Text och foto: Björn Erik Gustavsson
Sedan mer än hundra år tillbaka arrangeras i italienska Verona en av världens mest omtalade operafestivaler. Föreställningarna äger rum i en tvåtusen år gammal, öppen amfiteater med plats för tiotusentals åskådare. ”Arena di Verona” är i samma storleksklass som Colosseum i Rom – och därmed en av de största arenor som över huvud taget uppfördes under romartiden.
Twittra
Dela
Dela
Pin
Dela
DelaVerona, med sin medeltida karaktär och vindlande gränder, torde vara en av Italiens vackraste städer. Uråldriga broar över en forsande flod och en rad storslagna byggnadsverk – det är lätt att emellanåt associera till Florens eller Rom.
Konceptet opera i den romerska amfiteatern har alltsedan 1913 varit ytterst framgångsrikt. Sommarfestivalen i Verona attraherar numera årligen en halv miljon besökare (långt mer än antalet invånare).
Jag minns att Margareta Dellefors, som grundlade Dalhalla (Sveriges kanske främsta utomhusscen), ofta nämnde Veronafestivalen som främsta inspirationskälla; hon ville i Dalarna skapa något i likartat: storstilad opera i storstilad omgivning.
Innehållsförteckning
Opera under stjärnhimlen i Verona
Verona-dagarna i juli 2026 minns jag som drömlikt vackra. Främst: att i ljummet, sammetslent mörker under stjärnklar himmel få uppleva högklassiga uppsättningar av såväl La bohème som La Traviata – det överträffar det mesta. Det närmsta jag kommer på är en operakväll i Taorminas grekiska amfiteater (byggd 300 före Kristus och med vidunderlig utsikt över vulkanen Etna i fonden).
Men innan årets Italienresa inleddes hann jag först se några omtalade utställningar i Stockholm; dels Nordiska museets ”Nordbor”, om nordisk kultur från medeltiden och framåt (tyvärr fragmentiserat snarare än överblickande, därtill otillräckligt belysta montrar), dels Tekniska museets ”Drömlandet” (som fascinerande mångfacetterat beskriver Sveriges förvandling från fattigt utkantsland till mönsterbildande folkhemsstat och globalt omtalad tekniknation). Därefter övernattning i perfekt centrala hotellet Scandic Haymarket, inrymt i tidigare varuhuset PUB (där Greta Garbo en gång inledde sitt yrkesliv som expedit och klädmodell).
Följande morgon direktflyg till Pisa – där det var så stekhett att jag bums tog en lokalbuss till Pisa Marina; vid Medelhavskusten en halvmil västerut. Och genast: genuint folkliv kring stränder kantade av enorma, vita marmorblock. Efter en halvtimmes bad och en enkel måltid på strandpromenaden hade jag hämtat kraft för fortsatt resa.
Verona – en stad fylld av romersk historia
Efter några timmars tågfärd genom vidunderliga Toscana: ankomst till Verona. Knappt har jag passerat stadsporten förrän jag på andra sidan torget fick syn på den mäktiga, mycket välbevarade amfiteatern, mitt i staden. Den byggdes 100 efter Kristus; under en tid staden var en viktig militär besittning i Romarriket. Än i dag finns i Verona åtskilliga lämningar av både romersk och etruskisk arkitektur.
Näst efter Rom har nog ingen annan italiensk stad så många lämningar från romartiden som just Verona – som redan före Kristi födelse var en viktig romersk militär anläggning. Tre viktiga vägar i Romarriket ledde till Verona: Via Claudia Augusta, Via Gallica och Via Postumia. Den romerske diktaren Catullus kom härifrån – och på somrarna bodde han i ett palats uppe vid Gardasjön fem mil åt nordväst.
