Meny Stäng

Veckans Gäst: Sofia Nordlander, äventyrare på bräda

Sofia Nordlander var en bit över 30 när hon kom på hur hon ville resa – på en bräda! Nu närmar hon sig 40, och vid det här laget har hon hunnit snurra runt i USA, Centralamerika och Australien på sin longboard. Den minimala packningen har hon fastsurrad på en gammal bräda som följer med som släp och äventyret ligger framför henne. Ett annorlunda och fascinerande sätt att resa, och vi har självklart passat på att ställa ett gäng nyfikna frågor. Du kan också kika in och läsa mer på Sofias egen sida Longboardlady.com.

Kan du berätta lite om dig själv och om vad du gör när du inte reser?

Jag heter Sofia och bor i Borås. Min stora passion i livet är resor och är jag inte på en så planerar jag oftast inför nästa. Jag arbetar inom en funktionshinderverksamhet, ett jobb med många utmaningar och massor av tid utomhus vilket passar mig utmärkt. Kärleken bor i Halmstad men vännerna i Borås vilket gör att jag varvar fördelarna med kust och inland ganska mycket.

När började du åka bräda och vad fick dig att fastna?

San Diego och den lilla strandförorten Ocean Beach i Kalifornien var mitt hem under några månader 2012. En morgon, vid busshållsplatsen, såg jag en kille komma åkande på en longboard. Han hade en Take Away-kaffe i handen och sippade lite på den samtidigt som han svängde in på en sidogata. Jag blev helt fascinerad, han var ett med sin bräda.

Väl hemma i Borås nämnde jag min fascination för min syster som rynkade lite på näsan och sa att jag nog var lite för gammal för att börja åka longboard. Men när ett år hunnit passera bestämde jag mig för att  om jag var gammal var jag snarare gammal nog att bestämma själv vad jag känner för och en vacker sommardag fick jag hjälp av ett gäng lokala åkare att prova mina, något vingliga, ben. Instinktivt valde jag ut en låg bräda som visade sig vara exemplarisk att trampa sig fram på under långdistans-förhållanden.

Hur går det till att resa med bräda och hur långa sträckor tar du dig fram med den?

Jag har byggt ett släp av min gamla bräda där jag spänner fast packning och vatten. Efter många felbyggen och mycket tålamod fungerar det klockrent! Det är en frihet att slippa ha ryggsäck på sig, jag har aldrig gillat packning på ryggen.

Det stressar mig att mäta längd och tid och stannar hellre när jag helt enkelt är trött eller där det finns något som lockar. Ibland har det dock varit nödvändigt att räkna för att vara säker på att bunkra tillräckligt med mat och vatten. Under senaste resan, med dålig asfalt och ibland nästan 50 liter vatten för 2 personer, fick vi kalkylera för endast 3 mil om dagen. Även om vi oftast hann betydligt längre så chansar man inte i öknen. Hemma på lena, fina cykelvägar är det helt andra förutsättningar.

Jag reser på alla sätt jag kan och vill. Ibland stuvas brädan in i bagaget på buss eller tåg och den senaste tiden har det blivit längre longboard-resor. På nästa resa lämnas dock brädan hemma. Då blir det vårsol i Barcelona med min pojkvän Anders och bästa väninnorna. I sommar ska jag också prova mig fram på en cykel som jag kommer att bygga ihop själv. Vart det bär av vet vi inte än men vi håller oss till norra Europa.

Vart har du rest med din bräda och tillsammans med vem? Berätta lite om resorna!

Under hösten 2014 tog jag ett års tjänstledigt för att åka långdistans i Kalifornien och Centralamerika. Oförberedd på långa avstånd kombinerat med oprövad utrustning blev det inte som jag tänkt men många soliga mil fick jag till ändå … och brädan hann jag slita ut.

I USA var det först svårt att åka, men lätt att träffa spännande människor. En vän med bil hjälpte mig runt i nationalparken Joshua Tree och det fascinerande ökenområdet omkring Salton Sea, ibland på bräda, ibland i bil. Till sist fick jag min utrustning att fungera och tog mig mot mitt saknade San Diego. Där njöt jag av bagagefri åkning på cykelbanor längs med stranden och andades in så mycket nostalgi som bara fick plats under några veckor.

Panama, där är människorna hjälpsamma och snälla men blygare än i USA. Grön och frodig natur, klibbig luft som jag älskar. Anders gjorde mig sällskap på cykel och vi stannade vid slitna hotell utmed vägen när inget annat erbjöds, andra gånger vid vackra stränder med havet som enda sällskap. Tyvärr tog Panamas grova asfalt till slut kål på min longboard och i Costa Rica blev jag mer eller mindre fast i väntan på en ny. Gamla vänner från Sverige och nya i Costa Rica gjorde mig sällskap under tiden.

Livet hemma pockade på min uppmärksamhet och jag beslutade att ta en paus och vara där jag behövdes ett tag. Det var då mina Australien-planer började ta form och med förlängd tjänstledighet blev de sedan verklighet.

