Wadi Rum i Jordanien – Tant Anna X 2 leker i sandlådan

Gästskribent: Anna Nilsson Spets

En ny morgon och en dag med nya äventyr börjar med frukost och kaffe utan mjölk, vår chaffis står och stampar och vill i väg på dagens uppdrag. 

Uppdraget består av att köra Tant Anna den äldre och Tant Anna den yngre till Wadi Rum för en heldag i den stora sandlådan. Vi har dock inga hinkar och spadar med oss. Resan dit tar en timme och vi hinner precis springa in och pinka på en camp innan det är dags att klättra upp på jeepen som tar oss till nästa ökencamp där vi träffar dagens guide som vi snabbt kallar Yalla- yalla, orden som verkar vara hans ledstjärna i livet. 

Anna och jag delar jeepflaket med tre trevliga italienare och så skumpar vi ut i Wadi Rumöknen.  

Bakom oss ytterligare en jeep med turister, jeepens chaufför är 11 år och kört sen han var nio, jag undrar litegrann över eventuella olyckor o försäkringar. Yalla-yalla verkar ha koll på rutten, det är tur för här finns det inga vägar eller skyltar. 

Wadi Rum eller Måndalen som den också kallas är Jordaniens största wadi. Ordet wadi betyder uttorkad floddal och nog är det torrt alltid. Sanden är mjuk och len som i ett timglas. 

I tusentals år har människor levt i Wadi Rum, naturligtvis under svåra förhållanden, de har jagat, odlat och bedrivit handel. Att leva i öknen är ett konststycke i sig. 

Wadi Rum har en historia förstås, först beboddes den av nabatéer som efterlämnade bland annat ett klipptempel. Beduinerna av idag, eller ättlingar till dessa, bor fortfarande i öknen även om många har valt att bosätta sig i och närmare byarna runt om. En jeep är idag ett måste tillika en mobil. Beduinbarnen går i skola i t.ex. Rum, dit man samåker. 

Vår guide är en katastrof, vid varje stopp skriker han -”Yalla yalla 10 minutes” och vi har alltså 10 minuter på oss att se det som finns att se. Det hade ju inte skadat att fått veta lite mer om tex Lawrence av Arabien, hans liv och leverne ute i öknen. T.E Lawrence levde under tidigt 1900-tal och var egentligen arkeolog men också brittisk officer. Han blev känd för sina uppdrag i dåvarande Arabien och ett av hans tillhåll var just i Wadi Rum. Tack Google. 

Det är hisnande vackert, i vissa klippor kan man fantisera fram ett huvud av en elefant eller en fågel. Riktiga djur ser vi inte alls, bara ett par tornseglare och några lunkande kameler. 

En ung argentinska vill intervjua oss som några slags förebilder för resande, självständiga (äldre) kvinnor, vi ställer upp och berättar om våra liv med resor, familj och värderingar. Har ingen aning om vad hon ska använda det till, men tjejen är journalist och plåtar oss frenetiskt. 

Klippor lena av blåst och regn, formationer som skapats i årtusenden. Vi avstår klippklättrandet till den yngre generationen. 

Vid Al Ghuroub samlas dagens hop av jeepar med turister för att beskåda solnedgången. 

En eld görs upp, te kokas och bjuds runt. En äldre man stämmer upp i sång, klipporna färgas rödorange, solen försvinner inom loppet av 20 sekunder och det blir kallt. När vi åker tillbaks mot bascampen huttrar vi trots att vi har jackor och sjalar.  

Vi avslutar ökenturen i ett stort, ombonat tält med en brasa och den sedvanliga terundan som jag hoppar över. Många väljer att sova över i någon av alla de camper som finns, stjärnhimlen ska vara helt outstanding. Camperna har olika standard, allt i från att sova över hos en beduinfamilj till lyxboende i tält med värme o varmvatten. För den mer äventyrliga erbjuds hiking, klättring, ridturer på häst eller kamel eller varför inte luftballong. 

Jordanien har 6 platser på UNESCOs världsarvslista, Wadi Rum och Petra är två av dem. 

Dagen efter åker Anna och Conny hem till kalla Sverige och jag blir kvar ytterligare ett antal dagar. På södra stranden är det stendött, boendena och restaurangerna står helt tomma, så också mitt boende. Gaza ligger 400 km härifrån och konflikten har gjort att många besökare bokar av. Jordanien stödjer Palestina till 100 procent, vilket jag också gör.  

En vandrande ung italienare dyker upp, han hänger med mej ner på stan sen eftermiddag och vi har en jättetrevlig kväll tillsammans, han tycker jag är en cool tant typ. Vi strollar längs uteserveringarna nere i hamnen där lokalbefolkningen njuter av en ljummen kväll, vattenpiporna laddas och tekannorna skickas runt. 

Vi vandrar genom basarerna med sina dofter av frukt och grönsaker.  

Slaktarpojken sitter uttråkad framför sin monter. 

Tittar in i kaffe och kryddbutiken, smakar på dadlar och turkish delight. Det är något speciellt med österns kryddor, den gröna kardemumman, saffran och kassiakanelen. 

Hos bagarn är det full aktivitet, pitabröden kommer nygräddade på ett rullande band som aldrig verkar stanna. Baklava och kadajfkakor avsmakas och det gnisslar i tänderna av allt socker. 

Vi lär oss om myrra, sandel och cederträ och andra rökelser. Kvällen avslutas med en brakmåltid där vi väljer en blandning av det som det lokala köket har att erbjuda. 

På stranden är jag nog den enda utlänningen, i alla fall den enda med baddräkt. Locals laddar upp för en heldag med grillning, lufta gamla farmor och eventuellt doppa sig full påklädda. 

Kustremsan utanför södra stranden är skyddat område och ett femtiotal meter ut ligger korallreven, snorkel och dykutrustning finns att hyra vid de flesta boendena och på stranden. Tro det eller ej, jag snorklar inte, det blåser rätt skapligt, ganska kallt i vattnet och en öde strand, nej då får tanter tänka på säkerheten.  

Hemresan var en sån där halv mardröm, avgång efter midnatt, mellanlandning i Amman, skrikande barn och en hoper med otrevliga resenärer, mellanlandning i Istanbul klockan 4 på morgonen och tre timmars väntan, ni vet hur det känns när man helst bara vill lägga sig och sova. När jag landar i Bryssel är det svinkallt och jag missar tåget med två minuter. 

Sålunda kan jag bocka av Jordanien och börja fundera på nästa resmål. Afrika kallar på mej igen.