”Hon skulle lära mig att bära vatten på huvudet”

Frågor av Miriam Steinbach / Svar av Stina Nilsson Bassell

Tankar och funderingar kring kvinnors rättigheter och orättvisor i världen fanns där någonstans redan tidigt i mitt liv, som ett spretigt ormbo, och de kom upp till ytan och knöts ihop fint när jag gick på Färnebo folkhögskola – och inte minst med resan till byn Ruwangwe i norra Zimbabwe, säger
Stina Nilsson Bassell.

Intervju med Stina Nilsson Bassell om Zimbabwe/södra Afrika – kursen 1986/87 på Färnebo folkhögskola, av Miriam Steinbach. Foton av Stina Nilsson Bassell, när inte annat anges.

Vilken kurs gick du på Färnebo folkhögskola?

Färnebo folkhögskola, Zimbabwe/södra Afrika 1986/87.

Vad gör du i dag?

Jag är författare med tolv utgivna titlar. Den senaste romanen Den blå gardinen utspelar sig i Linköping och Norrköping i mitten av 1800-talet. Där får vi möta två unga kvinnor från fattighuset som mirakulöst får jobb som pigor på en herrgård. Två av huvudkaraktärerna arbetar på Norrköpings Bomullsväfveri AB.

Ett mord, mystiska samtal, rättegång, förälskelser, bildandet av en kvinnoförening finns med i berättelsen. Könsroller och klasskillnader är tydliga i de unga kvinnornas liv. Det textila har en framträdande roll.

Orättvisor är deras rättesnöre, och med ett bra tak över huvudet kan de äntligen göra det de drömt om, eller det de inte visste att de hade drömt om. I mina romaner lägger jag en stor del av mitt engagemang, och hoppas att det ska nå ut till läsare.

I alla romaner belyser jag kvinnan och andra orättvisor, med ljus och skugga.

I alla romaner belyser jag kvinnan och andra orättvisor, med ljus och skugga. Fastän tankarna, redan tidigt i mitt liv, fanns där någonstans, som ett spretigt ormbo, så kom de upp till ytan och knöts ihop fint när jag gick på Färnebo folkhögskola.

Halv förtidssjukpensionär sedan 1990, och heltid sedan 2001. Är med i diverse grupper på facebook typ Vad som helst men aldrig SD, Front mot rasism och gryende fascism, Norrköping mot rasism. Vi firar Kvinnans rösträtt 100 år med Kvinnors alster på facebook som jag själv har skapat.

Skriver gärna under protestlistor när det handlar om orättvisor. Engagerad i Jordens vänner på 1990-talet. Har ett fadderbarn på Haiti sedan 2010. Bidrar så mycket jag kan till PLAN och andra biståndsorganisationer.

Det fysiska halkar efter så det får bli digitalt för min del.

Vad tänker du spontant när du hör Färnebo folkhögskola? 

Lycka och glädje! Tufft och arbetsamt! Som livet självt. Man går igenom allt på ett år som annars brukar ta nästan hela livet. Det bästa som jag har gjort, efter min dotter Fedra föddes.

Mer medveten, hoppas jag, och jag upptäckte vad jag ville uppleva av ett land.

Skolan gav mig den största skjutsen som någon skola har gett mig. Och den bar mig varsamt in i det jag är i nu. Mer medveten, hoppas jag, och jag upptäckte vad jag ville uppleva av ett land. Det vill säga att arbeta mig in, lyssna, iaktta och leva med folket i det landet.

Att få förståelse av hur det verkligen är. Att bo, studera och resa med varandra ger en helt annan vy på allting.

Det blev en spännande, kul och jobbig tid. Otroligt att få lära känna dessa människor, så mycket också, på kort tid. Men det kan också vara det som blir lite för nära och för jobbigt. Då gäller det att jobba på det, precis som i alla relationer.

Att det glamorösa med den afrikanska kvinnan som bär på en kruka vatten inte är så glamoröst egentligen. Oftast, i Zimbabwe (olika för alla länder i Afrika), så var det vattnet i en zinkhink som inte var lätt att bära när den var full. Nackskador var ett stort problem.

Hur kom det sig att du började på Färnebo? 

Ett par kompisar i Linköping skulle vara handledare på den här kursen. Jag hade innan jag lärde känna dem gått på afrikansk trum- och danskurs. Så jag blev nyfiken och åkte på förmöten och sedan var jag såld. Det var som att känna att ”Nu har jag kommit rätt”.

En härlig känsla att börja skolan, men också tufft. Att vi skulle ha ansvar själva för maten, schema, budget och städning, var fantastiskt. Och tufft. Det tär på en relation att vara tillsammans så mycket. Det är ju mer än ett äktenskap. Men jag var inte rädd. Snarare ivrig med det mesta. Förutom med ekonomigruppen. Jag och siffror går inte ihop.

Att piffa upp skolan var himla kul. Men det kunde vara jobbigt att vara så nära varandra i precis allt. Jag lärde mig tidigt att försöka vara i min lilla hörna i mitt rum med två andra i huset ”Lyckos”. Fast jag aldrig upplevde det som överjobbigt att bo, läsa och arbeta med samma människor på samma plätt, så vet jag att det absolut kan kännas så.

Det här medvetna av saker och ting i Zimbabwe gjorde mig medveten om saker och ting i hemmet.

Det här medvetna av saker och ting i Zimbabwe gjorde mig medveten om saker och ting i hemmet (Färneboskolan, som då var mitt hem).

Att lära sig om landet/länderna, deras språk och sedan åka ner dit och lära sig mer, var precis vad som behövs för att få en mer förstående värld. En mer sann bild.