Till Australien och Stuart Highway, rakt igenom snustorra vidder, följde Anders med som entusiastisk nybörjare på bräda. Där blev asfalten, bristen på vatten och den oändligt raka vägen en svindlande utmaning. Det var skönt med sällskap och någon att dela tankarna med. Utan större variation på väg och natur trampade vi tålmodigt fram för att belönas med ett litet träd för en skuggig lunch och tid att fundera på allt och inget.

Det kan tyckas tråkigt, men den dagen vi avslutade vår resa ville vi genast vara där ute igen. Tältet, den stora tystnaden och de oändligt många stjärnhimlarna. Burkmaten och lukten av gas från köket, kylda drycker som förbipasserande stannade för att ge oss i utbyte mot en pratstund. Eller asfalten, när den går från outhärdlig till fin och snabb, trafiken som avtog helt på natten och den iskalla ölen som väntade på nästa roadhouse och som vi längtat efter i flera dagar. Det är inte tråkigt, det är makalöst bra.

Sofia med sin bräda i Devils Marbles i Australien

Sofia med sin bräda i Devils Marbles i Australien

Är du aldrig rädd för vilda djur och annat, och hur skyddar du dig i så fall?

Strategin var att ha vårt tält säkert från spindlar, flugor eller myror, som en fri-zon. Vi misslyckades med både flugor och myror men spindlarna höll sig lyckligtvis utanför. De var många och kunde ge riktigt otrevliga bett men inte dödliga. Visst såg vi andra djur också, wallabies, kängurur, koalor, emuer, kameler och en dag strosade ett gäng kossor precis utanför tältet på morgonen. De flesta djuren var dock roadkills, fasansfullt illaluktande men helt ofarliga.

Det som skrämde oss mest var trafiken. Ju längre söderut vi kom desto glesare blev den men när ett road train (en lastbil på upp till 53 meter) vrålar förbi på smala vägar så är risken stor att sugas in under eller att tappa balansen och fara ut i vägen. Oftast kunde vi höra deras muller på långt avstånd så att vi kunde kliva av vägen tills de passerat.

Vad finns i din packning? Vad får man prioritera bort när man reser med bräda?

I klädväg får det inte plats mycket. Jag har det mesta i tunn merinoull som jag kan använda många gånger utan att tvätta, ett fantastiskt material. I Australien behövdes inte några finkläder direkt men i USA och Centralamerika klämde jag ner en kjol också. Ett par skor varierat med flip-flop på fötterna och en dunväst för kyliga nätter.

Necessären är också tunn. Tandborste, deo, massor av våtservetter, en bra hårborste och tvål är det viktigaste. Med en solbränna behövs inget smink och krämer av olika slag klarar jag mig utan. Kokosolja sägs delvis skydda mot solen och jag använder det också som lypsyl, mot torra ben och det funkar till och med som tandkräm om man vill. Och ja, man luktar kokos som nysmord så det vill till att både man själv och ens partner står ut med det!

Mat är prioriterat och det blir en sport att leta burkar med långvarig energi i. För att orka sparka hela dagarna satsade vi på mycket fett och proteiner. Kokosolja (även här), ägg, nötter, tonfisk och köttgrytor på burk blev basföda. Mat och kök tar en stor del av packningen. Som dryck blev det vatten eller te/snabbkaffe, såvida inte förbipasserande eller snälla “grannar” på rastplatser förbarmade sig över oss och överräckte något läskande kallt.

Reservdelar, actionkamera, pannlampa, multiverktyg, laddbart batteri, solcellsladdare, tält och sovattiraljer, en bok, sy-kit, och silvertejp (har massor av användningsområden). Mobilen funkar som kamera, gps-navigator, mediaspelare, extra ficklampa och bloggverktyg vid de tillfällen vi hittade täckning.

Saker jag kan sakna: Det är egentligen inte mycket, man lär sig snabbt att uppskatta enkelheten. Det hade dock underlättat med en dator att blogga med, ett större kök och en vettig kudde för bättre nattsömn. En campingstol hade inte heller varit fel, brädan fungerar bra att sitta på men allvarligt talat, en stol är guld värt ibland.

Vad har du för resor planerade för 2016?

Än så länge är det bara Barcelona och den där, ganska oplanerade, cyklingen jag nämnde tidigare. Antagligen klämmer vi in lite vandring i Siljan-trakterna också i sommar. Annars gillar vi att resa när andan faller på och vi hittar billiga biljetter. Är det platt och fin asfalt kanske brädan får följa med.

Till sist en fråga vi ställer till alla vi intervjuar: Vilket är ditt drömresmål?

Jag kan inte välja ut något speciellt, det är så många platser som hägrar. För mig handlar det mer om en livsstil. Drömmen om att kunna leva på resande fot under obegränsad tid ska bli sann en dag. Kanske på cykel, kanske i en hippie-van eller så blir det helt enkelt på en longboard!

On the road, norra Stuart Highway

On the road, norra Stuart Highway

Här kan du hitta alla Veckans Gäst på FREEDOMtravel