2361 meter över havet bjuder den på en hisnande utsikt över ön. Det tar 6 timmar att trekka upp till kratern, denna trekkingen är inget vare sig för min kondis eller tidsplanering.

Första stoppet blir vid Lac Salé, Salta sjön, en mycket mytomspunnen kratersjö med bräckt vatten och inte alls så salt som namnet säger.

Legenden säger att här låg en gång en helt vanlig by. En törstig man besökte byn och nekades dricksvatten i alla hushåll utom det sista huset där en kvinna gav honom att dricka. Vandraren varnade kvinna att något hemskt skulle hända och hon packade sina saker och gav sig av med sin familj. Samma kväll kom en störtflod och dränkte hela byn och sedan dess är byinnevånarnas själar inlåsta i sjön. Den dagen som sjön är full med sten befrias själarna.

Än i dag kastar man sten i sjön, ingen når vattenytan … Naturreligionerna har fortfarande en stark roll i det annars muslimska Komorerna. Man besöker ofta häxdoktorn och får goda råd och ett av råden kan vara att i Lac Salé offra en get.

Nästa stopp blir vid Drakens rygg, en ås skapad av vulkanen ringlar sig ut mot havet, på drakens rygg ser man stoder skapade av magman, de har fått namnet de kyssande drakarna.

Megastora fruktfladdermöss seglar på papperstunna vingar mellan träden, suger nektar från baobabträdens vita blommor och knaprar på tamarindskidor.

Profetens tron, Trou de Prophete inbjuder till ett dopp i viken där legenden säger att Profeten Muhamed en gång steg i land, jagad av pirater. Havet är kristallklart och 26 grader varmt och jag simmar mellan de två klipporna och önskar mig något, det ska man tydligen göra här.

Lunchen intas i en hydda med palmbladstak, den entusiastiska kocken och tillika ägaren av Baobab restaurant har samma morgon fångat fisken som är så färsk så den nästan hoppar från tallriken. Jag är helt ensam gäst, kockens polare säger att han är en äkta rastafari och sippar på sin joint. Jag kontrar med att jag är så gammal att jag sett Bob Marley live OCH varit i Shashamane, rastacommunityn i Etiopien, det impar.

En pytteliten moské i en lika pytteliten by har också den en mytologisk historia. Det sägs att när byborna en morgon vaknade stod den bara där, den lilla moskén. Ingen vet hur och av vem. Besöker man platsen ska man även här önska nåt, det gör jag.

Sista stoppet blir vid det tusenåriga baobabträdet. Efter åtskilliga resor i Afrika och åtskilliga baobabträd vet jag att baobabträden har sina rötter djupt i folktron. Här på Komorerna får man mitt på dagen inte komma i närheten av baobabträden, själarna som bor i trädet kan störas…

Just det här trädet användes som fängelse, äktenskapsförbrytare och tjuvar stängdes in en vecka, vatten och bröd.

Sålunda var dagarna till ända på storön och det var dags att ta sig till nästa ö, Moheli.

Nya upplevelser väntade och framför allt skulle mitt tålamod testas, men det visste jag inte då …

Följ Anna här:

• Webb

Anna Nilsson Spets

60 årig tant med livslång kärlek till Afrika. Utvandrad till Flandern i Belgien och jobbar till vardags med växter. Skriver, fotar och försöker inspirera andra att budgetresa på egen hand. Bloggar på "Annas blandning" om resor, jobb, växter, skrivande och mycket annat.

Du kanske också gillar:

Moheli i Komorerna – ett annorlunda resmål