Skribent och fotograf: Heléne Katzman
Marocko, ett flamboyant land sett till mat, kultur och historia. Men vem hade trott att skönhet skulle bli funnen i dess mörker? Agendan var att åka till Saharaöknen på äventyr. Istället hittade jag en fridfull oas under gnistrande stjärnor där tystnaden regerar i natten.
Twittra
Dela
Dela
Pin
Dela
DelaInnehållsförteckning
Resan startar i Marrakesh
Jag landar i Marrakesh och känner direkt hur jag vaknar till liv. Bara att gå av planet och stiga ut i eftermiddagssolen var ett smärre mirakel. Ett mörkt och kallt Sverige får förbli bakom mig till nästa år, 2026. Lokalbussen från flygplatsen till medinan kostar bara fyra marockanska dirham, motsvarande fyra svenska kronor. Jag har varit i Marocko förut, men aldrig i Saharaöknen, huvuddestinationen för denna resa.
En natt på ett billigt hostel i sovsalen får räcka. Jag checkar ut och går genom trånga gränder, motorcyklar, åsnor fastspända framför kärror, turister och försäljare konkurrerar om utrymmet i den, för mig, förvirrande labyrinten. Luften är fylld av spännande dofter. Du kan köpa allt från vackert uppstaplade granatäpplen och begagnade skor till Tajín, Marockos signaturrätt som tillagas i lerkärl över öppen eld.
Bussresa över Atlasbergen
15:30 avgår bussen från Marrakesh livliga gator till lugnare och mer söderliggande breddgrader, Zagora, mot gränsen till Algeriet. Den sju timmar långa bussresan tar mig uppför och genom Atlasbergen. En fantastisk överraskning full av mäktiga panoramavyer med höga berg. Vissa med snötäckta toppar.
Dalarna är djupa och husen ser ut att vara utkarvade direkt ur de röda bergsväggarna där vi slingrar oss upp och nedför serpentinvägarna. Eftersom jag inte är den typen av resenär som tar reda på saker i förväg, kan jag bara hänföras av det jag ser. Men det är inget mot vad som komma skall.
Majorelle Desert Camp i Zagora
När jag hoppar av bussen en halvtimme för tidigt i Zagora, är Houssine redan där. Det är han som driver Majorelle Desert Camp. Han talar bra engelska, något som inte alltid är garanterat här i Marocko. Men att kommunicera är inga problem, och taxiresan känns kortare än den påstådda timmen ju mer vi pratar och skrattar.
Vi passerar Tamegroute. En forntida by som är välkänd för sin handgjorda traditionella keramik i grön emalj. Den sista biten av vägen är ingen väg alls. Bara däckspår i sanden mellan dynerna. Imponerande att chauffören, som visar sig vara Houssines svåger, hittar.
– Majorelle Desert Camp är vår familjeverksamhet som jag har tillsammans med mina bröder. Men vi kan bara driva den eftersom vi inte äger marken. Den ägs av lokala stammar och är skyddad av kulturella preservationslagar. Vi kan inte köpa den, även om vi gärna vill, förklarar Houssine.
När de tog över verksamheten från farbrodern för fem år sedan tog det inte lång tid innan pandemin knackade på dörren. Timingen kunde knappast vara sämre. I månader satt bröderna för sig själva i öknen med stora planer utan varken bokningar eller inkomst. Ganska ironiskt egentligen eftersom att tälta i öknen, definitivt skulle innebära att man höll rekommenderat avstånd.
– Vi hade ingen aning om någonting. Hur länge skulle pandemin pågå och skulle vi ens ha en verksamhet efteråt? Det var tufft. Men jag kan inte tänka mig en bättre plats att befinna mig på än här i lugnet och stillheten, konstaterar Houssine där vi sitter i matsalen.
Sanddynerna som omringar oss, matsalen, tälten, den dekorerade gazebon, köket och det lilla WC-huset får campet att se ut som en miniatyrby. Det är min första gång i Saharaöknen, men Houssines avslappnade attityd och gästvänlighet får mig att känna mig som hemma direkt.
Han hjälper mig med väskorna och visar mig till mitt nya hem för de kommande dagarna. Inte nog med att jag har ett eget tält stort nog att rymma tre personer, när jag ser att det även har en dusch och toalett med handdusch, tappar jag nästan hakan. Jag är van vid mitt lilla enmannatält. Men det här är en helt annan femma!
