Staffan Stalledräng – vem var han egentligen?

Skribent: Helena Bergström

Uppdaterad: september 2026 | Vem var Staffan Stalledräng egentligen? Varför vattnade han sina fem fålar, och hur hamnade en kristen martyr från Jerusalem i våra svenska luciatåg? Historien om Staffan innehåller både helgon och legender, hästar och kappritter – och till och med en stekt tupp som började gala.

Vem var Staffan Stalledräng?

”Staffan var en stalledräng, han vattnar sina fålar fem …” Vi sjunger orden varje år kring Lucia utan att kanske fundera så mycket över vad de egentligen betyder. Varför är Staffan stalledräng? Varför har han fem hästar? Och vad har alltihop med Lucia att göra?

Svaret är lite komplicerat – och väldigt spännande. Staffan i våra visor har sitt ursprung i den kristne martyren Stefanos, men berättelsen förändrades på sin långa resa genom Europa och Norden. Här blandades den kristna helgonberättelsen med legender, gamla hästtraditioner och folkliga julseder.

Till slut hamnade Staffan där vi hittar honom idag: bland stjärngossarna i det svenska luciatåget.

Staffan var egentligen den helige Stefanos

Den bibliske Stefanos, även kallad Stefanus, Stefan eller Staffan, levde under kristendomens allra första tid. Han omnämns i Apostlagärningarna som en av sju män som utsågs till särskilda uppgifter inom den tidiga kristna församlingen i Jerusalem.

Stefanos predikade den kristna tron, vilket ledde till att han anklagades för hädelse. Efter ett långt tal inför det judiska rådet fördes han ut ur staden och stenades till döds.

Han brukar räknas som kristendomens första martyr efter Jesus och vördas som helgon. Hans helgondag infaller den 26 december, det vill säga annandag jul. Så långt Bibeln. Där finns däremot ingenting om att Stefanos skulle ha varit stalledräng. Och inte ett ord om fem fålar. Det kom senare.

I Norden blev helgonet en stalledräng

När berättelserna om helgonet Stefanos spreds genom Europa växte nya legender fram. I Norden fick Staffan en särskilt stark koppling till hästar.

Det var knappast någon slump. Hästen hade haft en viktig roll i nordisk kultur långt före kristendomens införande, och kring jul fanns olika seder som handlade om hästar och deras välbefinnande.

När den kristna berättelsen om Stefanos mötte nordiska traditioner förändrades alltså helgonet. Här kunde han istället bli Staffan Stalledräng, en man som arbetade hos kung Herodes och tog hand om hans hästar.

Det är ett fascinerande exempel på hur traditioner kan förändras när de flyttar från en plats till en annan.

Legenden om Staffan och Betlehemsstjärnan

I den nordiska legenden arbetar Staffan som stalledräng hos kung Herodes. På julnatten rider han ut för att vattna kungens hästar. Då händer något märkligt.

En av hästarna får syn på Betlehemsstjärnans spegelbild i vattnet, blir rädd och stegrar sig. Staffan tittar upp mot himlen och får syn på den lysande stjärnan. Han förstår att något stort har hänt: en ny kung har fötts.

Berättelsen blev populär i Norden och Staffan tillsammans med sina hästar och stjärnan finns avbildad i svenska medeltida kyrkor. I Dädesjö gamla kyrka i Småland finns till exempel 1200-talsmålningar med motiv ur Staffanslegenden.

Plötsligt blir den gamla visan lite mer begriplig: Han vattnar sina fålar fem, allt för den ljusa stjärna.

Tuppundret – när den stekta tuppen började gala

En ännu märkligare legend om Staffan är berättelsen om det så kallade tuppundret. När Staffan får syn på Betlehemsstjärnan skyndar han enligt legenden till kung Herodes och berättar att en ny kung har fötts. Herodes vägrar tro honom.

Det är lika omöjligt, säger han enligt berättelsen, som att den stekta tuppen på hans bord skulle resa sig upp och gala. Och då händer förstås precis det. Tuppen reser sig och börjar gala.

Motivet kan låta som en modern skröna från internet, men berättelsen är mycket gammal. Tuppundret finns bland annat avbildat på den medeltida altarfronten från Broddetorps kyrka i Västergötland, som dateras till slutet av 1100-talet.

Staffan, Herodes och den återuppståndna tuppen har alltså funnits tillsammans i svenska bildberättelser i mer än 800 år.

Staffan blev hästarnas helgon

Kopplingen mellan Staffan och hästarna blev med tiden så stark att helgonet kom att betraktas som hästarnas skyddshelgon.

Annandag jul, den 26 december, blev därför en viktig dag för hästarna. Man kunde ge dem extra omsorg och rida ut med dem tidigt på morgonen.

