På spaning efter det galna USA

Skribent: Thomas Drakenfors

Amerika är inte som man tror, i alla fall inte vid en mer ytlig titt.

Utanför Vita huset är det finare än väntat. En luftig park med ståtliga lövträd omger byggnaden, som blev vit först efter att engelsmännen försökt bränna ner den i början av 1800-talet.

Även ute på Pennsylvania Avenue är atmosfären luftig. Precis framför presidentens tjänstebostad sträcker sig en bit gågata och knappt några människor är där. Några medelålders män i kostym släntrar stillsamt förbi, sneglande upp mot fönstren. Men huvudperson har lämnat landet den här stekheta dagen i Washington DC.

Han har åkt till Skottland, med ett betydligt behagligare klimat. För 35 graders fuktig och lite illaluktande storstadsluft är smått kvävande.

Framför det höga järnstaketet som inramar huset blir en ung asiatisk kvinna fotograferad av sin kompis. Men längs hela sträckan framför kåken befinner sig max tio personer, de flesta bara på väg någon annanstans.

Det osäkra stök som presidenten vill bekämpa med nationalgardet lyser med sin frånvaro, även om det rör sig en del sjaviga och trötta existenser runt hotellet i Chinatown där jag har checkat in. Här och där i stan har hemlösa slagit upp tält, men bra grejer som ser ut att klara några dygn även i svensk vildmark.

På andra ställen har en och annan uteliggare slagit läger direkt på asfalten, utan mer tak över huvudet än det som sticker ut från närmaste husvägg. En del av dem med en mängd prylar på ytan runt omkring. Andra med bara en enkel ryggsäck som även får funka som kudde. Men det ser inte direkt värre ut här än i en genomsnittlig europeisk huvudstad, och ingen besvärar en.

Som de flesta lediga Washington-besökare vandrar jag the Mall, från Lincoln Memorial, via en minnesplats för de amerikaner som dog i Koreakriget, till Washington Monument.

Det är plågsamt varmt. Solen är obarmhärtig. Men längs The Mall är skuggiga träd planterade. I området finns också en rad behagligt luftkonditionerade museer att slinka in på. Bland annat National Gallery of Art som har allt från de holländska mästarna till inhemska ikoner som Edward Hopper, även en da Vinci.

På National Museum of African American History and Culture står jag länge och beundrar den klarröda lacken på Chuck Berrys enorma cabbade Cadillac, med ett chassi stort som en stadsbuss. Hur de har fått in den på våningen är svårt att fatta. På samma plan har de ställt ut James Browns cape, Leadbellys gitarr och en dräkt som Diana Ross bar 1972 när hon spelade Billie Holiday i filmen Lady Sings the Blues.

De flesta av de många museerna i området kring the Mall är statliga och har gratis inträde.

USA framstår på det hela taget som lite bättre än jag hade trott. I alla fall här i huvudstaden. 

Även i passkontrollen på flygplatsen var allt mycket enklare än väntat. Köerna flöt på snabbt, inte oändligt långt och långsamt som jag blivit varnad för. Och kontrollanten gjorde sitt jobb effektivt och svarade sedan tjänstvilligt på mina frågor om hur jag skulle ta mig ner till city med kollektivtrafiken.

På en bar i Downtown träffar jag på en MAGA-kille i 35-årsåldern. Han är från South Carolina, och bär sin röda signaturkeps för Trump-anhängare bakvänd. Killen har egen flyttfirma och åker bara till storstäder som den här när jobbet tar honom dit.

Washington är inget för honom. New York, som jag är på väg till, gillar han inte alls.

– Det är bara trash.

Men han verkar inte särskilt passionerad i sin motvilja, det är bara inte hans grej. Han bor på landet, med sin tio år yngre fru som sitter bredvid i baren. De är trevliga att prata med, intresserade och lite skönt avslappnade i både klädstil och kommentarer.

För 700 spänn får jag en guidad tur i kongressbiblioteket som via en underjordisk gång tar oss vidare in i Kapitolium. Intressant. Guiden verkar dock rätt ovillig att svara på frågor om saker som stormningen den 6 januari 2021 och om fördelningen av republikaner och demokrater i Högsta domstolen.

– Det är inte så det fungerar, även om de har en viss partitillhörighet är det inte så att de agerar på det sättet i olika frågor, säger hon.

På planen utanför Kapitolium är det lugnt. En kvinna sitter dock och bankar på en kastrull, en demonstration mot kriget i Gaza. En vakt med en stor hund patrullerar runt på planen, och sniffar sig efter ett tag upp på vår guide.

Inne i Kapitolium tar en ny ledsagare över. Hon får en reprimand från en man i gruppen när hon nämner Mexikanska golfen i samband med ett konstverk på en av väggarna.

