På skidor över Svalband – genom isbjörnarnas rike

Text: Helena Bergström, Foto: Jesper Skarman

Hur långt är man egentligen beredd att gå för att komma bort från vardagen? För Jesper Skarman från Malmö blev svaret 600 kilometer – på skidor genom stormar, whiteout och isbjörnarnas rike på Svalbard.

Under våren 2026 korsade Jesper hela ögruppen från syd till nord i en expedition som tog 34 dagar och genomfördes helt unsupported – utan extern hjälp eller depåer längs vägen.

”Det var framför allt längtan efter den totalt orörda naturen och viljan att utmana mina egna gränser både fysiskt och mentalt”, berättar Jesper.

Från kontorsstol till Arktis

Till vardags arbetar Jesper som rekryterare på MEKO och lever familjeliv i Limhamn utanför Malmö tillsammans med sin fru och fyraårige son. Men parallellt finns en stark dragning till extrema miljöer.

Tidigare har han korsat Hardangervidda på skidor, skidat tvärs över Svalbard från öst till väst, besökt Antarktis och bestigit 6 000-metersberg i Sydamerika. Men expeditionen från Svalbards sydligaste punkt till dess nordligaste blev något helt annat.

”Jag besökte Antarktis för tre år sedan och blev helt trollbunden. Svalbard fungerar visuellt som ett fantastiskt mini-Antarktis.”

Det fanns också ett annat skäl: ”Jag hade ett starkt behov av att koppla bort den digitala, ständigt uppkopplade vardagen. Att byta kontorsstolen mot 34 dagar i tält ger en unik mental nollställning.”

Bildäcksträning i Malmö

Att förbereda sig för 34 dagar i Arktis kräver kreativitet – särskilt om man bor i Skåne. Jesper tränade i ett helt år inför expeditionen. I Malmö drog han två tunga bildäck efter sig längs Lernacken för att simulera pulkdragningen. ”Folk stannade och undrade om jag fått dubbelpunka”, säger han och skrattar.

Under vintern fortsatte träningen i Östersund, där han fyllde pulkan med 60 kilo vägsalt för att efterlikna expeditionens verkliga belastning. Utöver det blev det mycket löpning och styrketräning. Men den mentala förberedelsen var minst lika viktig. ”Det handlade mycket om att nöta in rutiner tills allt sitter i ryggmärgen.”

34 dagar på naturens villkor

Expeditionen genomfördes mellan den 26 mars och 29 april 2026. Resan började med flyg till Longyearbyen via Oslo. Därifrån tog gruppen sig till Sørkapp med snöskoter, Svalbards sydligaste udde. Sedan väntade den långa färden norrut över glaciärer och havsis hela vägen till Verlegenhuken längst i norr.

Gruppen bestod av åtta deltagare från Sverige, Norge, Tyskland och England, under ledning av den norske polarguiden Morten Rostille. Varje deltagare drog en pulka på omkring 60 kilo, fylld med mat, bränsle och utrustning.

Dagarna följde en strikt rytm: 50 minuter skidåkning. 10 minuter paus. Om och om igen. Totalt mellan 8 och 12 timmar om dagen.

För att hålla energin uppe behövde Jesper få i sig nästan 5 000 kalorier om dagen. Ändå tappade han sju kilo under expeditionen. När skiddagen var slut väntade tältbygge, snösmältning och middag. Sedan tog nattens kanske viktigaste uppgift vid: isbjörnsvakten.

Whiteout – som att leva i ett mjölkpaket

Den största mentala utmaningen var inte kylan, utan whiteouten. När himmel och mark flyter ihop till samma vita färg försvinner allt djupseende. ”Det känns som att gå inuti ett mjölkpaket. Du ser inte om det går uppför eller utför.”

Det blev psykiskt utmattande. Samtidigt kunde temperaturen krypa ner mot minus 30 grader, med vindar på över 35 meter per sekund. ”Det finns inga utrymmen för slarv. En borttappad handske eller dåligt torkade strumpor kan snabbt leda till frostskador.”

Instängd med en främling i 34 dagar

En annan oväntat stor utmaning var gruppdynamiken – och framför allt livet i tältet. Jesper delade tält med en person han aldrig tidigare hade träffat. På några få kvadratmeter. I 34 dagar. ”Det är nog det jag är mest stolt över. Att vi fungerade så otroligt bra ihop.”

Han beskriver det som en samarbetsövning på högsta nivå. ”Det är en yta som egentligen hade varit olaglig att hålla fängelsefångar på”, säger han med ett skratt. Men tack vare ömsesidig respekt och ett gemensamt mål fungerade samarbetet genom hela expeditionen.

Isbjörnsvakt och stormnätter

Att befinna sig på Svalbard innebär att man aldrig riktigt kan slappna av. Varje natt turades gruppen om att hålla tvåtimmarspass som isbjörnsvakter. Beväpnade, med signalpistol nära till hands. ”Hjärnan spelar dig spratt. Jag tyckte ofta att jag såg konturer som rörde sig i mörkret.”

Två dagar blev gruppen dessutom helt väderfasta i en rasande snöstorm. ”Då känner man verkligen naturens krafter. Om tältet går sönder är du extremt sårbar.” Det var också då naturens obarmhärtiga villkor blev som tydligast. Ett enda misstag kan få stora konsekvenser.

Natten då liggunderlaget exploderade

En av expeditionens mest dramatiska – och samtidigt mest absurda – händelser inträffade natt 16. Jespers uppblåsbara liggunderlag exploderade mitt i natten. ”Smällen var så hög att vi båda flög upp i panik. Min tältkamrat trodde direkt att en isbjörn hade blivit skjuten utanför tältet.”

I 30 minusgrader är ett trasigt liggunderlag ett akut problem. Lyckligtvis hade Jesper både lagningsutrustning och ett extra skumplastunderlag. ”Det blev ett par spännande timmar av akut arktisk sängreparation.”

När stormen släppte

Det mest magiska ögonblicket kom efter två dygn av storm och whiteout. När vinden mojnade öppnade landskapet upp sig och solen bröt igenom. ”Den totala arktiska tystnaden gav en obeskrivlig frihetskänsla.”

Efter 34 dagar nådde gruppen Verlegenhuken – Spetsbergens nordligaste punkt. 600 kilometer och över 7 000 höjdmeter senare.

Men det starkaste ögonblicket kom först hemma i Malmö. ”När jag fick krama om min fru och son grät jag på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.” Det var ett ögonblick han hade föreställt sig många gånger under de långa dagarna i whiteout.

Att hitta tillbaka till sig själv

Efter en sådan expedition är återgången till vardagen inte självklar. ”Det var svårt att sova inomhus i början. Jag saknade ljudet av vinden mot tältet.”

Och det man saknar mest under expeditionen är kanske inte alltid det man tror. ”Många tror att man längtar mest efter dusch eller toalett. Men för mig var det faktiskt ryggstöd – att få sitta på en stol eller i en soffa.”

Expeditionen gav också större insikter. ”Jag lärde mig att jag klarar mycket mer än jag tror. Och att vi människor ofta reser för att hitta tillbaka till oss själva, snarare än bara för att se nya platser.”

Och nästa äventyr? I februari 2027 väntar en ny skidexpedition över Grönland. Men den stora drömmen lever vidare. ”Sydpolen lockar.”