Ur dessa traditioner utvecklades också något som kallades Staffansritt eller Staffansskede. Och då börjar historien om de fem fålarna bli ännu intressantare.

Staffansritt – när man red ut på annandagen

Staffansritten ägde traditionellt rum på annandag jul, alltså på den helige Stefanos dag.

Unga män kunde ge sig ut med hästarna tidigt på morgonen för att rida till en källa eller ett vattendrag. I folktron kunde vattnet denna dag ha särskilda egenskaper, och på olika håll fanns föreställningar om hur och var hästarna skulle vattnas för att hålla sig friska och starka under det kommande året.

I vissa traditioner skulle hästarna dricka ur nordrinnande vatten. På andra håll kunde man rida mellan flera olika källor eller vattendrag.

Det handlade emellertid inte bara om vatten. Ryttarna kunde också tävla mot varandra, och Staffansritten utvecklades på sina håll till en riktig kappritt. Ett äldre ord för kappritt är skede, vilket förklarar namnet Staffansskede. Den stillsamma julhelgen verkar alltså inte alltid ha varit fullt så stillsam …

Efter ritten väntade Staffansöl och Staffanssång

När ryttarna återvände kunde festligheterna fortsätta. Ungdomar drog runt mellan gårdarna, sjöng Staffansvisor och samlade in mat och dryck till ett gemensamt Staffansgille eller Staffansöl.

Det finns många lokala variationer på traditionerna. Gemensamt är att annandagen på sina håll utvecklades till en dag med hästar, sång, ungdomsupptåg och festligheter. Staffansvisorna var alltså från början inte några luciasånger. De hörde hemma kring annandag jul.

Men vad har Staffan med stjärngossarna att göra?

Här kommer nästa pusselbit. Parallellt med Staffanstraditionerna fanns stjärngossetraditionen, med rötter i medeltida kyrkospel om Jesu födelse och de vise männen som följde Betlehemsstjärnan.

Med tiden började olika julseder blandas samman. Staffanssjungningen knöts ihop med stjärngossarnas vandringar, och Staffansvisorna blev en del av deras repertoar.

Det finns ju dessutom en praktisk koppling mellan berättelserna: stjärnan. Stjärngossarna följer Betlehemsstjärnan – och i legenden är det samma stjärna som Staffan får syn på när han vattnar hästarna. Men ännu återstår en fråga. Hur hamnade hela gänget hos Lucia?

Från annandag jul till luciatåget

Det luciatåg vi känner idag är egentligen ett hopkok av traditioner som från början inte alls hörde ihop. Lucia hade sina traditioner. Stjärngossarna hade sina. Staffan hade sina.

Under 1800- och 1900-talen började de olika sederna allt mer smälta samman. Stjärngossarna blev så småningom en del av luciaföljet – och eftersom de sjöng Staffansvisor följde även Staffan Stalledräng med in i luciatåget.

På så sätt flyttade sången i praktiken från Stefanos egen helgondag den 26 december till Lucia den 13 december. Det är därför dagens stjärngossar kan stå i vita särkar och struthattar och sjunga om en stalledräng som vattnar fem hästar.

LÄS MER: Fakta om Lucia – 15 saker du (kanske) inte visste

Vad betyder ”fålar fem”?

Och så måste vi förstås reda ut hästarna. En fåle är egentligen en ung häst, men ordet har också använts mer allmänt och poetiskt om hästar. Staffans fem fålar förekommer i olika varianter av Staffansvisorna.

I en välkänd version är hästarna olika till färgen, och Staffan själv rider den apelgrå. Apelgrå betyder ungefär grå med ljusare eller mörkare runda fläckar – det som inom hästvärlden brukar beskrivas som en skimmel med äppelteckning.

De fem fålarna hör alltså till vistraditionen och legenderna kring Staffan, inte till berättelsen om den bibliske Stefanos.

Så, vem var Staffan Stalledräng egentligen?

Svaret beror på vilken Staffan vi menar. Bakom figuren finns Stefanos, den tidige kristne martyren som stenades till döds i Jerusalem och vars helgondag firas den 26 december. Men den Staffan vi sjunger om är också resultatet av många hundra års berättande.

När helgonlegenden kom till Norden fick Staffan hästar. Han blev stalledräng hos Herodes, såg Betlehemsstjärnan, blev hästarnas skyddshelgon och förknippades med annandagens Staffansritter. Hans visor togs upp av stjärngossarna – som i sin tur hamnade hos Lucia.

Så småningom stod han där, mitt i det svenska luciatåget. Och allt det ryms i några rader som de flesta av oss har sjungit sedan vi var barn:

Staffan var en stalledräng,
han vattnar sina fålar fem …

Nästa gång är det kanske svårt att låta bli att tänka på den galande tuppen, de kappridande ungdomarna och alla hästar som skulle ut och dricka vatten på annandagsmorgonen.