– Amerikanska golfen! Så heter det, säger han, men blir ignorerad.

Några dagar senare sitter jag på en Greyhound-buss till New York. När vi rullar genom New Jersey håller jag koll efter den motorvägsavfart – New Jersey Turnpike – där TV-gangstern Tony Soprano brukade svänga av i vinjetten. Jag missar den, upptagen med Manhattans skyline som magnetiskt drar till sig blicken.

När jag var här sist, för två decennier sedan, hade staden några år tidigare blivit genomgripande förändrad av tidigare borgmästaren Rudy Giuliani, sedermera rådgivare till Donald Trump. Han tog det till sin uppgift att transformera Manhattan. Från hur det såg ut i 70- och 80-talets deckare, med öppen knarkförsäljning och prostitution i områden som Hells Kitchen och runt 42 Street, till det jag upplevde när jag var här förra gången.

Då, året efter attentatet mot World Trade Center, kändes Manhattan lika städat och säkert som typ Bryssel. Samma intryck får jag nu, även om Chelsea och Soho verkar lite skräpigare och tröttare än sist. Den massiva värmen kan dock spela in i intrycket.

Tar mig upp på West Side, hemmaplan för Jerry och hans vänner i komediserien Seinfeld. Äter lunch på deras stamlokus Tom’s Restaurant, en klassisk diner och sylta som levererar. Betydligt trevligare än det studiofik i Hollywood som de filmat i för serien. Fantastiska hamburgare, på det rätta amerikanska viset och blaskigt kaffe till det.

På andra sidan Central Park är kön till det coolt utformade Guggenheim-museet lång. Den når runt hörnet från entrén och 60, 70 meter till. Men bara några kvarter längre söderut stöter jag av en slump på Neue Galerie, med tysk och österrikisk modernism. Museet döljer sig bakom en anonym dörr med en vanlig ringklocka. Jag trycker och en uniformsklädd vakt tittar ut.

– Vill du komma in? Sure.

Sedan en säkerhetskontroll som påminner om hur det är på dagens flygplatser. Biljetten kostar 28 dollar. Väl därinne döljer sig bland andra Gustaf Klimts guldiga hit, porträttet av Adele Bloch Bauer från 1907.

På väg tillbaka till Holiday Inn i Chelsea – enkelt men bra – passerar jag förbi The Dakota Building, där John Lennon bodde, och där han blev skjuten i entrén av den psykiskt sjuka beundraren Mark Chapman som suttit inburad sedan dess.

– Han låg precis här, säger en av dörrvakterna, och pekar på marken precis innanför trottoaren.

Intill i parken erbjuder gatuförsäljare olika Beatles-souvenirer.

Förr eller senare hamnar en New York-besökare vid Times Square, både en samlingspunkt för turister och nära knutpunkten för kollektivtrafik, Port Authority. De enorma skyskraporna ramar in området och skapar en slags gravitation, det känns speciellt att befinna sig i deras fält.

Allt här verkar så annorlunda jämfört med nyhetsrapporteringen från USA.

Visserligen går det att köpa Maga-kepsar i vartenda gathörn kring Times Square, men även om New York och Washington är typiska demokratiska fästen känns allt det skrämmande och frånstötande med landet oväntat avlägset när jag går runt där. Då – mitt i den tröga folkmassan – sticker ett grymt och grinande King Kong-huvud upp bland de små mänskliga huvudena. Jätteapan i Hitlers favoritfilm från 1933, som blev en symbol för hur naturen slår tillbaka mot den framrusande civilisationen och koloniseringen.

I dag blir det mer som en illustration av det okunniga, arroganta och farliga välde som döljer sig under normaliteten.

Efter några dagar mitt i allt det här är det motvilligt jag packar väskan för att åka tillbaka till Washington, och sedan vidare hem. Sista dagen i Washington är det grått ute och något svalare. Jag hinner med en promenad till DuPont-området innan det är dags att ge sig i väg till Dulles International Airport.

Vackra viktorianska stenhus trängs längs gatorna, och i ett av dem ligger the Philips Collection. En privat samling som blivit till museum med verk av bland andra Degas, Monet, Georgia O’Keefee, Mark Rothko och många fler – utsökt konst som en gång i tiden var exklusiv för en enda familj. När jag kommer ut från toaletten hänger det en van Gogh där på väggen, lite vårdslöst. Precis som om de har råd att gödsla med mästerverken. 

På pendeltåget till flygplatsen tänker jag på USA och att landet har en märklig dragningskraft. Liksom galet, vulgärt, förfinat och fantastiskt på samma gång. Måste åka tillbaka igen, snart.