Utflykt till Sirmione och Gardasjön
En dag tog jag bussen till Sirmione, otroligt vackert belägen på en smal landtunga som skjuter ut i Gardasjön och med vidunderlig utsikt mot de höga bergen på norra sidan sjön. Utöver en medeltidsborg och måleriska vyer åt alla håll (plus paradisstränder som ”Jamaica beach”) kan man besöka de numera framgrävda ruinerna av Catullus palats och med ett arkeologiskt museum fyllt av återfunna föremål, såsom lerkärl, statyetter och mosaiker.
Redan på romartiden var Sirmione en populär badplats för rika stadsbor som här hade sina sommarvillor. Catullus ställe var nog ett av de största. Yttermåtten på hans sommarresidens var 167 gånger 105 meter. Det fanns med andra ord plats för både tjänstefolk och besökare.
Verona är förstås känt också för att Shakespeares Romeo och Julia utspelas här. Turister flockas nedanför balkongen på ”Casa de Giulietta” där Julia sägs ha stått när hon uppvaktades av den förälskade Romeo. Det spelar liksom ingen roll att Shakespeares berättelse är uppdiktad – och att balkongen byggdes så sent som på 1930-talet. Å andra sidan finns faktiskt verklighetsbakgrund: det förekom under tidig medeltid konflikter mellan de adliga släkterna Montecchi (Montague) och Cappelletti (Capulet).
Arena di Verona – en operafestival med världsrykte
Att Verona blivit en turistmagnet beror dock främst på de berömda operafestspelen. Vanligtvis ges föreställningar från juni till augusti. Repertoaren domineras av klassiska, välkända verk. Utöver operaälskande italienare består publiken till väsentlig del av internationella besökare.
Jag får en intervju med operafestivalens chef, Cecilia Gasdia, som tidigare gjort en internationell karriär som sopran och som sjungit på många välbekanta operahus. Jag frågar efter vilka kriterier festivalen planeras. Cecilia Gasdia understryker att varje årligt program är frukten av en mycket noggrann process och som inkluderar en rad aspekter.
-Varje år föreslår vi något helt nytt – vid sidan av älskade operaklassiker som exempelvis Aida. Ett annat viktigt kriterium för programläggningen är i vad mån de internationella artister man vill ha verkligen är tillgängliga. Vi utgår också från vilka perioder och dagar som kan tänkas passa så många besökare som möjligt.
Hon understryker att man inte bara vill kontraktera internationella stjärnor utan också försöker finna och utveckla unga talanger. Runtom i världen scoutar man unga begåvningar alternativt sållar fram dem via ett stort antal auditions. Därtill är ambitionen att festivalen ska växa ytterligare; ”arenan i Verona har i hela världen blivit en prestigesymbol för opera”.
Och, inte minst: platsen är unik.
-Det är en ojämförlig upplevelse att vara inne i detta tusenåriga byggnadsverk, uppfört av de gamla romarna och få bevittna produktioner som kan inkludera uppemot 500 artister och med 10 000 bänkade åskådare runt scenen.
De årliga festspelen är av vital betydelse för turismen till Verona, säger Cecilia Gasdia. Den omfångsrika festivalen betyder oerhört mycket för såväl den lokala som den italienska ekonomin, konstaterar hon och hänvisar till beräkningar som uppger att Veronas operasatsning årligen generar motsvarande 20 miljarder kronor.
År 2027 kommer operafestivalen att pågå mellan 11 juni och 11 september; mer om programmet på www.arena.it/en.
La traviata i den tvåtusenåriga arenan
Själv fick jag i år möjlighet att se La traviata; här med fantastiska huvudrollsinnehavare; inte minst Vasilisa Berzhanskaya som Violetta och René Barbera som Alfredo. Regisserande Paul Curran har förlagt handlingen till Paris 1910; alltså precis den tid då industrialism och modernism starkt började förändra människors liv – och här med nöjesindustrins ikoniska Moulin Rouge som symbol för dessa förändringar.