– Badrummen är nya sedan förra året. När vi tog över efter vår farbror fanns det bara ett hus för allting och två tält för gäster. Det var allt. Men när verksamheten kom igång på riktigt efter pandemin har vi byggt ut och moderniserat, berättar Houssine.
Jag kan knappt tro att jag hittade denna pärla med så kort varsel, och har svårt att förstå att man får ett helt tält plus en lyxfrukost för knappa hundralappen per natt. Att åka hit var definitivt rätt val.
Service utöver det vanliga
Att tillgodose behov med komfort och god service är en sak. Något de gör fantastiskt bra här. Men jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynet när Houssine berättar att badrummen kom till på gästernas förfrågan. Om du campar i öknen, är det realistiskt att förvänta sig en egen vattenspolande toalett?
Personligen tycker jag att det är larvigt. Är man så klinkig finns det mer passande ställen att bo på än i Saharaöknen. Men om jag har lärt mig något om marockansk kultur, är det att de är lika bemötande som gästvänliga, och Houssine är inget undantag.
En annan sak jag snabbt lär mig är att nätterna i öknen är kalla. Fram med sockor, hoodies och dubbla byxor. Kläder som jag bara har för att jag åkte från ett kallt Sverige i november. Temperaturer på 10-12 grader kanske inte låter så farligt, men när man tältar och ligger still är det svinkallt. Trots full mundering och tre ullfiltar insåg jag efteråt att jag även borde ha krupit in i sovsäcken som låg längst ner i ryggsäcken. Men det blir nästa gång.
Avslappnade dagar i öknen
Nu är det bara jag och personalen. Houssine är i öknen och vandrar med en grupp fransmän i en vecka. Den totala motsatsen till varför jag kom hit. Jag njuter av lugnet och tystnaden. Datorn förblir nedpackad även om jag kom hit med avsikten att skriva. Men den hör inte hemma här. Istället skriver jag för hand–papper och penna. Bara det känns som att resa tillbaka i tiden.
Dagarna spenderar jag i gazebon, gullandes med hunden Ayour (“måne” på berberspråk) som om kvällarna, förvånansvärt nog, leker med ökenmössen, eller i en stol på baksidan av köket – den perfekta platsen för att se solen gå ner och ersättas av månen på en rosa himmel.
Sällskap i campen ger variation
Men en dag är jag inte ensam längre. Ett par från Frankrike, en italiensk kvinna och tre killar på motorcykel, bryter tystnaden. Det är trevligt med nytt middagssällskap, även om bara för en kväll. Jag hjälper personalen, Badr och Mustafa att servera. Jag pratar varken arabiska eller franska och de ingen engelska. Men med leenden och teckenspråk landar soppa, tallrikar, tajín, bröd och vatten på rätt plats.
På kvällen samlas alla runt lägerelden till Badr och Mustafas trummor och sång. Himlen är täckt av stjärnor och atmosfären så klar att du ser galaxstoftetet mellan dem. Några faller. En “faller” diagonalt uppåt, följd av en lång glittrig svans. Jag har aldrig sett något liknande.
Två dagar senare är det min tur att lämna denna ökenoas. Som inbiten backpacker är jag alltid på väg mot nya äventyr. Att sitta still är inte riktigt min thékopp. Men jag har aldrig varit på en plats som denna. Där lugn och stillhet totalt ingjuter sig i kropp och sinne. Inga måsten. Ingen tid, bara sinnesfrid.
Den här gången packar jag inte ryggsäckarna med ett leende. Jag hoppar på motorcykeln bakom Mustafa som släpper av mig vid vägen där taxin som Houssine har beställt väntar. Det må ha varit min första gång Sahara. Men absolut inte min sista. Jag vet exakt var jag åker när jag kommer tillbaka.
Houssines bästa ökentips
- Ha alltid vattenflaska och solskyddsfaktor till hands.
- Klä dig varmt om natten. Underskatta inte kylan.
- Om du ser något du vill plocka upp, sparka först med foten. Skorpioner eller andra djur kan gömma sig undertill.
- Var ärlig med din hälsa om du planerar en fysiskt krävande aktivitet. Guiden ansvarar för allas välbefinnande och att inte vara transparant med eventuella hälsobesvär riskerar gruppens säkerhet. Speciellt i öknen där resurser kan vara svåra att tillgå.
Det här är Houssine
- Namn: El Housinne Essouti
- Bor: Zagora, Marocko
- Gör: Driver Majorelle Desert Camp och guidar ökenvandringar i Saharaöknen
- Kontakt: facebook.com/desertcampsahara
Följ Heléne här:
Svenska 
English (UK)