När det vi hade dokumenterat i södra Afrika sedan kom ut till andra människor i Sverige kände jag hur väl det behövdes. De var som innan jag for ner: Alldeles nollställda när det gällde det vanliga och enkla livet i Zimbabwe/södra Afrika.

Jag hade förmånen att föreläsa i åtta månader efter skoltiden med några andra från klassen. Med hjälp av bidrag kunde vi berätta och visa upp vad vi hade upplevt i byn, eller staden, i Zimbabwe/södra Afrika.

En fortsättning på skolan och in i människors frågande ögon och öron. Det är underbart att upplysa människor. Speciellt om andra seder och bruk. Vi borde bli bättre på det, jag kände mig genast bättre på det efter Färneboskolan.

Har du något särskilt minne från tiden på Färnebo du vill dela med dig av?

Jag var i nordöstra Zimbabwe, på gränsen till Mocambique, i byn Ruwangwe. I en och en halv månad bar vi vatten och plöjde åker. Det vill säga min klasskamrat (kille) plöjde, och jag (tjej) hämtade vatten tillsammans med faster Sara.

Varje morgon kom hon till familjens stenhus (annars var det lerhyddor i resten av byn) och ropade ”Christina let’s go”. Vi promenerade raskt till bäcken ett par kilometer bort (det var ändå rätt nära, på andra håll fick de gå en halv mil under torrperioden) för att hämta vatten.

I en zinkhink (deras lerkruka) på huvudet med väldigt lite vatten i min hink/kruka, så balanserade vi hem. Hon skulle lära mig att bära vatten på mitt huvud. Det som en femåring klarade galant med full hink/kruka (hade jag sett). En hink som var nästan lika stor som de själva. En hink som tyngde och slet. En hink som var livsviktig.

Jag fick hålla i hinken med bägge händer (de höll oftast bara med en hand) och den lilla bomullsringen på huvudet gled allt som oftast ner, och jag fick vara beredd på att hålla emot. Det var inte så exotiskt vackert allting som man kan tro (som jag trodde). Det var ganska tufft. Ett hårt liv, och då pratar jag bara om vattnet!

Hur var det att bo och resa tillsammans med sina kurskamrater?

Fantastiskt lärorikt! Ibland jobbigt. Alla får nya sidor som man lär känna, tvingas möta. Det går ju inte att bara springa ifrån dem när man är i Zimbabwe. Eller hur? Ska man springa till Zambia då? Nej, du tvingas hantera det svåra på plats. Det är utvecklande, men jobbigt. För du befinner dig i ett nytt land med nytt språk och nya dofter.

Vad har Färnebo betytt för dig i ditt yrkesliv?

Mycket! Mitt engagemang i mitt skrivande och för mig som person har allt blivit så mycket mer drivande.

Jag lärde mig där att hantera bandspelaren till radioreportage. Intervjua människor, och försöka komma nära sanningen. Allt detta hade jag i bagaget när jag föreläste om Zimbabwe/södra Afrika och sedan som frilansande radioreporter. Och nu i mitt skrivande.

Jag fick också glädjen och den stora äran att arbeta åtta månader heltid efter skolans slut med att föreläsa om Zimbabwe och södra Afrika samt om hur viktigt det var att Färnebo blev en egen folkhögskola.

Detta framförde vi (vi var fyra stycken från klassen) för skolor och föreningar i hela Sverige. Tack vare bidrag från olika håll kunde vi fortsätta i Färneboskolans anda och samtidigt kämpa för att skolan skulle bli en egen folkhögskola. Mycket lärorikt, viktigt och spännande.

Vi hade alltid med några fraser, sånger och ibland lite teater för att de som lyssnade skulle få en mer nära känsla.

Vi träffade så många människor, skolor och föreningar, som inte hade vetskap om det enkla och vardagliga livet i Zimbabwe/södra Afrika. Vi visste därmed hur viktigt det var att skolan fanns och att den var värd att bli en egen folkhögskola. Vi hade alltid med några fraser, sånger och ibland lite teater för att de som lyssnade skulle få en mer nära känsla. En bättre bild av deras liv på landet. Det gav otroligt mycket. Jag kände att det var så värdefullt.

Både att försöka informera om människan i Zimbabwe/södra Afrika (så gott man kunde) och att slå på trumman för att Färnebo skulle bli en egen folkhögskola. Vi fick en otroligt positiv respons. Och att få göra detta i åtta månader på heltid var guld värt. Tack skolan och de som gav oss bidrag (SIDA, en folkhögskola i Linköping, Färnebo och andra underbara själar)!

Vad har Färnebo betytt för dig i ditt privatliv?

Mycket (igen)! Efter kursen gick jag med i kören Motvalls (som sjöng afrikanskt bland annat) i Linköping, Afrikagruppen i Linköping. Senare Linköping mot rasism, Harambee (Sverige/Afrika/Kulturförening) i Linköping. Kursen öppnade mina ögon. Det låter klyschigt, men det är sant.

Vad vill du säga till någon som funderar på att börja på skolan nu?

Med en av Färnebo folkhögskolans kurser har du verkligen bra grejer på din resa genom livet. Du lär dig i både kropp och själ. Du får tillfredsställa din nyfikenhet, och du lär dig mer om dig själv och andra. Förhoppningsvis! Några meningar till dig som funderar på att börja skolan från mig:

Färneboskolan Zimbabwe/södra Afrika i mitt hjärta.

Folkhögskolor lär dig att cykla.

Och de små blir större.