Hur sällsamt att i kvällens varma mörker och med tusentals förväntansfulla operaälskare runtom sig få uppleva La traviata under bar italiensk himmel. Extra kryddning också att miljöerna så lekfullt avlöste varandra och att scenarbetarna så otvunget fick bli en del av berättelsens omgestaltningar.
Verdi skrev La traviata efter att på Vaudevilleteatern i Paris ha sett en dramatisering av Alexandre Dumas roman Kameliadamen – ett verk som i sin tur griper tillbaka på Dumas egen kärlekshistoria med tonårsflickan Marie Dupless; en vacker kurtisan som 23 år gammal dog i lungsot (de prostituerade i Paris betraktar henne än i dag som sitt skyddshelgon och hennes grav på Montmartrekyrkogården är alltid täckt med färska blommor).
Urpremiären på Fenice-teatern i Venedig blev dock ett fiasko; kanske främst beroende på det känsliga innehållet. Här skildras kärlek mellan en besutten man (en samhällelig stöttepelare) och en prostituerad. Än värre: Verdi röjer sympati för ”den fallna”. Han visar hur denna självuppoffrande Violetta är dömd att gå under i ett samhälle genomsyrat av hyckleri och dubbelmoral.
La bohème – en av resans starkaste upplevelser
En annan kväll bänkade jag mig i den fullsatta, förväntansfullt sorlande arenan för att se La bohème, ett av operalitteraturens mest älskade verk. Med operor som La bohème och Tosca nådde Puccini världsrykte och kom att betraktas som den store Verdis kronprins. Med sin hypersensibla, emotionella och psykologiskt djuplodande tonkonst kom han att bli en mästerlig karaktärstecknare.
I regi av Alfonso Signorini bjöds här en föreställning som i sitt skissartade yttre lodade djupt i verkets bottnar och där dessa konstnärers liv därmed gavs ett återsken av just de tillfälligheter som till stor del präglar deras unga, hoppfulla liv. Återigen mycket starka rollprestationer; särskilt Yusif Eyvazovs Rodolfo sjöng hjärtgripande inlevelsefullt, men också Carolina Lopez Moreno i rollen som Mimi.
Jag har upplevt hundratals operaföreställningar genom åren, men dessa två i Verona framstår i minnet som några av de starkaste någonsin – och inte minst beroende på att den storslagna miljön så uppenbart samspelar vad gäller helheten.
Verona som bas för fler upplevelser i norra Italien
Ett stort plus, slutligen, för att Verona ligger så centralt och lättillgängligt i norra Italien – och för att man med staden som bas kan komplettera de sena kvällarnas operaupplevelser med spännande dagsutflykter i olika ritningar. Inte bara till Sirmione och Gardasjön utan också till – exempelvis – Florens och (varför inte) Venedig, som man når efter endast 1,5 timmes tågresa.
Man stiger av vid Sankta Lucia-stationen – och femtio meter framför utgången blånar Canal Grande med alla sina gondoler, vaparettos och andra båtar – och med ens känns det som att man stigit rakt in i en färgrik saga. Intrycken når djupt och förföriskt – på ungefär samma sätt som när man kvällen innan satt som förhäxad av La bohème.
Följ Björn Erik här:
Björn Erik Gustavsson
Du kanske också gillar:
Inspiration från Grekland – och planer för en resa
Sinulog festival på Malapascua i Filippinerna
En kväll i musikens tecken på Diggiloo i Ystad
På Chinateatern just nu – Dreamgirls – The Musical
Hon reser jorden runt utan fast jobb: ”Folk överskattar pengar och underskattar varandra”
Bruket Street Art – foton från Wargöns bruk i Vänersborg
Svenska 
English (UK)
Jossu säger:
Jag har normalt inget större intresse för opera men bara tanken att se en föreställning där ger mig gåshud. Dessutom verkar Verona vara en stad helt i min smak. Jag tittade på en dagstur dit när jag var i Venedig men det hann jag inte med den gången.
23 september 2026 — 6:58